Många som med all rätt känner trötthet över PK-samhällets framväxt riskerar att hamna i Donald Trumps famn. Liksom de tidningar och tevekanaler som formar de korrekta tankarnas korridor så rider Trump på mediesamhällets sätt att fungera. Med framgång hanterar han en handfull etablerade medier samt inte minst de nya internetburna. Hans twittrande är som klipulver. Tre-fyra enkla meningar som sätter fart på hans motståndare. Och muntrar upp Trumps många egna anhängare. Bland de senare finns stora grupper som är missnöjda med sin situation i det amerikanska samhället. Trumps enkla budskap går snabbt hem. Utan tvekan framstår han som decenniets hittills största populist.
Jag funderar över om Trump kan sägas ha bidragit med något gott under sina år som ledare för USA. Utan tvekan har han en demokratisk bas i den amerikanska väljarkåren. Detta går inte att förneka. Men som jag ser saken har han främst fått segern i presidentvalet till skänks inte bara genom sina partivänners käbbel, utan framför allt via det demokratiska etablissemangets walk over. Som motståndare till Trump har demokraterna utsett just en av elitens mest uppburna representanter: Hilary Clinton, som bekant gift med en före detta president. Man kan säga att hon blivit nationens främste flygledare inom den korrekta åsiktskorridoren. För övrigt ser det ut som demokraterna håller på att göra en repris på sitt misstag inför det kommande presidentvalet.
Frånsett den demokratiska basen har jag svårt att se något positivt med Trump. Möjligtvis skulle det vara hans krav på att NATO:s medlemsnationer måste vara med och betala vad försvarspakten kostar. Men hans framfart inom utrikespolitiken liknar elefantens trampande i porslinsbutiken. Liksom en skolpojke med tennsoldater förefaller Trump tro att snabba propåer om attack är den rätta vägen att besegra motståndarna, dvs vinna över dem till sin sida. Vi möter en barnslig fältherre, som efter ett hastigt påkommet anfall snabbt slår till reträtt. En person som via twitter förnekar sitt första stridsrop och sänder ut ett nytt budskap med närmast motsatt innehåll. I mina ögon är Trump en barnrumpa som hamnat i en position långt ovanför sin personliga förmåga.
Jag menar inte att Trump är en ny Hitler eller Mussolini. Men han har onekligen strategier och karaktärsdrag som påminner om dem båda. Jag tänker exv på Hitlers demagogiska och bedrägliga agerande inom Tyskland och utanför inför världskrigets utbrott. Efter en lång rad hot och löften om fred visade Hitler sina vargtänder. Och kriget var ett faktum. Trist nog tycks en liknande lek med elden i nutid sysselsätta Trump. Det som händer i Mellanöstern tyder på att en världskris är under uppsegling. Här fraterniserar Trump med Israels korrupta premiärminister Netanyahu och de ännu förskräckligare saudiska ledarna. Och det bräckliga men ändå hoppingivande kärnenergiavtalet med Iran slänger Trump snabbt i papperskorgen – som det tycks främst för att håna sin företrädare på presidentposten (som drivit fram detta avtal och andra som Trump ogillar).
A propå hån så lyckas Trump förarga ledarna för sina främsta allierade nationer i Europa. Sin vana trogen är det den bortskämda presidentgossen som vet bäst bland sina lekkamrater. Här framträder alltså ytterligare personlighetsdrag som påminner om de två skräckfigurer jag nyss nämnt. Trump har genom sin uppfostran lärt sig att försöka slå ut sina motståndare – inte att samtala med dem i lugn och ro (en förmåga han för övrigt verkar sakna). Och denna primitiva kamp tycks vara hans vardagliga sysselsättning. Trumps trumpeterande av imaginära triumfer skapar löje. Men också oro över framtiden. Framför oss ser vi en USA-president som framstår som själsligt osund. Han ger uttryck för fördomar rörande ras. Dessutom har han stenåldersmannens kvinnosyn.
Det är möjligt att jag nu gör mig skyldig till ett karaktärsmord på Trump. Men tyvärr tror jag min bild är sann. Jag menar nämligen att stora nationella ledare kännetecknas av en vilja att lyssna samt att sedan ge sig in i en eftertänksam och saklig diskussion med sina meningsmotståndare. En basal respekt för oliktänkandes åsikter är central för den som själv vill vinna gehör. Dessutom brukar självkritik – samt tecken på insikt i egna tillkortakommanden – vara ett hedersmärke. Men inte för babyelefanten Trump.
Som antytts har Trump i grunden anledning till sin kritik av det flummiga liberala etablissemang som representeras av det demokratiska partiet. Hos dem möter vi nästan allt som det svenska PK-samhället hyllar. Men Trump varken vill eller förmår genomföra en sansad kritik av motståndarnas program. Liksom elefanten i porslinsbutiken stampar han i golvet och slår vilt omkring sig. Att utan skickliga sakargument försöka köra mot åsiktskorridorens färdriktning är rena dårskapen. Tyvärr är det en motbjudande bild jag får av USA:s nuvarande president. Som Tjalle Tvärvigg kör han mot enkelriktat. Så agerar en egocentriker och en person som saknar den bildning och det förnuft som behövs för att leda och hålla samman världens mäktigaste nation. Så länge Trump innehar presidentposten befinner sig USA:s vänner och fiender i fara. En ljusare framtid kräver att det demokratiska partiet tar sitt förnuft till fånga. Samt att det republikanska ledarskap sjunger ut om sin kritik av presidenten. Men tecken saknas på att detta är på gång. Detta är oroande.
Torsten Sandström
2019-07-24
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com
