På förstasidan och sedan i Stockholmsdelen slår DN 2019-01-14 upp en text som säger en hel del om tillståndet i vår nation. En pojke som inte varit på biblioteket för att studera eller låna böcker – utan för att snacka med kompisar – brottas ned efter att ha vägrat att lyda personalen och vakternas uppmaningar. Pojken förs av sin mamma till sjukhus, på grund av ”chock” berättar DN:s framsida. Mamman klappar om sin stackars son. Snyft.
DN berättar en historia som egentligen inte platsar på någon enda nyhetssida. Möjligtvis i en upprörd insändare om ”Busliv på biblioteket”. Men DN:s agenda är att peka ut pojken som ett oskyldigt offer för en ond övermakt. I detta fall kommunen, som kontrakterat vakbolaget.
Bara det faktum att det finns vaktbolag på ett svensk bibliotek 2019 är faktiskt mer bekymrande än en busig kille som gått för långt. DN brukar oroa sig över tillståndet i den svenska skolan och över dåliga studieresultat. Vilka signaler ger DN till pojken ifråga och till läsarna om vad som ska gälla i Sverige eller i svenska skolor? Inte är det en uppmaning till respekt mot rimliga krav på tystnad och lugn! Är det underligt att lärarna får det svårt att hantera ordningen i klassrummet?
Svensk journalistik framstår som en stor tårfylld våt filt. Att folket frågar sig var medierna håller på med är inte så underligt. Mer anmärkningsvärt är att den politiska eliten är bekymrad över att ”populister” inte respekterar media. Är det möjligtvis så att kritiken mot de stora mediehusen är befogad? Dom sysslar nämligen till stor del inte med nyhetsförmedling. Utan med åsiktsbildning.
Med häpnad läser jag några dagars senare (2019-01-20) en ledare i DN med rubriken ”Den nya regeringen måste prioritera tryggheten i skolan”. Ena dagen gråter DN för att busliv på ett bibliotek angrips. Andra dagen gråter man över våld och oordning i skolan.
Det verkar som om DN måste bestämma sig.
Mer om ”populism” snart på denna blogg
