Nu har #Me too-karusellen ännu en gång dragit igång. En känd sångerska – inte längre i livet – har för tjugo år sedan misshandlats av en (numera känd) skådespelare. Offret har fått allvarliga kroppsskador. I vilken mån dessa är orsaken till hennes gåtfulla död många år senare är ovisst. Men ett reportage från SVT sätter fart på känslorna. Karusellen äntras igen av en stor del av den #Me-too-rörelse som slumrat till ett tag. I skottgluggen hamnar den skådespelare som för tjugo år sedan förgripit sig. Journalisternas etablissemang gränslar de leksaksdjur som snurrar runt, runt i karusellen. Dramatiska teatern ställer in de föreställningar i vilka dåtidens förbrytare medverkar. En kollega till honom, Alexander Karim, passar på att göra reklam för sig själv genom att i DN vika ut sig och hävda att han ”nobbar gubbslem”. Feministerna tuggar fragda. En infernaliskt process utspelas alltså i svenska medier. Ingen minns längre den teaterchef som för ett år sedan lät ta sitt liv efter synnerligen diffusa anklagelser från #Me too.
Jag har följt #Me too sedan begynnelsen. Det är klart att rörelsen har en viktig kärna i ett allvarligt problem mellan kvinnor och män.Men i debatten utmålas kvinnorna som änglar och männen som gangsters, såsom det varit i fallet med den misshandlade sångerskan. Jag vill inte säga något till försvar för en förbrytare. Men jag har sedan debattens början försökt peka på de särskilda mönster som finns inom vissa fria yrken, såsom scenartistens, författarens eller journalistens. En snabb googling på några av de som är inblandade i den nya karusellrundan visar på ett gökbo av parrelationer. Rader av giftermål och skilsmässor – eller i vart fall en mängd barn till mammor och pappor som tillfälligt varit tillsammans mellan olika scenframträdanden. Inom artisternas livsstil odlas personligheter som tar sig friheter. Klart är att detta föder en vilja att komma fram och göra karriär i en tuff miljö, om än en värld med rosa skimmer. Lika klart är att det riskerar att föda begär till hämnd.
Jag menar inte att alla berättelser om #Me too följer detta mönster. Så är det självfallet inte. Men att bara peka på problemet – som jag redan gjort några gånger – anses nedrig och som en machohandling. Det tycker förstås inte jag. Passagerarna på den strålkastarbelysta karusellen måste tåla kritisk granskning. Och generalerna inom #Me too måste också tåla att bli motsagda, i sin fanatism att måla ut män som ett släkte av våldsverkare. Och då övergrepp tycks ha en koppling till artistyrkets mediala
strålglans måste detta framhållas. Mediesamhällets logik föder faktiskt #Me too-problem. Man kan nog inte begära att medierna själva ska inta en balanserad position till den egna motorns skadeverkningar. Men nu har jag sagt min åsikt.
Slutligen. I mediernas rapportering dras slutsatser om vanliga män och kvinnors relationer från vad som händer i de fria yrkena. Det är helt galet. Folk i allmänhet kan i och för sig ha problem och bete sig illa. Men de har i genomsnitt en mer handfast moral. Mer traditionellt tänk, helt enkelt. Och de är inte för sin försörjning beroende av den ”slit och släng”-attityd som präglar i vart fall scenartisternas vardag.
Torsten Sandström
