Julafton till ära har Nuri Kino spetsat (?) pennan. Han skriver om Leyla från Libanon som försöker backa upp Göran, en svensk uteliggare. Upplägget är inledningsvis som man kan vänta sig vid ett bönemöte i juletid. Oj så synd om Göran. Och så duktig Leyla är med sin bakgrund som kvinna och invandrare. Och visst är berättelsens start tragisk.
Men på sista raderna tar Kinos julbön en ny upprorisk vändning. Han vill att Göran ska in i Riksdagen och Leyla till Libanons parlament. En hemlös Göran ska alltså ta plats på klassfesten. Och Leyla styra upp gubbväldet i sitt hemland. Det kan man verkligen kalla revolutionära drömmar.
Jag funderar vidare på Göran utan hem. Och på önskan om plats för honom i Riksdagen. Om han visar sin vanliga handlingskraft på gator och torg kommer han kanske att passa tämligen bra in i en församling som under ett kvarts år inte lyckats enas om statsminister. Med fast lön slipper Göran tigga och tillåt dessutom enkelt anpassa sig till en krets av andra personer som (elaka tungor påstår) uppbär arbetsfria inkomster och som i officiella sammanhang ofta äntrar rollen som gratisätare.
Tråkigt nog löper Kino inte linan ut. Varför inte på en gång utse Göran till statsminister. Då får ju Sverige en lagom handlingskraftig regering. Göran får tjänstebostad. Och landets politik kan fortsätta i vanlig låt-gå-anda. Det vill säga dåligt med bostäder för vanligt folk, ett försvar utan soldater, en arbetsförmedling som inte förmedlar jobb, en skola som inte fixar kunskaper, korrekta statsmedier, höga skatter osv. Alltså en i ordets rätta mening hemlös svensk politik. Och en riktig kvick fix i Kinos smak. Tre flugor i en smäll!
