Svenska akademiens kris framstår som en sen repris på ståndssamhällets undergång. Privilegier, titlar, medaljer och skydd från insyn bar länge upp det gamla Sverige. Men så kräver avtalsfrihet, konkurrens och öppenhet sin plats. Först knakade Sverige i fogarna. Sedan brast det. Och efter många år av kamp stod en ny och bättre rustad nation på plats. Ett land där medborgarna ansågs lika och hade samma rösträtt. Ett land där offentliga jobb söktes i konkurrens och den med bäst meriter skulle segra. Ett land med näringsfrihet. Ett öppet Sverige.
Till för några dagar sedan representerade Svenska akademien det gamla Svea rike. Idag syns bara några spillror. Stenansikten. En handfull grånade skuggfigurer iklädda högtidsdräkter och ordnar. Nordstjärnan syns inte längre på grund av oset från hundratals plötsligt utblåsta stearinljus. ”Strunt är strunt och snus är snus om än i gyllne dosor”, sa en riktig poet, en upprorisk skönande. En av många begåvade män och kvinnor som aldrig var aktuella som medlemmar i Akademien. Där samlades (med några undantag) den korrekta litteraturens troféjägare. Alltför många var akademiska karriärister som trodde sig känna till god litteratur. Men nu är dom borta.
Kanske byggs en sammanslutning för nutiden. En organisation där litteraturen står i centrum, inte medlemmarna. En plats för otvungna samtal, inte för ceremoniernas spel. En samverkan där maximal öppenhet råder, inte ett rum för ryggdunkande och smussel. Alltså den Nya Svenska akademin.
