Tidigt i människans utveckling syns glädjen över lekar och
spel. Att flytta brickor på en spelplan, slå med tärning eller vadslagning om
vinnaren av en kamp är alltså uråldriga företeelser. Under årtusenden har
tävlingarna blivit mer sofistikerade. Kring dom har samlats stora
människoskaror. Följden har till och med blivit att deltagandet blivit
yrkesmässigt. Ja leken har förvandlats till en näring, nästan en egen marknad.
Om vi ser tillbaka i tiden och funderar över barnens utveckling vågar man
kanske påstå att lek och spelande är en del av den mänskliga naturen. Det rör
sig om naturliga fenomen som nöjen, spänning och tidsfördriv.
Norbert Elias skriver att människan under årtusendenas lopp
blivit alltmer civiliserad. Vi har valt beteenden som är alltmer förfinade,
humana eller intellektuella. Något av detta syns även för lekar och spel.
Framför allt har inslaget av brutalitet begränsats, när det gäller djurhetsning,
verkliga slagsmål och minskat dödande (om vi bortser från de två senaste
världskrigen). Men även momentet av spänning har förskjutits i mer
intellektuell riktning. Detta innebär att människorna alltmer fokuserat på
skådespel och litteratur. Alla inser att det sista rör två skilda
utvecklingsstadier. I det första iakttas andra som agerar på en scen, film
eller teve. I det andra tvingas läsaren
själv med textens och fantasins hjälp skapa nöje och spänning. Tanken om en
civiliserande process syns i båda fallen tydligt.
Man kan tycka att i nutidens välfärdssverige utrymmet för
ett civiliserat liv bör vara väl utvecklat varför frekvensen av lekar och spel
borde vara i avtagande vad gäller vuxna medborgare. Utbildningsnivån är numera
framskriden. Fritiden är omfattande. Pengar har många (men inte alla).
Tillgången till teatrar, offentliga bibliotek och privata bokhandlare är god. Det
höga skatteuttaget förklarar en del av detta och borde vara grunden för
framväxten av en ny svensk modell, ” den civiliserade svensken”. Det borde
alltså röra sig om ett samhälle där intellektuell verksamhet favoriseras i bred
bemärkelse. Där litteratur, konst och annan kultur frodas. Där forskning,
vetenskaplig utbildning och gymnasiala studier är på topp. I allt, ett modernt
kunskapssamhälle på högsta internationella nivå borde vårt land vara.
Men så är det inte. Att Sverige inte är civilisationens Mekka syns i statistik och praktik.
Nationen sjunker i ranking rörande grundutbildning. Universiteten tillhör inte
toppskiktet och lärarna där klagar över studenternas förkunskaper. Svenska
forskare belönas inte särskilt ofta utomlands för sina insatser.
Bokproduktionen är i och för sig hög i landet – och översättningarna många till
utländska språk – men ofta rör det sig om verk inom deckargenren där innehållet
befinner sig på gränsen till en våldsfokuserad bild av vardagen. Detsamma gäller i högre grad filmens och
tevens värld. Där pumpar till och med det med tvångsavgifter finansierade SVT ut
en strid ström av slagsmål, brutaliteter, blod och andra hemskheter. Dessutom är
svenska media fulla med inslag som rör spel och tävlingar. Man leker om allt.
Och tävlar om allt. Och priser tilldelas nästan alla. Från morgon till kväll.
Om man räknar in sportinslag av skilda slag vill jag påstå att spel och
tävlingar är det dominerande innehållet i de teveprogam som svenskarna idag konsumerar.
Därför kan man knappast säga att den svenska kulturen utvecklas i intellektuell
riktning. Det går också att ifrågasätta om tendensen är civilisatorisk. Det leks och spelas, spänningen stegras, det
flabbas och tiden slås ihjäl. Kulturellt sett måste tyvärr den svenska
genomsnittskulturen sammantaget bedömas vara tämligen medioker. Det finns
ljusglimtar. Men dom är ganska få.
Och vad är förklaringen?
Jag har levt länge i Sverige och kan därför uttala mig om vad jag tror
har hänt under mer än den senaste femtio åren. Nationen har förvandlats från
ett samhälle med en liten konservativ kulturell elit omgiven av ett stort
försörjande kollektiv av lågutbildade hårt kroppsarbetande individer. Nu är
kollektivet bättre utbildat och arbetar inte lika hårt längre. Nu försörjer dom
en elit med vänsterinriktning och med liten förståelse för kunskaper, studier,
forskning och kulturell bildning. Vänstern är nästan helt fokuserad på
människornas materiella välfärd och deras hälsa. I detta perspektiv har förvisso
en stor civiliserande process skett. Men den svenska socialdemokratin har –
trots enskilda betydande undantag –
såsom Bengt Lidforss, Ernst Wigforss, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl –
aldrig haft förståelse för vad kunskap betyder och hur kunnande bäst odlas. Att
studier kräver hårt arbete, ordning, prov och utgallring av de bästa är för
vänstern en styggelse. Där vill man bara satsa på enkla massinsatser. För att
få många att passera kunskapsproven har kraven stegvis sänkts. Och på den
kulturella arenan har man låtit marknaden styra. Spänning, nöjen och framför
allt massvis med brutalt våld serverar idag nästan alla mediabolag, som sagt till
och med det som staten tvingar medborgarna att betala. Underhållning säljs mot
pengar.
Under de femtio år jag kan överblicka har därför den svenska
civilisationsprocessen saktat av. Människorna har fått en klart högre ekonomisk
standard och avsevärt bättre hälsostatus. Men på det andliga planet har en
förtviningsprocess inletts. Skolan utvecklas i kravlöshetens riktning. De gamla
universiteten med höga ambitioner och stor konkurrens dräneras på resurser till
förmån för nya regionala högskolor med lägre kunskapsnivå. Och kulturens område
är en tumultartad uppvisning i dels demokratisk konst (som alla tycks kunna skapa),
dels en litterär blandning av vänsterns idéfoster och polisromanernas värld,
dels och framför allt en medial uppvisning i spänning, nöjen och blodigt våld.
Ett tungt ansvar för den pågående avciviliseringen bär den
svenska arbetarrörelsen, som under lång tid haft taktpinnen. Men det
intressanta är hur landets borgerliga partier skött sina kort. Man har inte
åter förstatligat den skola som Göran Persson lämnat åt okunniga
kommunalpolitiker. Man har inte vågat ta striden mot universitetens
flumpedagoger (på vänsterkanten) för att i stället ge stöd åt dom som talar för
tydliga kunskapskrav i klassrummet. Man har inte vågat dämpa tillväxten av regionala
barfotahögskolor. Och inte alls kämpat mot den kommersiella tidsfördrivkultur
som via åratal av skrattprogram och hisnande våldsfilmer gör människorna allt
mindre förmögna att föra en civiliserad och kritisk diskussion om det svenska
samhällets framtid. Svenska befolkningen åldras i gemenskap med flashiga
medier. Och politikerna bråkar om skatter och bidrag för att väljarna med gott
humör ska kunna matas framför teven eller paddan.
Torsten Sandström
2018-03-10
