Vi var många som under 1960-talet reste till Lund för att plugga. Månghövdade kullar av studenter upplevde några omvälvande studieår. Själv mötte jag en åldrig juridisk fakultet med nästan inga lektorer, bara ett par administratörer och en hel flock med ofta vördnadsvärda professorer (alla utom en var män). Resultatet blev att horden av studenter i huvudsak erbjöds självstudier. Ett fåtal ganska träaktiga lektionstimmar per vecka lyste trots allt upp tillvaron. Tröga ord levererades av lärare som verkade irriterade över att störas i sin forskning. Det blev alltså många timmar med läroböckerna framför läslampan. Det centrala pedagogiska instrumentet var en tryckt universitetskatalog, som prydligt talade om när olika kurser startade och när det var dags för tentamen. Vägen till framgång blev därför hård självdisciplin med kursboken i knät.
Jag som blivit kvar vid den akademiska ankdammen i femtio år vill därför inte idyllisera studieåren. Framför allt bristen på daglig undervisning via lektorer, dvs yngre ämneskunniga föreläsare, motverkade förståelsen för de svåra delar av rättsordningen som metodiskt avverkades termin efter termin. På denna punkt ser landets juristutbildningar idag annorlunda ut. Många unga manliga och kvinnliga lärare. Och spännande övningar där problemlösning tränas. Detta är något mycket positivt.
Men jämfört med 60-talets universitetsliv har dagens även förlorat viktiga värden. En stor del av statens omfattande pengasatsningar på universiteten har gått till administration. Många är de ledningstjänstemän, kursadministratörer och studievägledare och som tagit plats. Här syns det offentligas stegrade intresse av kontroll. Och behovet att sysselsätta sociala experter av olika slag (dvs folk som strömmat ut från universiteten efter 60-talets boom). Här framträder också en helt ny syn på studenten, som en person som måste kontrolleras, styras och ges rätt att göra om, så att examen närapå garanteras. Studenterna blir närapå ting på ett löpande band – man talar också om dom i ord som ”genomströmning”. En del av detta var säkert nyttigt och bra. Men en viktig aspekt av akademiska studier har tunnats ut. Dvs träning i förmågan att själv planera och ta ansvar för inlärningen. Å andra sidan kan man kanske säga att utvecklingen harmonierar med nutidens syn på uppfostran och skolutbildning. Curling gäller numera.
Så över till forskningen. Synen på verksamheten som en fabrik har kommit att prägla moderna svenska universitet och högskolor. Rektorerna är idag mer verkställande direktörer i karriären än forskare. Administratörens syn på vetenskap har därför blivit följden: forskningen ska planläggas, kontrolleras och ge ”output” som snabbt kan tillämpas i samhället. Med en svärm av pärmbärare i toppen försöker högskolornas ledningar anpassa verksamheten till statens krav. Här finns en mycket stor skillnad mot det tidiga 60-talets lärda värld. Visst fanns det även då politiska makthavare i Stockholm. Men dom var få och deras ambitioner och resurser var mycket begränsade. En och annan professur kunde säkert skakas fram via mygel med huvudstaden, som i andra riktningen lämnade forskarna ifred. Idag har departement, ämbetsverk och en bred krets av specialmyndigheter byggt upp en tung överbyggnad till den forskning (och utbildning) som bedrivs lokalt. Att detta tynger skattebetalarna är givet. Viktigare är kanske att det belastar den akademiska frihet som det ofta ordas vitt och brett om.
Den akademiska forskaren, som under 60-talet själv i frihet valde sina studier, har idag förvandlats till en dresserad hund. Genom lagar, direktiv och planer – och med intensiv uppvaktning från politikens många hussar och den administrativa brukshundsklubben i Stockholm (och lokalt) – styrs forskarnas vardag alltmer i detalj. Mycket administration tar lärarens tid. Överbyggnaden gör sig ständigt hörd med remisser, utvärderingar och formulär av alla de slag (sådana är byråkratins lagar). Den tid som forskaren får kvar fylls med ökad undervisning. Dom som vill få rimlig tid till vetenskap tvingas därför söka medel externt.
Också valet av forskningsämnen och utförande styrs ovanifrån på flera vis. Den som vill ansöka om pengar för ett projekt måste lägga ned avsevärd tid på att fylla i blanketter och skriva plandokument. Alla inser att försiktighet och kritisk realism då inte lönar sig. Det gäller att breda på och ta för sig som en hungrig vovve. Själva valet av ord i en ansökan måste noga läras in såsom kommandon till en hund under träning. Här finns en rad av koder som makthavarna noga gjort kända, i stil med att bidrag främst ges till studier som är gränsöverskridande, bedrivs av forskarkollektiv, tar sikte på kön, diskriminering, mänskliga rättigheter, klimatkris, EU, integration och andra ämnen som det politiska Sverige favoriserar. Storskaliga och mångåriga ambitioner – alltså mångmiljonbelopp – blir i sig tecken på excellent vetenskap. Endast dom som fyller i formulären rätt får pengar att forska för. Något förenklat tvingas dom andra pressa in tid för forskning mellan lektioner, tentarättning och administrativa uppgifter.
Den populära bilden av forskaren som en något disträ idéspruta, med håret på ända, gäller alltså inte längre i Sverige. Här framträder alltmer bilden av forskaren som släthårig brukshund. Ett bra luktsinne för det som är PK och för de koder och kommandon som hörs från huvudstaden är grundläggande förutsättningar för framgång. En affärsmässig smidighet i umgänget med de styrande i Stockholm, med massmedier och med högre ledare av den lokala verksamheten är också viktiga egenskaper för en jakthund som söker byte. Den som kan uttala sig på teve, i frågor som knyter an till prioriterade politiska kommandoord, har snart gjort sin lycka och blir best in show vid kennelklubbens årliga tävlingar.
Jamen, säger kanske läsaren, vid universiteten finns väl gräddan av Sveriges intellektuella. Mitt svar blir att det visst finns många kloka jyckar där. Några är superintellektuella. Men ännu fler är rashundar som driver djuplodande forskning, utan att för den skull vara särskilt kritiskt lagda eller samhällsintresserade. Dom agerar tekniskt-instrumentellt skicklig, helt enkelt. Och åstadkommer ofta goda forskningsresultat.
Ganska få av de många anslagssökande brukshundar som nämnts ovan, dvs dom som forskar på PK-kommandon, kan sägas vara intellektuella, om med ordet menas självständighet, kritisk distans och samhällsanalys. I stället tar dom samhällets forskningskoder för givna, som tecken på vetenskaplig vikt eller tyngd. Ty dom är upptagna med att jaga pengar.
Därför finns slutligen en ganska stor grupp av gårdvarar, som troget vaktar det egna reviret och ser till att personer som vistas där – kollegor och studenter – får ett bra liv mellan lektioner, böcker och pärmar. Dom gör en del av det jobb som prisvinnande hundar skjuter ifrån sig. I bästa fall får vakthundarna tid över till egen forskning. Men dom får anledning att fundera över samhället och vetenskapen. Det borde många fler göra.
Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com/
