Jag har nyligen skrivit om det svenska byråkratikomplexet. Med Parkinson´s lagar som utgångspunkt har jag påtalat att offentliga organisationer ständigt växer och skapar nya enheter samt flockar av nya byråkrater. Förvisso inte av egen kraft. Ty det är skattebetalarnas pengar som bränns upp för att hålla mängden av administratörer på frammarsch. Vid en viss tidpunkt skapar expansionen naturligt nog tillväxtsjukdomar. Dvs åkommor av det slag vi så tydligt idag ser exv hos de svenska landstingen, där det offras nya skattemiljarder på ett sjukt system, som tycks dömt att gå under.
En grundbult i Parkinson´s lagar är alltså det egenintresse som en offentlig organisation har av ökande anslag och nya tjänstemän. Trots att en myndighets expansion förväntas bli kontraproduktiv finns det ett incitament hos ledningen att ständigt äska ökade anslag för nya djärva mål. Jurister och konsulter av olika slag hjälper gärna till med att formulera dessa mål. Det sker via storslagna utredningsförslag, som visar vilken genialisk idé nya resurser till myndigheten är.
Vid sidan om landstingsvärlden är Arbetsförmedlingen (AF) typexemplet på en offentlig organisation som så att säga vuxit ihjäl sig. AF har massor med byråkrater. Var och en av de tjänstemän, som har till uppgift att förmedla jobb klarar, inte ens av att fixa anställningar till en handfull personer per år, utav de många arbetslösa som köar hos myndigheten. Statistik visar nämligen att varje byråkrat i snitt enbart fixade 4 jobb per år 2008 och 3 jobb 2017! Alltså många skattemiljarder direkt i sjön. Jag tror även Parkinson häpnar i sin grav. Den avveckling som nu ska ske av AF är därför en välgärning säger de som anser att det ska hushållas med offentliga medel. Men det gör inte alla. Generaldirektören (som för övrigt ”råkar” vara kusin till förre statsministern Göran Persson) tvår sina händer och varnar för en alltför snabb minskning av antalet tjänstemän.
En mindre känd mekanism, som också skapar stora parkinsoneffekter, är de offentliga organisationernas ständiga spejande efter nya samhällsfrågor som kan bli en bas för äskande om nya skattepengar. Systemet påminner om Frälsningsarméns gamla propå om att ”hålla grytan kokande”. Varje kritisk iakttagare av det svenska samhället ser genast en rad publika organisationer, som har ett egenintresse i att hålla ett hett socialt ämne kokande. Ifall lågan under grytan slocknar riskerar den offentliga organisationens tillväxt att stanna upp.
Läsaren undrar kanske vilka frågor och organisationer mitt påstående rör. Det finns en ganska lång rad exempel. Men de heta ämnen som just nu lämpar sig bäst för ökade anslagsäskanden är mänskliga rättigheter, asyl, Europas integration och inte minst den sk klimatfrågan. Och de viktigaste aktörerna för ökade penningtillskott till den egna verksamheten finns följaktligen hos en bred flora av publika organisationer inom FN, EU och den långa raden av svenska myndigheter som ska hantera dessa frågor. Inte minst Naturvårdsverket och landets många länsstyrelser.
Låt mig först göra klart att jag inte förnekar att det finns en rad sociala spänningar och kriser på skilda håll i Sverige och världen. Och fortsatta utsläpp av CO2, olika plaster och andra kemiska substanser är på sikt ett hot mot livet på jorden. Det är alltså klart att ett brett spektrum av politiska åtgärder måste till. Kloka ledare inom politik och näringsliv måste alltså ta sitt ansvar.
Det är just ropet på ansvarstagande som redan existerande byråkratier gärna vill exploatera. Det uppgivna syftet är att tackla de heta frågorna. Och visst är det möjligt att flera goda insatser kan bli följden av ytterligare skattemiljarder till de publika organisationerna som önskar mer bränsle under sina grytor. Men min första poäng är just den uppenbara risken med en dyrbar exploatering av de heta frågorna utan motsvarande positiva effekter på de problemområden som nämnts. Enligt Parkinson´s lagar kommer nämligen de positiva effekterna inte alls att stå i proportion till de penningresurser som skjuts till. Alla organisationer inom FN- och EU-sfärerna har nämligen egna intressen av en penningexpansion. Och då blir ömmande problem naturligtvis smasken för giriga byråkrater.
Min sista poäng rör inte direkt Parkinsons lagar, men har ändå en tydlig anknytning. Även Sveriges politiska partier – och de eliter som bär upp dem – har egna intressen av att de grytor som nämnts hålls kokande. Mer skattepengar måste hela tiden kastas på elden. Partierna vill nämligen vinna val och skapa underlag för politiska lösningar. Och den politiska eliten önskar bygga sig fast i makten över såväl det svenska samhället som FN och EU. För yrkespolitiker erbjuds här många goda inkomstmöjligheter. Utan osande skattegrytor hade exv S-partiet varit uträknat för länge sedan.
Frälsningsarméns grytor sjuder på grund av frivilliga gåvor från folket. Det dilemmat har inte den politiska eliten. De bara trycker på knappar för att skriva ut högre skatter från folket. Man kan säga att politikerna har ett guldläge. Genom att slänga nya skattepengar på brasan hålls den levande. Och föder på så vis ständigt nya rop på mer bränsle. Men svenska folkets intresse att samla pengar för brasan har sina gränser.
Torsten Sandström
2019-05-18
Publicerad i samverkan med NewsVoice, https://newsvoice.se
