Medierna öser på med krav om att alla måste värna klimatet. Inte slösa i onödan. Och att vi måste försöka hushålla med miljön på alla vis. Alltså inrikta oss mot det som är viktigt för det mänskliga livet och överlevnaden. Försöka tänka ideellt och globalt helt enkelt.
Vad händer då under nobelfesten? Och vem eller vilka är det som hyllas hysteriskt? Jo, Sara Danius, som blivit inrullad i (som hon själv säger) 25 meter sidentyg, till ett pris högt ovanför vanliga människors tankeförmåga. Hon, och kulturministern Alice Bah Kuhnke har lagt ned tusentals kronor och kilovis med CO2 för att åstadkomma sina vidlyftiga kreationer. Och dom vågar till och med stoltsera över sin lyxiga vulgaritet.
Vad gör alla journalister då? Sliter dom sitt hår i förtvivlan över det öppna slöseri som visas? Tycker som att kvinnorna agerar alltför materiellt? Gråter dom tyst NaCL-tårar över CO2-utsläpp? Nej! Tvärtom. En stor kör av feministiska journalister sjunger i stället en högröstad lovsång. Ty Sara och Alice vågar utmana dom frackklädda mansgrisarna. Med sitt röda skynke i mångtusenkronors-klassen beskrivs Sara (faktiskt) som en tjurfäktare, en matador som ger de svarta tjurarna dödsstöten. I så fall är väl Alice en fredsduva klädd i många lager av vitt siden.
En helig madonna i knytblus står nämligen över all kritik. För att inte tala om en vitklädd miljöduva. Detta händer i Sverige 2018, alltså. I en politiskt splittrad nation. Och eliten undrar förvånat: varför denna splittring i landet? Mitt frågande svar är: kan det vara så att folket börjar få nog av den dubbelmoral som ständigt körs ned i halsen på allmogen?
