Jan Björklund annonserar idag sin avgång som partiledare. L-partiets mångåriga nedgång bekräftas på så sätt. Spiken i kistan är Jöken. En uppgörelse med arvfienden S, riktad mot kantpartiet SD, i stället för ett försök till en borgerlig balansgång som tvingat SD visa korten. Nu har ett splittrat L-parti valt sin väg.
Som marknadsliberal, alltså en pragmatisk variant till höger om L, är jag bedrövad. Men L-partiet har enligt min mening också fört en bedrövlig politik. Det enda positiva jag kan finna är L:s linje i försvarsfrågan och för NATO. Annars är det rena natta. Mer av EU, anslutning till euron, statsfeminism, oreglerad invandring, mer bortkastade pengar till SIDA osv. Inte ens Björklunds favoritämne, den svenska skolan, har han lyckats ro framåt, trots att han själv varit skolminister under många år.
Varför? Det ligger mycket i det gamla talesättet ”att vara liberal är att vara kluven”. Partiet saknar helt enkelt en pragmatisk linje. Man förmår inte ge svar på de problem som vanliga människor ser. I stället engagerar sig L i en rad särfrågor som DN dikterar. Någon vill se mer av EU. En annan mer invandring. En tredje kör hbtq-frågor högst över väljarnas huvuden. En fjärde kramar FN och ser 1% i ulandsbistånd som en svensk hjärtefråga. Jag vill påstå att L-partiets riksdagsledamöter i stort är en samling prussilsukor, som vill tala om för svenskarna vad om ska tycka. I stället för att lyssna på folket kör L genom kaklet rakt in i bassängens betong.
Även i själva hjärtefrågan, utbildningspolitiken, är L splittrat. Man vågar inte ta strid för ett förstatligande av skolan. Man vågar inte ta strid mot lärarfackens kunskapsfientlighet modell S. Man vågar inte ta strid mot skolbyråkratin. Man vågar inte ta strid mot de vänsterpedagoger som styr skolan. Man vågar inte välja en pragmatisk linje som går ut på betyg från första klass och krav på ordning i klassrummet. Partiet förefaller styras av redaktionsledningen på DN och inte av förnuftiga politiker. Tänk om partiet lyssnat på Göteborgspostens ledarsida!
Liberalernas ideologiska splittring skapar alltså handlingsförlamning. Bara ord. Men ingen verkstad. Därför kommer få personer att sakna L-partiet då dom försvinner från riksdagen. Och det tror jag dom kommer att göra vid nästa val. Vi ser ett liberalt självmord.
