Svenska medier – under ledning av journalister med feministideal – älskar att beskriva könstrakasserier som ett stort svenskt samhällsproblem. Varje dag nya rubriker från de fria yrkenas sfär. Jag är med på att det finns en allmän problematik rörande manliga övergrepp och trakasserier. Men de exempel som medierna nästan alltid talar om rör miljöer såsom Svenska akademin, Dramaten och liknande kulturinrättningar. Detta ger en ytterst skev bild av sextrakasserier i landet som helhet.
Naturligtvis saknar jag statistiska belägg. Men det är högst rimligt att anta att mycket speciella attityder odlas inom fria yrken, som hos skriftställare, skådespelare, journalister mfl. Det rör sig om professioner som saknar normer om formell kompetens, i form av högre examina od. Detta gäller även personer som utses till chefer. Dessutom rör det sig om arbeten av konstnärlig karaktär, dvs jobbet går ut på att skapa något vackert eller gripande, som med formella mått inte kan bedömas som bra, bättre eller bäst. Värderingen bygger i grunden på tyckande och bedömningar som närmast ligger på ett känsloplan. Dessutom är avlöningen för personer inom de fria yrkena ytterst skiftande, från jättestora belopp till oftare mycket små summor och stor ekonomisk osäkerhet. Vidare har de flesta mager framgång, medan ett fåtal blir megastjärnor för en tid. I arbetsmiljön förekommer alkohol och droger mer ofta än i andra jobb. Dessutom utspelas arbetet inom en sluten kulturell sfär, med många inbördes kontaktytor och ofta radikala politiska värderingar.
Det är ingen tvekan om att dessa sociala faktorer formar ett särskilt arbetsklimat. De fria yrkena skapar bland annat en anda av sökande efter plats (utlevande), klättrande och fjäskande. Yrkena skapar såväl karismatiska gudomligheter som inställsamma tjänare med blicken riktad uppåt i karriären. Dessa jobb byggs också ofta inom en familjegemenskap, med många parrelationer inom yrkeskretsen. Man odlar även en kultur av snillrikhet, hjältetakter och originalitet. Allt detta är förstås generella iakttagelser, med många undantag i verkliga livet.
Men ett tydligt gemensamt mönster framträder ändå för de fria yrkena. Med många mycket starka egon, får alltså såväl viljan till ett sexuellt övergrepp respektive upplevelsen av det som inträffat en tydlig färg av stor flexibilitet eller subjektivitet. Detta innebär att personer tenderar att ta sig friheter och ta för sig. Men det betyder också att den drabbades rapporter får tydliga inslag av oklara känslor om besvikelse och hämnd.
De fria yrkenas relationer kan därför inte jämföras med det allvarliga vardagsvåld som med låg frekvens försiggår i vanliga familjer av arbetare och tjänstemän. De fria yrkenas miljö alstrar nämligen en egenart, som personer med klar blick måste se. Men medierna projicerar främst den egna gruppens syn på de könsrelationer de själva ser eller i värsta fall lever i. Då blir förstås bilden av vardagens verklighet skev.
Detta är faran med att medierna i allmänna ordalag talar om #Me too. Risken är stor att få människor förstår att de främst talar om erfarenheter från sin egna ”fria” värld.
Torsten Sandström
2019-04-03
