Stefan Löfven använde i sin regeringsförklaring häromdagen följande ord:
”Runt om i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde.Vi väljer en annan väg” (min kursivering).
Jag antar att Löfven syftar på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. I svensk översättning sägs nämligen i artikel 1:
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
En god vän till mig har påtalat att den svenska översättningen inte överensstämmer med de engelska och franska originalversionerna. Där används inte ordet ”värde”, utan ”dignity” respektive ”dignité”. I de danska och norska texterna står det följaktligen ”vaerdighed” respektive ”menneskeverd”. Varför har inte ordet ”värdighet” använts även i vårt land?
Någon säger kanske att ett litet ord inte spelar någon roll. Själva likhetstanken är ju avgörande. Jag håller inte med. I själva verket är det fråga om grundläggande språkliga och logiska skillnader.
Det är nämligen uppenbart att människor är olika värda eller nyttiga om man ser till individernas skilda egenskaper. En brottsling och en laglydig ger prov på olika moraliska egenskaper. Sak samma med en flitig/duktig och slö/olydig elev i skolan. Det är även klart att en och samma person kan ha olika värde beroende på vilket anlag eller karaktärsdrag som utvärderas. Vidare ger en mätning i värdet av pengar – dvs intäkter och kostnader – givetvis olika resultat mellan individer beroende på deras ålder eller hälsa. Ordet ”värdighet” däremot förflyttar oss språkligt från denna skiftande nyttosaspekt. ”Värdighet ”tar mer sikte på personen betraktad som en biologisk varelse, alltså bortsett från de olika färdigheter eller svagheter han eller hon faktiskt uppvisar. Som representanter för människosläktet kan man därför – på ett filosofiskt eller etiskt plan – tala om att X, Y, Z osv har en form av liknande värdighet och därför bör visas gemensam respekt. Detta gäller framför allt i deras relation till staten och lagstiftningen.
Om nu inte alla människor har samma värde kan man fråga sig om de har samma ”rättigheter”, som FN-deklaration säger rakt ut på alla språk. Även här blir det snabbt tydligt att det ord som valts inte är särskilt pregnant. En nyfödd och en myndig har givetvis olika rättigheter. Sak samma med personer som är arbetsgivare respektive anställda. Detsamma gäller förstås en svensk eller utländsk medborgare. Beroende på lagstiftning och avtal i en viss nation ges således många mänskliga subjekt olika juridiska rättigheter. Om jag nu enbart tar sikte på Sverige går det nog ändå att förstå tanken bakom kravet på lika rättigheter i deklarationens text. Människor i exakt samma juridiska position skaenligt den svenska rättsordningen behandlas lika av samhället. Staten, domstolarna, kommunerna och olika myndigheter har nämligen en sådan plikt (till följd av svensk grundlag, regeringsformen och specialregler för den offentliga sektorn). Men det följer av lagstiftning och inte av de ord som valts i FN:s deklaration.
Märk att kravet på lika rättigheter inte med automatik gäller i förhållandet mellan enskilda medborgare eller mellan organisationer och privatpersoner! Konventionen säger enbart att vi som svenska medborgare börlikabehandla våra medmänniskor oavsett ursprung mm. Märk ordet ”bör” i FN-deklarationen. Någon allmän skyldighet att behandla olika individer likställt gäller alltså inte med automatik privatpersoner sinsemellan. Men i särskilda fall kan lagstiftning förbjuda en särbehandling. Så är fallet beträffande olika slag av diskriminering inom en rad olika öppna eller semipublika samhällssfärer hos företag och vissa intresseorganisationer (exv restauranger och fackföreningar). Men inte i rent privata relationer såsom inom familjen eller mellan grannar.
Enligt min mening är det bra om man är noga då man pratar om vad människor är skyldigaatt göra eller inte göra i vårt land. Jag tänker på vanliga situationer i den politiska debatten där någon önskar ”läsa lagen” för andra, något som gärna politiker, myndighetspersoner och även många privata subjekt gör. FN-deklarationen används ofta som ett slagträ i sådana lägen, trots att den saknar tvingande verkan. Vassare är däremot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som upphöjts till svensk lagstiftning och därmed sätter press på stat och kommun (men inte andra).
Ett vanligt tvisteämne i den svenska diskussionen rör flyktingars befogenheter. Nu talar vi alltså om en person som inte är svensk medborgare och där utlänningslagen via krångliga regler kraftigt begränsar personens rätt att vistas i Sverige. Som bekant kan ett uppehållstillstånd som myndighet vägrat överklagas i flera instanser. Internationella konventioner öppnar således inte för ett utsträckt rättsskydd för invandraren, hur angeläget ett sådan skydd ibland beskrivs i den allmänna debatten.
Inte heller en svensk medborgare med funktionsnedsättning kan rikta juridiska krav på ekonomiskt stöd till följd av FN-konventionen. Denna kopplas inte ens in ifall den handikappade påstår att han eller hon nekats en rättighet som följer av tillämpliga svenska lagregler om assistans (SFS 1993:387) och assistansersättning (socialförsäkringsbalken). I så fall finns nämligen en rätt att överklaga myndighetens vägran att ge stöd. Då blir det alltså poänglöst att orda om ett konventionsreglerat krav om lika värde och lika rätt, hur angeläget ett bistånd till den funktionsnedsatte än kan framstå.
Jag återvänder slutligen till Löfvens uttalande ovan. Enligt min åsikt måste statsministern vara försiktig att – med FN-deklarationen som grund – göra påståenden om att grupper i samhället verkar för ett åsidosättande av människors ”lika värde”. Löfven är nämligen ledare för det politiska parti som en gång i tiden skapat den på denna punkt vilseledande översättningen av konventionstextens ord. Med uttalandet i sin regeringsförklaring vill han i praktiken manifestera att SD-partiet saknar respekt för människor lika rätt. Så kan det nog vara. Men frånsett att Lövfen missförstått FN-deklarationens innehåll är hans ord ihåliga. Det är hans förutvarande regering som står bakom 2016 års ändringar i utlänningslagen, dvs en lagstiftning som ingripande begränsar rätten till asyl för flyktingar. Han har alltså själv valt samma väg som SD i flyktingfrågan.
Torsten Sandström
2019-01-24
