Många svenskar är nationalister i den meningen att man gillar svenska språket, svenska traditioner och svensk idrott och spel. Vidare är inställningen till invandring nog pragmatisk. Är inflyttning bra för samhällsekonomin och min egen börs så är det okej. Dessutom vet många att främmande kulturer kan erbjuda sköna upplevelser i vardagen, i stil med ny mat, musik och klädstil. De flesta kalkylerar med en begränsad inflyttning. Och så vill man tro att de nyanlända snabbt ska anamma svenska vanor och traditioner. På så vis kan en vidgad mångfald bli en tillgång för nationen. I allmänhet tar svenskar saken med lugn.
Men i vårt land ligger den politiska enfalden ständigt på lur. Detta sammanhänger med att ledande partier till vänster om mitten alltmer har anammat en globalekonomisk syn på hantering av nationens resurser. Med detta menar jag motsatsen till en nationalekonomisk syn, där den svenska statens och medborgarnas nytta står i centrum för hushållningen. Alltså plus och minus i en budget inom landets gränser. Nu betalar du och jag en stor andel av våra inkomster för utgifter som har utlandet som destination. Den nya globala nyttokalkylen har enligt min mening ytterst svag förankring hos Sveriges medborgare.
Förvisso anser många att utlandsriktad användning av de egna skattebetalningarna i vissa fall kan vara okej. Invandring som medför att de nyanlända betalar skatt är ett sådant exempel. Effekten blir antagligen ett plus i Sveriges räkenskaper. Jag tror också att ganska många i övrigt är för en sansad biståndspolitik gentemot hungriga och fattiga. Även denna typ av utlandstransaktioner har positiva nationalekonomiska effekter ifall betalarna känner lugn och trygghet (och får klart för sig att pengarna används väl och inte förskingras i främmande land). Det finns även andra exempel på överföring av skattemedel till utlandet som kan vara nyttiga i Sveriges nationella räkenskaper.
Men däremot är jag fullständigt säker på att en klar majoritet av Sveriges medborgare inte ställer upp på dagens överflöd av skattesatsningar med utlandet som destination. Många upplever nämligen att nationens politiska elit har en egen agenda och att denna alltmer vinklas mot utlandet. Okej att företagen i vårt land är beroende av export till utlandet och att detta måste medföra att svensk politik har en utåtriktad fingertoppskänsla. Däremot vill många svenskar inte vara med i båten för att finansiera den politiska elitens storskaliga ekonomiska slösande utomlands.
Varför ska Sverige vara största bidragsgivare till FN? Varför ska varje svensk betala dubbelt så högt ulandsbistånd än vad fransmän och tyskar gör? Varför ska vi vara en stor nettobetalare till EU, som visserligen underlättar svensk export, men också begränsar nationens konkurrenskraft via mardrömslagstiftning från Bryssel i stil med GDPR? Frågorna är berättigade. Att en väsentlig del av den politiska elitens globala engagemang sammanhänger med deras egna yrkesintressen är enligt min mening tydligt. En mycket lång rad av svenska politiker från olika läger – men flest S-partister – har goda inkomster eller pensioner från de internationella organisationer till vilka Sverige skänkt pengar. Och tusentals av S-partiets sympatisörer har sin försörjning via arbete hos EU, FN och inte minst SIDA. Det finns med andra ord mycket starka politiska och själviska intressen bakom det globala ekonomiska tänket. Detta talar ingen om.
Den storskaliga utlandssatsningen med dina och mina pengar syns också i invandringspolitiken. Som sagt är den genomsnittliga svensken ingen fiende till invandring. Men man önskar en försiktig planering och verkställighet i en anda av ordning och reda. Inte den öppna dörrens asylpolitik, som vi nyss upplevt enligt ritningar av Reinfeldt & Löfven. Vidare är en mycket stor del av svenska folket mot den multikulturella satsning som dominerar svensk politik. Svensken är ingen rasist, men som sagt pragmatisk. Man är för en reglerad invandring så att de nyinflyttade snabbt kommer i arbete. Tillgången på arbete och bostäder måste bestämma takten, givetvis tillsammans med skattekostnaden! Den genomsnittliga skattebetalaren är däremot motståndare till det naiva mångfaldstänk som bär upp den svenska globalismen. Svenska politiker slår knut på sig i ödmjukhet mot invandrarnas olika kulturer. För mig är det klart att svenska fri och rättigheter ska gälla även för dem. Religionsfriheten måste exv respekteras. Men den politiska färdriktningen måste hela tiden vara att snabbast möjligt inlemma de nyanlända i svensk kultur. Detta av två skäl. Dels för att det är bäst för det svenska samhället och dess ekonomi att språkliga och andra kulturella hinder undanröjs och inte som idag räddhågset stryks medhårs. Dels för att det är snabbaste vägen för invandraren själv att komma i arbete och boende i vårt land.
Dessutom är flower-power rörande mångfald ingen statlig uppgift. Men det är däremot integration. Favorisering av invandrarens hemspråk och kultur är alltså ingen offentlig angelägenhet. I skolan ska svenska studeras och i det offentliga livet ska inte kvinnor bära slöja (tala om patriarkala symboler)! Tvärtom måste det allmänna peka med hela handen för krav på integration i det offentliga livet. Det ska ske med förnuft och kraft. Invandrarens bästa stöd är inte snälla ord från politiker med huvudet på sned. Det är genom tydliga krav som ett inlemmande ska ske. Så visas bäst färdriktningen till en lyckad integration.
När det gäller S-partiets vilja till integration syns dubbelmoralen tydligt i ordandet om globalism. Mot omvärlden berättas om den varma svenska famnen. En stor krets av personer som ännu inte har beviljats medborgarskap föreslås till och med få rätt att – på svenska statens bekostnad – flytta hit sina anhöriga. Alltså en hisnande välvilja på skattebetalarnas bekostnad. Men inåt, i S-partiets egen relation till LO och fackföreningsrörelsen, syns ingen vilja till en välkomnande anpassning. Inte ett ord om den naturligaste lösningen att anställning ska kunna ske av oskolad arbetskraft till lägre lön. Denna fråga kan ytterst regleras via regler i svensk lag. Men här har uppenbarligen LO rätt till veto. Alltså svulstiga S-ord om andras hårda hjärtan och deras agerande som mörkermän. Men när det gäller att låta svenska företag fixa jobb åt nyanlända är det stopp. Partiets tal om mångfald haltar alltså fram i samma takt som oviljan och enfalden vad gäller praktisk handling. De storsvenska orden om globalism stannar vid nationens egen dörr. Orden fastnar i halsen. Det är eländigt, rent ut sagt.
Torsten Sandström
Publicerad i samverakn med ProjektSanning,https://www.projektsanning.com
