Som jurist inser jag att den egna professionen jobbar för kravställande. Yrket medför att juristen i allmänhet ställer sig bakom lagstiftning och andra normer. Man vill att ordningen upprätthålls. Det kan förefalla enkelspårigt och trist. Ibland till och med repressivt. Men det är ändå ett sätt att jobba för en bestående kollektiv gemenskap i samhället.
Jag skriver detta med anledning av otaliga uttalande i tidningar, radio och teve från psykologer och journalister där en typ superindividualism byggs. Det har närmast blivit en epidemi. Varje dag tas det parti för den enskilde, oavsett om personen varit dum, slarvig eller till och med brottslig. Budskapet är man inte kan begära så mycket av ungdomar, invandrare eller andra på grund av deras underordnade position i samhället.
I och för sig är det bra att försöka förstå andra. Men i vårt land växer en paranoisk förståelseanda fram. Individen är hundra procent offer och bär inget ansvar. Följden blir ofta att samhället utpekas som ansvarigt för en överträdelse, trots att den enskilde eller hans familj ligger närmast att klandra.
Jag menar att utvecklingen har flera förklaringar. Men i grunden sammanhänger det med en form av svenskt strukturtänkande, som inspirerats av marxistisk dialektik. Det är den enskildes underordnade samhällsposition, maktlöshet, som är orsaken till att personen avviker från gällande normer, inte individen ifråga. Följden blir en form av generell friskrivning från ansvar. I stället för att fråga vad han eller hon kunnat göra – eller personens närmaste – söks en förklaring i fjärran, normalt hos någon myndighet, som sagt.
Problemet illustreras av mediastormen mot att poliser i somras skjutit en kille med downs syndrom till döds. Klockan tre på nattens mitt i ett stökigt Stockholm rusar killen fram med ett skjutvapen, som efter polisens ingrepp visar sig vara en leksak. Kan man begära att polisen görs ansvarig? Ska dom offra sina liv? Jag har inte hört en enda person fråga vad killens vårdnadshavare borde ha gjort för att hålla honom inomhus i natten? I stället står föräldrarna i främsta ledet mot poliserna.
Det universitetsämne som främst odlar praktikanter av en sådan samhällsfientlig förståelse är psykologin. Landets högskolor producerar svärmar av psykologapostlar för ett kravlöst tänkande. Tillsammans med landets journalister tar dom plats i tidningar, radio och teve. Jag menar att dom i praktiken motverkar ett byggande av en rimlig gemenskap i Sverige. Dom plockar billiga poäng hos människor som själva har problem är utsatta eller trötta, och vill finna en förklaring hos andra. Att systematisk resonera för individens frihet från ansvar medför att samhällsordningen bit för bit bryts ned i kravlös riktning. Jag menar att det är fråga om illojalitet mot kollektivets intressen.
Jag förstår att inte alls hela kåren av psykologer kan klandras, utan bara de som jobbar närmsast medierna. För övrigt finns det förstås svarta får även inom juristyrket. Men om juridikens gråtrista praktiker jobbar för ordning och reda, så verkar alltså psykologer och journalister för motsatsen. Med huvudet på sned predikas en inställsam individualism. På sikt går det åt skogen om kravlösa psykologers budskap tillåts regera en nation.
