DN:s chef för kultursidorna Björn Wiman är också chefsideolog rörande tidningens problem med koldioxidutsläpp. Så här skrev han häromdagen. http://dela.dn.se/2G5gwvJwxOEU78Qmoftv-yj_CmUdSPXG_CwT4oZJkB04oJrtJ_odrI729jI8Ojh1Ov7mSzgsHIHF2KRixsTJew
I stället för en lugn och sansad diskussion om minus och plus skapar Wiman en skräckstämning. Han leder ett bönemöte där civilisationens nära förestående undergång predikas.
Ett sansat samtal tar däremot fasta på minus och plus. Utsläppsnivåerna och deras konsekvenser är minussidan i räkningen. På plussidan står tidsfaktorn främst. Krisen är nämligen inte omedelbar utan verkar först på sikt om inte nya tekniska lösningar tas i bruk och dagens ohållbara handlingsmönster består. Allt tyder på att plusfaktorerna överväger, trots dagens nedslående mätresultat.
Men en sådan öppen analys förmår inte Wiman ta sig an. Han vet nämligen redan bäst. Vad sägs om slutklämmen. Han känner till vad:
en skenande klimatkatastrof kommer att innebära i form av svält, katastrofer och krig…Varje kilo koldioxid kommer att räknas, i dag och i morgon. Inte minst för dem som redan i dag drabbas av den globala uppvärmningens förödande konsekvenser.
Det är en projektion av ett klimathelvete redan i morgon dag som Wiman presterar. Han propagerar utan anknytning till balanserade vetenskapliga analyser. Obalansen syns i att ingen hänsyn tas till tidsfaktorn och den möjliga förändringspotentialen, som förvisso är osäker. Mest utmanande är att Wiman talar om att en ”palliativ vård”. Ordet tar sikte på vård av människor som är döende. Den som tar så starka ord i sin mun måsta vara närmast 100 % säker på en klimatdiagnos med dödlig utgång i närtid. Det finns inget vetenskapligt bevis för detta. Enbart ett hot på längre sikt om inte tekniska förändringar och minskade utsläpp av CO2 sker inom de närmaste decennierna.
Chefsideologer är farliga. Dom har också dåligt rykte historiskt sett. Men i denna ledargrupp har Wiman redan kvalat in. Han propagerar stenhårt som politisk ideolog (trots att hans jobb på DN går ut på kulturfrågor i allmänhet). Det tragiska är att han och DN antagligen skrämmer många läsare och hos dem framkallar reaktioner av ångest. Skolflickan Greta Thunberg är redan så vettskrämd att hon tar ledigt från skolan för att driva samma linje som Wiman. Ett fall för Rädda Barnen?
Jag är också oroad över CO2-utsläpp. Men jag tror på upplysning och som sagt på att företagen och medborgarna har förmåga att finna positiva lösningar inom en tidsrymd av kanske 20-50 år. Såväl bolag som människor vill leva vidare. Det finns starka incitament hos sansade bedömare för förnyelse. Vidare finns det rimligt med tid för en räddning. Allt talar för att Wimans kliniker för palliativ vård av klimatneurotiker inte behöver öppnas. Om det inte vore för omhändertagande av allt folk som drabbats av Wimans skrämselpropaganda förstås.
Denna skräckpropaganda har en partipolitisk vinkling. Ambitionen är att fösa den svenska väljarkåren i famnen på vänstern och de liberala, som liksom Wiman tror på att CO2-döden står alldeles utanför dörren. Detta är partipolitiskt humbug. Mediernas skrämselsatsning och enkla slagord är därför en form av populism. En vänstervariant.
Torsten Sandström
