Varje år då Nobelfesten går av stapeln med lyx och glam i Stockholms stadshus tänker jag på en plansch som jag gillade skarpt under mina ungdomsår som marxist. Den färgglada affischen hänger faktiskt fortfarande i mitt arbetsrum. En av Marx´ teser gjorde en indelning av samhället i en bas och en överbyggnad. I basen utfördes produktion via lönearbete till på den tiden mycket låga löner. I överbyggnadens olika våningar skapades ideologier av skilda slag, för att se till att det kapitalistiska samhället hölls samman och bestod för framtiden. Överst, under penningpungen, finns den politiska statsmakten. Därefter kyrkan och utbildningssystemet. Sedan ordningsmakt och militär. På fjärde våningen huserade det borgerliga samhällets elit, som i överflöd festade och glänste. Här fanns herrar och damer som såg till att svältlöner betalades ut till bottenvåningens personal. En överhet som själv unnade sig allt av livets goda. Via kontakter med de övre våningarna såg finansens furstar till att behålla makten. I bottenvåningen utfördes fysiskt arbete. Dvs lönearbete som skapade ett överskott för försörjning av allt folk på våningarna ovanför.
Planschens berättelse är enkel. Kanske simpel. Den är inte helt sann. Maktförhållandena är i vart fall annorlunda idag. Men på dagens nobelfest samlas i stadshuset representanter för samtliga våningar, frånsett dom från entreplanet. Många av festdeltagarna talar till vardags frenetiskt om klimatkris och om vikten att hålla igen på resor, köttätande, konsumtionsvaror och mycket annat som bidrar till uppvärmning av jordklotet. Åtminstone skickar dom dagligen allvarliga budskap till undervåningens arbetande folk om att jobba hårt och spara på miljön. Men i kväll sparar damerna och herrarna inte på något. Nu hyllar övervåningarnas eliter varandra. Dom äter, dricker och bugar sinsemellan. Särskilt uppvaktas kungahusets representanter. Via teve förmedlas festen till folket landet runt. Så att alla i sina hem kan känna sig som inbjudna. Duka upp. Delta och beundra herrskapen från ovan.
Någon undrar kanske hur prisbelönade forskare kommer in i denna bild. Egentligen är dom enbart statister, som fått bra betalt för att resa till Stockholm och sprida en glimt av forskning och allvar åt föreställningen. Genom att råka vara närvarande ger dom, så att säga, den svenska eliten anledning att festa till det. Dom tillåts med andra ord sätta sprätt på dynamitkungens kvarlåtenskap. Skål!
PS! På våningen där det festas syns i mitten Sara D, för dagen förpackad i en miljöriktig klänning av 25 meter sidentyg! Heja Sverige!
