Bild: Wikipedia
Då jag startade min blogg funderade jag en del över hur
mina politiska värderingar ska beskrivas. Traditionella termer säger en del,
men är verkligen knepiga. Vem är idag radikal och vem är konservativ om man ser
på riksdagens partier? Vänstergrupperna förespråkar ännu lösningar som tillhör
det tidiga 1900-talets arbetarfrågor. Mp är ett rabiat grönt enfrågeparti. Och
hur öppet eller liberalt är egentligen det parti som bär detta namn? I frågor
om exv invandring och kön intar L-partiet en konsekvent intolerant linje mot
dom som förespråkar en fri diskussion. Sak samma med C-partiet, som försöker
beskriva sig som ett liberalt parti, men som egentligen är ett lantbrukarparti,
om man ser till organisationens hjärtefrågor
och de högsta politiska företrädarnas bakgrund (nästan alla kommer från en
bondgård). Dom två svenska riksdagspartier som verkar tänka i mest förnyande
banor tycks faktiskt vara M och SD. Att kalla dom konservativa förefaller
därför kanske fel. Men att kalla dom
radikala blir också fel. Allt blir med andra ord rena snurren.
I bloggen berättar jag att jag under 50 år gått från vänster
till höger. Jag har lämnat ungdomens religiöst färgade dröm om klasskamp och
planekonomi och anammat ett perspektiv om öppenhet och marknadsstyrning. Ändå
anser jag fortfarande att Marx´ analys av historiens gång – i ljuset av
produktionens struktur – är viktig för förståelse av samhällsutvecklingen (och
alltså juridiken). Att jag nu kallar mig liberal har att göra med att jag tror
på frisinne och öppenhet. Även om jag inte litar på SD (det finns flera
skräckfigurer) så måste dom enligt min mening tillåtas delta i samtalet,
särskilt som v-partiet (med en faktiskt ännu mer solkig politisk bakgrund) ges
en framträdande position i svenska media och dessutom fungerar som back up till
regeringen.
Min växling från vänster till höger har med ålder och
erfarenhet att göra. Marknadens lösningar fungerar ekonomiskt ofantlig mycket bättre
än planens, helt enkelt. Och vänsterns politiska praktik är mer enögd och
framför allt brutal än högerns (efter andra världskriget). Under hela mitt
vuxna liv har jag sökt efter en politisk vision och den som jag uppfattat som
riktig har jag renodlat. Detta skedde verkligen under ungdomens vänsterår och i
drömmen om en bättre värld. Det sker sker också idag då jag försöker dra
frisinnet och öppenheten till sin spets. En sammanfattande bild är hursomhelst att
jag konsekvent agerat politiskt inkorrekt. Visst var många marxister under 1960
och 70-talen. Men få på en juridisk fakultet. Man kan säga att ”En gång icke PK,
alltid icke PK” varit mitt valspråk.
PS. Att C-partiet fortfarande är ett bondeförbund bekräftas i dagarna genom att deras valslogan 2018 ”Framåt” tillfogats ordet ”närodlat”. Framåt står kanske för (ännu) en förmodad kohandel med s-partiet (efter valet, men i så fall borde det förstås stått Bakåt).
