Det går inflation i klimatdebatten. Det började med miljöproblem. Snart blev det klimatkris. Och nu talas det dagligen om klimatångest. SvD har till och med häromdagen sagt att det kan vara slut med oss 2050.
Enligt min mening utsätts svenska folket för en propaganda utan like. Talet om ångest är belysande. Det är klart att man kan känna ångest inför ett akut hot om förintelse eller våld. Men mycket vanligare är att man känner ångest inför inbillade hot och kriser av skilda slag. Till stor det tror jag att det är den senare falska/suggererade ångesten som är dagens stora problem.
Jag vill inte påstå att CO2-ökningen är inbillad. Här tror jag på seriösa forskare. Men vilka effekterna blir av ökad CO2-halt för mänskligheten inom en hundraårsperidod är ytterst osäkert. Till osäkerheten hör nationers och företags möjligheter att ställa om huvuddelen av förbränning av kol, olja, ved, raps mm till användning av kärnkraft, plus energi från vågor och vindar. Såvitt jag kan bedöma är det vad som kommer att hända, om inte miljötalibanerna dessförinnan tillåts eliminera den nuvarande civilisationen (här kan man tala om hotbild!).
Min främsta oro rör faktisk dessa talibaners framfart. I dag sitter dom i en svensk regering. Jag blir rädd för vad de och deras åsiktsvänner håller på att åstadkomma. Min rädsla sammanhänger med mediernas handfallenhet – de stora mediehusen hejar på miljötalibanismen. I häxdansen visas Greta T upp dagligen. Medierna
framkallar en stämning som vi sett i Kabul och Teheran.
