Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseau´s vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.
En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.
Därför kan man – förenklat – säga att liberalerna under mer än två hundra år fyllt en viktig uppgift i västerlandet, genom att plädera för ett välfärdssamhälle, samtidigt som man tagit front mot socialisternas anspråk på all makt och allt kapital. En stor del av 1900-talets europeiska och svenska politiska diskussion omfattas därför av liberalernas frihetliga budskap. Och den svenska socialdemokratin har från Branting och framåt stegvis impregnerats med ett nyttotänkande av liberalt snitt. Folkflertalets önskemål har ställts framför klasskampen.
Men S-partiet har ändå länge bibehållit sitt trosvissa arbetarklassideal. Partiets olika underorganisationer har varit fjättrade av underklassperspektivet. Samhället ska främst verka för de fattiga och agera genom deras politiska företrädare. Det har varit underförstått att överklassen alltid klarar sig själv. Men sedan mer än 30 år har det visat sig svårt för S-partiet att locka väljare med denna fattigsyn. Svenska arbetare och tjänstemän är nämligen ganska välbeställda. Och flera av deras barn har hunnit göra en samhällsresa uppåt. Följden har blivit att S-partiet under åren med Olof Palme valt en delvis ny linje. Nu gäller det att främja intressen hos världens alla fattiga.
Detta nya tänk är inte alls nationalekonomiskt. Den ursprungliga liberala nyttoteorin försöker ta hänsyn till flertalet inom en och samma nation. Nu förändras perspektiven genom att intressen hos fattiga i många andra länder ska vägas in. Den tidigare ekvationen för nyttomaximering ställs alltså på ända. Nyheten är en form av global nyttoteori, som kraftigt försvårar en nationell politisk diskussion.
Genom visionen om att frälsa världens fattiga har vänstern i vårt land – och även inom flera andra nationer – lyckats sätta press på de gamla liberala partierna, så att också de utvecklats i en global riktning. Och liberalerna, särskilt ungdomsförbunden, har villigt anslutit sig till den vänsterrörelse som inte tar sikte på plus och minus i medborgarnas samfällda ekonomi, utan på en gränslös välfärdskalkyl. Jag menar att liberalerna därmed lämnat förnuftet, nyttan och ytterst (den nationella) marknaden. Bilden av den ursprungliga liberalismens harakiri tonar alltså fram. Kvar – efter liberalernas nya vägval med globalnyttan som ledstjärna – står den gamla nyttoteorins förespråkare och de breda grupper som förespråkar fria val och marknader. Dessa jordnära marknadskrafter bespottas av den nya vänsterliberala eliten.
Det är alltså förkunnelsen om stöd till världens fattiga folk och talet om gränsöverskridande mänskliga rättigheter som format en ny liberal lära. Denna har stegvis smält samman med den S-märkta vänsterns ideal. Också näraliggande frågor, som hbtq och klimat, har bidragit till denna nya dogmatik. I det vidare perspektivet predikas också en allmänt kravlös inställning i olika samhällsfrågor, såsom rörande skola, kriminalitet, sociala bidragsformer mm. Jag menar att resultatet blivit den trosartade vänsterliberala ideologi som vi ser i dagens Sverige. C- och L-partierna söker sig till S-partiet för att slippa samverka med nationella marknadskrafter. Tecken på detta syns under den pågående regeringsbildningen
Dom kvarvarande gamla marknadsliberalerna vet inte riktigt vad dom ska ta sig till. Men många iakttagare ser att det svenska politiska landskapet fått en ny och tydligare kontur. I ena hörnan en vänstergrupp av romantiker och troende, dvs globalisterna. I den andra en högergrupp bestående av förnuftsinriktade realister, som värnar om en nationell nyttokalkyl, huvudsakligen i den förutvarande liberalismens anda.
De liberalas rollväxling är intressant. Den har inslag av såväl tragik som komik. Det är ödets ironi att liberalismens traditionella program (mot kyrka och en diktatorisk stat) nu tycks gå under, alldeles självförvållat, och ersättas av en romantiskt flummig – närmast religiöst färgad – ideologi, där starka stater ska bygga ett globalsamhälle. Det rör sig om drömmar om en världsomfattande kollektivism. En romantik som varit helt främmande för liberalismens grundare.
Torsten Sandström
2018-12-1X
Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http:// detgodasamhallet.com
