På bloggen har jag tidigare skrivit om den fortlöpande individualiseringen till följd av flera stora kollektivs nedgång, såsom byalag, kyrkor, fackliga organisationer och många andra intresseföreningar. Och pga äktenskaplig söndring. Följden har blivit att en konkurrens uppstått om den plats som tidigare fyllts av gemensamhetsskapande budskap. En ytterlighetsvariant är den extrema ambitionen att satsa på sig själv. Drivet har främst framgång hos en grupp unga som är tämligen ekonomiskt starka och välutbildade. Viktigare är därför den tröst som tevebolagen erbjuder människor att fly verkligheten via program med kärlek, spänning och sport.
Nu finns tydliga tecken på att en delvis ny företeelse äntrar arenan: känslo-entreprenören. Basen är just det trygghetsvakuum som uppstått genom religionens och de andra kollektivens nedgång. Rörelsen drivs framför allt de etablerade politiska partierna, som via riksdag, statsapparat och kommuner organiserar nya sammanhållande nätverk. Media ger också rejäla känslobidrag, framför allt de stora dagstidningarna och den statligt kontrollerade radion/teven. Rörelsen fortplantas stegvis genom nästan hela samhället. Arbetsgivare, varuleverantörer, idrottsföreningar och många andra organisationer deltar med liv och lust, påhejade av tydliga signaler från den starka svenska statens maskinrum i Stockholm.
Jag tror flera läsare nu undrar vad jag egentligen snackar om. Men den som bläddrar i en dagstidning får var dag en dos av det nya budskapet från Känslosamhället u.p.a. I ett hörn beskrivs ingående ritualerna med anledning av årsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Andaktens alla attribut presenteras: överhet, högstämda tal, musik, blommor och parader. I ett annat hörn av tidningen talar en psykolog om hur vi bör fördela ”känsloarbetet” inom familjen (tanken verkar vara att involvera frånvarade män). Enligt samma mönster dras rörelsen mot andra kritiska punkter i människans tillvaro, såsom olycksfall, sjukdom och död, miljöhot, mobbing, skjutningar och annat klanbaserat våld mm. Rörelsens sprider sig över landet i ett stegrat tempo. Att det är valår syns tydligt. Valmöte och bönemöte har liknande funktioner.
Går det att närmare ringa in vilka krafter som hejar på utbyggnaden av det nya känslosamhället? Medierna har redan nämnts. Men motorn finns hos de vänsterrörelser som förlorat sin livsluft i och med att arbetaren inte längre ses som förtryckt utan förvandlats till en relativt välbeställd individ. För S-partiet har därför satsningen på världens förtryckta och den nya känslorörelsen blivit en välkommen räddningsplanka. Det är tydligt hur den förbikörda Svenska Kyrkan försöker ta rygg på vänstern. Detta belyses av att förre LO-bossen Vanja Lundby-Wedin är vice ordförande i kyrkans styrelse och (intressant nog) vice ordförande i Lunds universitet. Hon vet hur ängslans slipsten ska dras.
Det sist sagda pekar på att även universiteten har ett finger med i spelet. Teologernas plats intas numera av ämnet psykologi, som har fokus på att studera och förklara individens tanke- och känslovärld. Här bedrivs en hel del mycket seriös forskning. Men också en avsevärd mängd ren tillämpning när det gäller att dämpa oro, stress, ångest, stök och missbruk. I brist på en Bibel, dvs underlaget för en kristen gemenskap, är jag övertygad om att betydande delar av lärosatserna i ämnet psykologi kan fungera som en katekes för den nya känsloväckelsen.
Jag är rädd för att en och annan läsare nu kokar över av ilska. Är det kanske fel att skapa gemenskap och trygghet? Nej, det är inte själva gemenskapsbyggandet jag är kritisk mot. Det är den dolda agendan bakom budskapet som bekymrar mig, på samma vis som jag under mer än femtio år vänt mig mot hur kristendomens företrädare manipulerat delar av svenska folket. Utan tvekan finns det anledning till ängslan hos den svenska befolkningen för våld och andra problem i det nutida Sverige. Men anledningarna till oron försvinner ju knappast genom den nya formen av tröst- och bönemöten. Arrangemangen fungerar närmast som ett ångestdämpande lyckopiller. De egentliga vinnarna är arrangörerna bakom känslosvallen, dvs främst s-partiet och de många vänsterjournalister som backar upp den nya massterapin.
En svår fråga är vilka alternativa åtgärder jag rekommenderar. Mitt första svar är politiska krafttag mot själva anledningen till våld och stök i samhället. Då politikerna inte klarar detta satsar dom på propagandamöten. Mitt andra svar rör individernas privata sfär. Här gäller det att satsa på utbildning. En bra kunskapsskola är medborgarnas bästa skydd mot otrygghet, oro mm. Det gäller också att motverka många enkla individuella lycko- och frihetsbudskap och verka för en starkare familjesammanhållning. Och framför allt måste samtalet i samhället bli mer rakt och öppet. Tala klartext! Peka på de verkliga problemen! Ringa in dom och kräv av den enskilde att skaffa sig insikt och beredskap! Alla samhällen har sina problem och svåra sidor som varje medborgare själv måste försöka tackla, så gott det går. Det gäller att förmå den enskilde att engagera sig och inte bara lämna problemen till den politiska eliten. I så fall är risken stor att det bli mer känslokontroll och mindre verkstad.
Torsten Sandström
2018-04-08 13
