Gång efter annan säger S-regeringens företrädare att man inte vill ha med SD att göra. Det gäller såväl samtal som samverkan i och utanför riksdagen. Den officiella förklaringenär att SD har ett antal medlemmar som tidigare deltagit i grupper med nationalsocialistisk inriktning. Påståendet är förmodligen sant historiskt sett. Vidare har SD än idag ett antal läskiga medlemmar som gillar att tala om ”raser” i samband med invandring. Detta faktum syns i pågående uteslutningar av personer med denna inriktning. Det tycks alltså som om SD jobbar med att bättra sitt rykte. Men frågan för denna blogg är om innehållet i SD:s politik är den reella förklaringen till dödskallemärkningen. En liknande historisk belastning gäller nämligen för ett antal politiker inom främst M, C och KD. Därför måste man fråga sig om enskilda extremhögerkontakter i förfluten tid inom SD är det verkliga skälet till att SD pekas ut som parias.
Ett mycket starkt skäl för att S-partiet talar med kluven tunga är deras mångåriga närkontakter med V-partiet. Nuvarande regering förhandlar som bekant fortlöpande med V och köper på så vis deras stöd. V-partiet har många medlemmar och höga företrädare som tidigare verkat inom kommunistpartiet. Än finns det flera som deltagit vid partimöten i Moskva. Några har säkert pussat höga potentater i Sovjetunionen, Östtyskland, Rumänien mfl. Dom har alltså umgåtts med partier och personer som ansvarar för mord och deportationer av många miljoner människor. Här vilar alltså en mörk skugga över det svenska V-partiet. Och än idag har företrädare för V kontakter med ledande politiker i Venezuela, Nicaragua och på Kuba, nationer där grovt våld och terror fortfarande brukas mot oliktänkande. Men nästan ingen talar idag om V-partiets brutala och omänskliga kopplingar i dåtid och nutid. S-regeringen känner väl till V:s otäcka kontakter, men fortsätter att presentera reformförslag som förhandlats med V. S-regeringen har till och med en arbetsmarknadsminister, Ylva Johansson, som under årens lopp hunnit vara medlem i såväl K- som S-partiet (och dessutom lyckats gifta sig med höga partibossar inom båda partierna, i nämnd ordning). Samarbetet mellan S och V har närmast institutionaliserats. Förklaringen är enkel. Röster från V krävs för att S över huvud taget ska kunna bilda regering och erövra makten över statsapparaten. Och S-partiets credo är just denna kontroll av makten. Man kan tänka sig att kompromissa med varje villig friare, bara S blir kvar vid makten.
Den som funderar över maktaspekten får svaret på frågan om S-partiets verkliga skäl till den robotartade utfrysningen av SD. S vet givetvis att SD närmast är ett borgerligt parti. Om SD släpps in i politikens finrum är S-partiet slut som statsbärande organisation under överskådlig tid. S måste därför med näbbar och klor försöka hålla SD utanför alla allianser. Och då spelar sanningshalten i de skäl som framförs inte någon roll. Därför blir dom utpekade som fascister. Och SD:s kritik av invandringspolitiken gör att dom kallas främlingsfientliga. SD:s dödskallemärkning kvarstår trots att S-regeringen själv nu tagit över delar av SD:s förslag och ändrat i utlänningslagen. Skälet till S-partiets bluff är alltså strävan efter makt. Och den tror man sig inte kunna vinna via SD. Slutsatsen är busenkel. Men den duger förstås inte officiellt.
Till saken hör att svenska media hjälper S att förvandla svart till vitt. Förklaringen är något mer komplex. Men den sammanhänger med att omkring 70% av landets journalister inom press, teve och radio röstar till vänster (Kent Asp, 2014). Dom tar därför i allmänhet avstånd från SD och bidrar på så vis till dödskallemärkningen. Jag tycker att det är intressant att man aldrig hör någon journalist tala om det maktargument som nyss nämnts och som förefaller svårt att motbevisa.
Intressant är slutligen den borgerliga Alliansens motstånd mot SD. Även här förekommer fasciststämpeln (trots enskilda alliansmedlemmars relationer i förfluten tid). Också nu finns givetvis maktaspekten med i spelet. SD ”stjäl” borgerliga väljare från Alliansen. Men spelet inom borgerligheten rör faktiskt inte regeringsmakten, såsom i S-partiets fall. Alliansen kan nämligen enkelt bilda regering utan SD, men på samverkansvillkor som liknar dom som S idag ger V. Att detta inte skett hittills är en svensk politisk gåta. I såväl Danmark som Norge har motsvarigheten till SD släppts in i politikens finrum. Syskonpartier till SD har till och med intagit regeringsställning. Varför inte samma sak skett i vårt land är som sagt svårt att förstå. Det sammanhänger med en svensk politisk kultur som inte vill veta av populism till höger (men väl till vänster). Uppstickarorganisationer i stil med Ny demokrati eller Donald Trumps rörelse behandlas nedlåtande och föraktfullt. Talande är bilden från valnatten 1991 då Bengt Westerberg, vars parti just förlorat 11 mandat, vägrar att sitta i samma tevesoffa som valets vinnare, Bert Karlsson, folkets man.
Som vän av det öppna samtalet anser jag – liksom för övrigt nästan häften av medborgarna (enligt SIFO-mätningar) – att den snart femtedel av väljarkåren som sympatiserar med SD måste ges vidgat politiskt utrymme. Demokrati och öppenhet talar för att Alliansen bör försöka samtala med SD. Det funkar ju i våra grannländer. Vänster- och högerpopulism är nämligen ett politiskt faktum. Dessutom är etablissemangets front mot SD en dålig demokratisk förebild. I tanken om demokrati ligger en respekt för oliktänkande. Vilken respekt för öppenhet och demokrati fortplantas till SD genom den utfrysning som pågår? Mobbarna bär på så vis ett ansvar för framtida demokratiskt trubbel.
Torsten Sandström
2018-04-27
SvD 2018-04-28
