Jag är i Paris några dagar och njuter av livet. Idag (2018-11-27) lyser en mild sol över boulevarderna. Jag har strövat runt centrala staden under förmiddagen och friskat upp minnen från många tidigare resor.
Mitt intresse har en gammal familjeanknytning och koppling till läsning av historiska verk. Den franska kulturen är nog den bästa sammanfattningen, även om förklaringen är vag. Frankrike har en självklar plats i Europas mitt. Kelter, romare och germaner har format landet och språket. Kokkonst och vinberedning har fransmännen anammat och utvecklat till fulländning. Och det är kanske urtidsmänniskorna från Cromagnon som fött målarkonsten. Det finns en säregen koncentration på kultur (av alla slag) i detta land. Och på den enskilda människans frihet. På gott och ont demonstrerar idag de Gula västarna – en mängd lastbilschaufförer – mot höjda priser på bränsle. Tårgasen ligger tät kring mustaschprydda män i gula jackor på Champs Elycée.
Däremot är jag inte någon beundrare av fransk politik, varken från förr eller idag. Folkets kulturella romantik och maktambitioner förstör bilden. Från Karl den store, via Ludvig XIV och Napoleon I till dagens presidenter finns en strävan efter pompa och storslagenhet. Hur många miljoner människor har egentligen den franska nationen under årens lopp genom krig förlorat på slaktbänken? Värst var förmodligen (relativt sett) Napoleon, som byggde sitt imperium på miljoner landsmäns kroppar. Han var psykopat, tror jag.Men det vågar nästan ingen säga i Paris.
Och revolutioner har fransmännen skrutit med. Men vad blev det av de blodiga upproren? Den tämligen fredliga engelska från 1688 gav bestående resultat. Franska folket har en fallenhet för personer som ser sig själva som hjältar. Och det är ingen praktisk grund att bygga framgång på. Dagens presidenter lever kvar i en form av majestätiskt skimmer. Mitterands namn finns på gamla monument varthelst man vänder näsan i Paris. Och när han partikamrat Hollande misslyckades kapitalt med sin politik, så exporterades en minister direkt till EU, dvs Moscovici, som (hör och häpna) blev finansexpert där. Och en annan minister, Macron, målade snabbt om sitt hus – dvs bytte partifärg ett litet snäpp åt höger – och blev ändå snabbare franska folket president och hjälte.
Idag är Macron tämligen impopulär. De gula västarnas framfart pressar honom. Och han börjar inse De Gaulles kloka ord om att det är omöjligt att styra ett folk med 400 olika slags ostar. Den franska kulturella rörligheten och den 200 år långa jakten på demokrati tjusar mig ändå. Sträva viner från Bourdeaux och salta ostron från Bretagne förhöjer givetvis fascinationen.
Torsten Sandström
2018-11-27
Parisflanören tar igen sig på kvällen på ett känt brasseri:
 |
 |
