Me too-året avslutas på ett märkligt vis. I SVT visas en serie om Ingmar Bergmans liv. Detta sker alltså i ett teveföretag som i kölvattnet på Me too varit en hård domare över manliga machoattityder av olika slag, där kvinnor förvandlats till brickor i ett spel.
Det är inte så att jag ifrågasätter Bergmans skaparförmåga. Men det första avsnittet (av tre) om Bergman presenterar ett spel mellan en uppburen kulturman och en lång rad kvinnor, som på många vis försöker vara den store till lags. Att han utnyttjat situationen är fullständigt klart. Han tycks ha levt i något slags harem, där unga skådespelerskor på väg uppåt (och även andra), stått på rad. Likt sultaner har han inte ens kunnat hålla räkningen över sin avkomma. Och det hela passerar utan tydlig vinkling mot Me too.
Det som SVT skildrar hände förvisso för mer än femtio år sedan. Men jag undrar ändå vad vi idag kan lära. En annan känd (men avsevärt mindre) kulturman, som å det grövsta tagit för sig, har under 2018 dömts till fängelse. Att han anmälts av 18 kvinnor bekräftar en mansattityd, som i omfång kan mäta sig med Bergmans, givetvis frånsett eventuella våldsinslag. Jag anser att man kan dra åtminstone tre slutsatser av SVT:s berättelse om Bergman. Varje slutsats kan tyckas utesluta dom andra. Mer troligt är att dom samverkar. De tre knyter an till män, kvinnor respektive media.
Män. Män speglar sig i unga kvinnors förtjusning. Männen utnyttjar med öppna ögon i allmänhet de situationer som ges till sexuella kontakter, trots att männen själva kanske inser att motpartens drömmar inte kommer att uppfyllas. Ibland, men inte vanligtvis, sker det med inslag av våld eller övergrepp.
Kvinnor. Även kvinnor tilltalas av manlig uppvaktning. Detta i synnerhet som män historiskt sett intagit maktpositioner, som gett kvinnor möjlighet till karriär. Särskilt inom kultursektorn har intimt umgänge och karriär fått en nära koppling (beroende på att framgångar där ofta inte är beroende av formella meriter, utan sociala kontakter). Resultatet har ibland blivit invitationer till sexuella kontakter. I allmänhet utan inslag av våld eller övergrepp som resultat.
Media. Medierna utnyttjar systematiskt kända män och kvinnor av det slag vi möter inom film, teater och annan kulturverksamhet. Man kan säga att kulten av skådespelare blivit en medial livsnerv. Att SVT berättar historien om Bergmans liv är alltså bara ett exempel. När det gäller en känd kulturman som Bergman blir SVT:s reportage enligt min åsikt en hjältesaga, om än med några humoristiska vändningar rörande hans mångfaldiga relationer till kvinnor. Han framställs på något vis som en gigant, en kulturens sultan, som står över vardagens krav på rimligt agerande i umgänget mellan könen.
Det finns några gemensamma linjer i dessa tre konstateranden. Mest slående är att samtliga subjekt utnyttjar varandra. Även existensens av en viss omoral finns med i samtliga utnyttjanden. Sån´t kan som vi alla vet hända i relationer mellan män och kvinnor. Därför blir följden att mediernas omoral sticker ut. Nu rapporteras om Bergman en lång tid efter hans död. Men SVT:s rapport är bara ett halvår äldre än #Me too-rörelsens start. Där hudflängdes många kulturmän, inte bara så att någon hamnat i fängelse, utan med resultat att andra fått sparken eller i depression tagit sitt liv.
Min förväntan var därför att den ”store” Bergmans kvinnorelationer skulle granskas med tydlig kritisk distans i ljuset av #Me too, den rörelse som SVT under 2018 gett kraftigt eldunderstöd. Men inte. Enligt min mening visar SVT därför inte bara dålig moral. Man excellerar i dubbelmoral.
Torsten Sandström
