Såväl DN som SVT har på framträdande plats flera gånger på senare tid ifrågasatt vaktbolagens ställning i Sverige. Rapporteringen går ut på att bolagens ledningar saknar kontroll över de anställda väktarnas politiska värderingar. Journalister på DN och SVT menar att många av de vakter som jobbar har högerextrema politiska värderingar. I och med att antalet privata vaktuppdrag ökar och att en vakt utför uppgifter som har polisiär karaktär framhåller medierna att detta utsätter medborgarna för säkerhetsrisker.
Som kanske är bekant kräver nuvarande lag om bevakningsföretag (1974:191) att ett sådant bolag måste ha auktorisation av staten, genom länsstyrelsen, som också är tillsynsmyndighet. Innan tillstånd ges ska polismyndigheten yttra sig. Alla väktare som bolaget anställer ska
prövas avseende ”laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag”, som lagen säger. Dessutom sägs att anställd vaktpersonal har det skydd som en myndighetsutövande tjänsteman (exv en polis) ges enligt brottsbalken.
Väktarens roll är att vara ett privatstyrt komplement till polisens uppgift att upprätthålla ordningen i samhället. Den viktiga uppgiften kräver prövning av väktarens skötsamhet. Men granskningen avser inte personens politiska åsikter. För övrigt prövas inte heller den politiska hemvisten hos en blivande polis. Att regler om detta saknas är naturligt. Åsiktsfriheten är nämligen skyddad grundlag.
Journalisternas propåer om en vidgad prövning av väktare verkar därför inte så väl genomtänkt. Men det är inte dessa logiska brister som jag nu är ute efter. Jag menar att journalisterna kastar sten i glashus. Man kan nämligen säga att deras yrke har en ställning som något påminner om den privata ordningsmakten. Man talar nämligen om medierna som ”den tredje statsmakten”. Tanken är att journalisterna ska granska hur riksdag och regering utövar sin maktställning i nationen. Jag har i flera artiklar kritiserat mediernas försumlighet i detta värv. Visst förekommer kritiska inlägg mot politikerna i medierna, men press och teve flödar över av triviala rapporter om livsstil, känslor, jippon, pristävlingar, vett & etikett mm.
Den politiska granskning som ibland förekommer är dessutom kraftigt vinklad. Dels har den en slagsida till medierna favoritämnen: kön, klimatkris och globalt samarbete. Men många av den svenska dagspolitikens stora problem nagelfars knappast alls på djupet. Därför hamnar frågor om bostadsbrist, skolkris, klanvåld, avrustning mm i skuggan av de standardbudskap som unga journalister lärt sig på sina skrivarseminarier. Dels har de mediala reportagen en kraftig vinkling mot rödgröna frågor. Här avspeglas alltså de vänsterideal som karaktäriserar journalistens yrke, enligt vetenskapliga undersökningar av professor Kent Asp.
Det är denna mediala vänstervinkling jag nu vill ta fasta på, i en situation då medierna själva kritiserar kontrollen av väktaryrket och påstår att högerkrafter där ges spelrum. Journalister som själva önskar driva politisk opinion anklagar alltså en yrkeskår för att tänka fel i höger riktning. Detta är både tragiskt och komiskt.
Många journalister har svårt att acceptera anklagelser om vänstervridning. ”Vi sysslar inte med partipolitik” eller något liknande blir ofta svaret. Jag menar inte heller detta. Det tillhör undantagen att direkt partigynnande drivs i nyhets- och samhällsreportagen. Låt mig därför kort förklara hur vinklingen normalt går till. Det finns nämligen ett antal tydliga mekanismer.
Den första rör ämnesvalet. De politiskt korrekta frågorna lyfts metodiskt fram och presenteras förstås enligt rådande värdegrund. Det rör sig alltså normalt om genusfrågor, psykiska problem, miljö, invandring osv. De nästan hundra procent standardiserade svaren framkommer därför i reportagen (utan att någon explicit partianknytning behövs). Vidare hålls betydelsefulla invändningar kategoriskt utanför presentationen. När medierna talar om exv miljö är följaktligen den mest sannolika räddningen för marknadssamhället, dvs kärnkraften, ett dödskallemärkt ämne. Alltså normalt inget om fördelen med ny kärnkraftsteknik för drift av bostäder, transporter och inte minst elektricitet till industriproduktion. Och när det rör sig om gängmord i förorten sägs inte ett knyst om kopplingen till invandring eller klankultur.
Den andra mekanismen rör valet av intervjupersoner och medverkande i olika programinslag. Här väljs nästan genomgående personer som har samma värderingar som journalisten själv, dvs idéer åt vänster. Och personen som valts ut ges möjlighet att uttala sig tämligen fritt. Hans eller hennes politiska budskap blir alltså tydligt. Och samma mediala mekanism återkommer dagen därpå: ett liknade favoritsubjekt bjuds in för intervju osv. Man kan på så vis säga att partipolitik vanligtvis förs via en ställföreträdare.
Den tredje mekanismen återfinns i mediernas ledningar. Här hejas politiskt korrekta reportage på. Och framför allt ses det mellan fingrarna ifall ett alltför tydligt övertramp sker. Det sista gäller i synnerhet de statsfinansierade SR och SVT. SVT-chefen Hanna Stjärne säger uttryckligen i en intervju att hon har svårt att se någon vänstervridning över huvud taget. Och lika blind är den sk Granskingsnämnden, med ett extraknäckande justitieråd i ledningen. Ingen tycks vilja se den indirekta politiska åsiktsbildning som bedrivs i SR/SVT. Tanken är att det är bra som det är.
Att kritisera väktare för högeråsikter är något som medierna gärna gör. Men varken hög eller låg inom mediernas värld nagelfar den vänsterpropaganda som flödar från tidningar och etermedier. Orsaken är enkel. Det är så chefer och journalister vill ha det. Jag tror att allmänhetens dom – som vi idag kan höra vid många kaffesamtal – i morgon kommer att bli hård. Därför är mitt budskap till framför allt SR/SVT: som ni bäddar får ni ligga. Statsfinansierade medier tillhör nämligen inte framtiden.
Torsten Sandström
2019-03-29
Publicerad i samverkan med Newsvoice, http://www.newsvoice.se/
