Idag är det den svenska nationalismens dag. Flagga, blomklädd stång, sill, jordgubbar och snaps. Jag gillar allt detta. Och i dubbelmoralens hemland anses det okej, trots att det officiella budskapet hånar nationalister. Dålig koordinering av ord och handling är en svensk paradgren, varom mera snart.
En annan är trosuppfattningen att vi är ”ett föredöme” för världen, en tes som är en av S-partiets huvudslogans. I själva verket tror folk världen runt att vi är Schweiz, något som tyvärr inte är sant. Och om man lyckas peka ut oss så är det kanske som Die dummen Schweden. Men det biter inte på den svenska eliten. S-partiet är storsvenskt, dvs uppsvenskt – det var mindre snack och mer verkstad på 1950-talet då S hämtade mänsklig kraft från Skåne. Nu tvingas svenska folket betala 100 miljoner kronor bara för att Margot Wallström ska få visa upp sig några år i FN. Men vem lyssnar på henne i New York, då så få gör det i Sverige? Margot har flugit kors och tvärs över Atlanten, medan regeringen höjer flygskatten för oss här hemma.
Helt följdriktigt försöker Sverige erövra ett OS i Stockholm. Man tror självfallet att den olympiska rörelsens korrupta machogubbar ska välja en lösning utan varken snö eller publik. Och svenska folkets vilja att betala struntar förstås S-partiet som vanligt i. Tesen är nämligen: allt för det globala! Oj, vilken dålig koordinering med folkviljan.
Avslutningsvis ett positivt förslag. Låt Sverige arrangera Paralympics. Om vi är världsmästare i något så är det att ge minoriteter vad de begär. Och i svenskt arrangemang får alla guldmedalj. Ingen ska komma sist. Och alla kvinnor får dubbelguld. För övrigt ska var och en själv tillåtas bestämma sitt kön. Koppla bara in vår feministiska regering på projektet, så är saken snart klar. Margot Wallström kan säkert fixa att ”Små grodorna” blir officiell svensk nationalsång. Vi är ju verkligen lustiga att se!
Trots allt, glad midsommar!
