Historieböckerna vittnar om aristokraters makt. Och om deras privilegier, bland annat i form av skattefrälse och statliga pensioner. Som barn fick vi i skolan höra att detta var fenomen från en orättvis dåtid.
Så är det ju förstås inte. Dagens politiska klass har skaffat sig och sina anhöriga liknande förmåner. Det vet nästan alla. Av en slump snubblade jag igår på ett talande exempel. På Wikipedia går det att läsa om Maria Leissner. Du minns kanske hon som var L-partiets ordförande under en kort tid. Efter avgången från ledningen har hon under snart tjugo års tid försörjts av de svenska skattebetalarna, direkt eller indirekt. Det har rört sig om positioner som exv ambassadör i Guatemala eller demokratiexpert i Irak, dvs olika föga kompetenskrävande eller betungande uppdrag.
Det som fångade mitt öga igår på Wikipedia var hennes nuvarande uppdrag, som beskrivs så här:
Den 5 oktober 2017 utsågs hon till ambassadör i Porto Novo i Benin men är stationerad i Stockholm.
Jag undrar om man kan komma närmare en livränta eller sinekur. Att skänkas en titel med status och goda förmåner, som inte ens kräver närvaro på den plats som uppgiften tar sikte på lång borta i främmande land. Vi möter alltså en politiker som närapå själv tillåts välja ur den skattkista som hårt arbetande skattebetalare tvingas fylla på. En sann nusvensk golden handshake.
