En aspekt av # Me too-rörelsen har inte uppmärksammats tillräckligt, anser jag. Visserligen har det med stor tydlighet framgått att kvinnor som vittnat ofta berättar om upplevelser lång tillbaka i tiden. I flera fall några tio-tals år. Nu har dom stigit fram och talat om sina upplevelser. Jag är övertygad om att det finns ett sant mönster bakom mängden av berättelser. Även i min närhet finns personer som också kunnat vittna.
Nu tycker jag det intressanta är själva väntan med att berätta. I allmänhet förklaras den antingen av en känsla av skam och betryckthet eller av en oförstående manlig social omgivning, som gjort det lönlöst eller ointressant att gå vidare med en anmälan. Även detta kan jag förstå.
Det intressanta är att jag tror flertalet män som drabbats av motsvarande oönskade kroppsliga eller intellektuella kräkningar antagligen snabbt anmält det inträffade för att få upprättelse. Dumsnut får jag nog till svar. Det händer så sällan att män kränks sexuellt! Och om dom gör det möts dom av förstående manliga poliser. Invändningen är huvudsakligen relevant.
Men läsaren anar kanske att jag är ute efter ett av mina favoritämnen, nämligen existensen av en biologisk skillnadmellan män och kvinnor. Att den finns i det sexuella mönster som kränkningen från mannen utgör är fullständigt klart. Men biologin syns förmodligen även i kvinnornas reaktion. Jag tänker nu inte på att män ofta är fysisk starka och kan sparkas och slåss. Utan på den psykologiska orsaken till att en snabb kränkningsanmälan uteblir. Det finns något genetiskt bakom själva reaktionen hos kvinnan att skämmas och lida i tysthet, tror jag. Någon svarar igen: dumsnut! Det rör sig förstås om en inlärd social reaktion hos gruppen kvinnor! Denna invändning har jag däremot svårt att tro på. Hela det svenska samhället har under flera tiotal år jagat sexuella övergrepp av män. Föräldrar peppar sina unga tjejer. Medierna har under det senaste decenniet översvämmat av kvinnors rapporter om övergrepp. Så kvinnors väntan med att berätta om en sexkräkning är knappast fråga om en inlärd passivitet, i stil med ”att du måste hålla tyst, om du snackar går det ut över dig själv eller familjen” osv.
Min slutsats lutar alltså åt en i generna liggande biologisk förklaring till kvinnors rädsla att berätta. Detta är inte skrivet som ett godtagande av de många kränkningar som måste ha skett. Må gubbarna få sina straff! Men som ett inlägg mot den offerteori som försöker förklara varför kvinnor dröjt så många år med att berätta. Och som ett inlägg i debatten om att män och kvinnor är delvis olika biologiska varelser. Ska det vara så svårt att haja?
Mer om offerteorin i en blogg om en vecka.
Torsten Sandström
2018-10-23
