§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§
§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§
Vi lever i ett komplext samhälle. Det krävs en stor mängd
lagregler och framför allt avtal för att hålla det samman. Men när detta är
sagt måste också slås fast att det förekommer ett omfattande lagmissbruk i
Sverige. Riksdagens ledamöter har nämligen en stor övertro på möjligheten att
via lagregler styra samhället. Dessutom har man en vilja att visa framfötterna
via nya regler i stil med ”titta vad vi gjort, vi inför en ny lag, allt ordnar
sig”. Ju fler nya lagbestämmelser desto enklare tror man dessutom att det är
att bli omvald.
Nu är det inte bara enskilda ledamöter i riksdagen som bär
skulden. Dom är för övrigt ofta inte insatta i hur rättssystemet funkar, utan
tror att varje regel skapar ordning och att ännu en ny lag väl inte kan skada. Landets regering bär huvudansvaret. Ifrån
departementen flödar nya paragrafer. Här skrivs en samtyckeslag, trots att bristande
samtycke redan leder till brottet våldtäkt. Här vill man göra den mångordiga barnkonventionen
till lag, trots att den oklara texten råkar i konflikt med åtskilliga andra lagbestämmelser.
Högkvarteret, Rosenbad, framstår som ett maskinrum där temperaturen är hög. Där
blinkar lampor, signaler tjuter, det dras i spakar och nya lagar produceras på
ett löpande band. Ett vanligt svenskt industriföretag måste tänka på dom som
ska använda de produkter som tillverkas. Men detta gäller inte på Rosenbad. Här
dras det vilt i spakarna och trycks på knapparna, hej och hå!
En otålig läsare undrar nog: okej, men vad är problemet med
lagmissbruk? Vad är skadan? Och riksdagens ledamöter måste väl sysselsättas!
Men den som funderar ett slag och ser sig omkring i samhället upptäcker snabbt
en rad problem som beror just på lagmissbuk. Här tänker jag bara peka på två sådana
samhällssektorer: rättsapparaten och skolan.
Det är enkelt att förstå att varje ny regel på något vis
belastar polis, åklagare, advokater och
domare. Man måste ju sätta sig in i bestämmelsen. Bara det stora flödet av
ny lagstiftning medför i sig ett informationsproblem. För detta är
rättsapparatens olika funktionärer normalt väl rustade via förnuft, utbildning
och erfarenhet. Men mängden av nya lagregler gör hanteringen alltmer
komplicerad och trög, liksom sediment i en stor flod alltmer hotar att täppa
till flödet. Detta syns tydligast för polis och åklagare, som först och
tämligen snabbt ska hantera alla dessa nya regler. Ett exempel rör det svenska
EU-inträdet. Tusentals nya normer har öppnat landets gränser och skapat en ny
rörlighet av människor och varor. Jag är för fri handel och reglerad in- och utflytt,
två fenomen som verkligen skapar välfärd. Men det är ju ingen tvekan om att den
brottslighet som normalt följer i spåren av fri rörlighet, myntets baksida så
att säga, medfört stora påfrestningar för polis och åklagare, som först ska
hantera lagstiftarens önskningar.
Ett annat exempel är att det med nya lagar också ofta följer
krav på prioriteringar, som gör att polis, åklagare och domstolar måste ge ett
ärende förtur, med resultat att en del andra rättsfrågor hamnar längre ned i
ärendeordningen. Till denna grupp hör lagstiftarnas i och för sig begripliga intresse
för alla frågor som rör barn, brott mot kvinnor (exv klanrelaterat våld),
sexuella minoriteters ställning, nyanländas rättigheter osv. Resultatet blir alltså att vissa ärenden
eller brott nedprioriteras, något som nästan alla boende i landet fått erfara
då inbrott och stölder i stor utsträckning inte längre utreds av polisen
(anmälda brott läggs i huvudsak ned). Och tusentals ton av stöldgods försvinner
ut över landets gränser till skurkar som gnuggar händerna över svenskarnas godtrogenhet.
När det gäller nya lagregler
för skolan går lagstiftarna sannerligen i spinn. Varje ledamot i riksdagen tror
sig vara kallad. Och han eller hon lutar sig gärna mot universitetens forskare
med samma politiska åskådning som ledamoten själv har. Alltså rullar bandet i
Rosenbads maskinrum särskilt snabbt och nya lagar väller ut. Regelsystemet för
skolor och universitet fyller tjocka böcker.
Jag skulle tro att vi har världens mest lagreglerade skolor och
universitet. Och vad har resultatet blivit? Är Sveriges skolor bäst i världen?
Nej. Toppar våra universitet rankinglistorna? Nej. Sanningen är att vår nation
inte ens är främst i Norden. Vi halkar efter.
Vad är förklaringen till det svenska dilemmat? Det är inte
bara en fråga om antalet paragrafer som produceras per dag, även om regeltillväxten
stämmer till eftertanke. En viktigare orsak är enligt min mening en barnslig
övertro på lagstiftning och en vårdslös reflex att skriva regler så fort ett
problem konstateras (”vi måste se över regelverket”). Men huvudförklaringen är
en bristande tilltro till de enskilda individernas förmåga att själva lösa livets
många detaljfrågor. Låt polisen själv prioritera vilka ärenden som ska anses
som allvarliga! Låt tullverket stoppa lastbilar fulla av stöldgods! Låt lärare
och rektorer själva bestämma i saker som dom förr klarat av! Och framför allt,
låt vanliga människor slippa lagregler som dom inte behöver!
Även om det låter fånigt är det dags för ett
regelmoratorium, i stil med idén om att för varje ny paragraf måste en gammal
strykas. Men skämt åsido, den rimligaste åtgärden tycks vara att riksdagens
partier tar sig samman och begränsar tillväxten av lagar till situationer där
ett trängande behov finns. Målet bör alltså vara att stoppa klåfingrigheten att
stifta lag. Men för detta krävs en pragmatisk samhällsattityd och tillit till
andra. Stora visioner i all ära, men de riskerar att föda missbruk. Det gäller därför
att låta det sunda förnuftet få större svängrum. Och eftertanken. Varför
fungerar egentligen skolorna i Singapore och Finland bättre än hos oss? Jo, där
tror man på tydliga krav. Där prioriteras ordning. Där belönas framgång med
goda betyg. Och där jobbar forskarna med studier av arbetet i klassrummet –
inte med politiskt anknutna teorier om att kunskap ska inhämtas genom fria självstudier
eller om att betyg gör det svårt för elever att hänga med. För att hamna rätt räcker
det med eftertanke, förnuft och en vilja att se sanningen i vitögat, utan att
drabbas av politiska illusioner. Målsättningen bör vara att endast undantagsvis
lösa problem med lagstiftning.
Torsten Sandström
2018-03-04
