I en färsk remiss till lagrådet ger arbetsmarknadsminister
Ylva Johansson en golden handshake till LO inför valrörelsen 2018. Hon föreslår
att huvud- och mellanentreprenörer i byggbranschen ska svara för löner till
anställda hos en underentreprenör. Lagen tar inte bara sikte på obetalda löner,
utan också på situationer då facket påstår att man inte kan nå den arbetsgivare
som ska betala lönen. Detta är piskan bakom lagen om entreprenörsansvar. Sedan
kommer moroten. En byggentreprenör som är bundet av ett kollektivavtal med
central arbetstagarorganisation (läs LO-förbund) slipper löneansvar för en
extern juridisk persons löneskulder.
Den föreslagna lagstiftningen är en nyskapelse i svensk förmögenhetsrätt.
I affärslivet hyllas entreprenadkontraktet, som en viktig och smidig avtalstyp.
Själva finessen med en entreprenad är en ansvarsfördelning via delegation av
arbete nedåt, för ett effektivare utnyttjande av mänskliga och materiella
resurser. Själva tanken är decentralisering, självständiga underentreprenörer
och begränsning av ansvaret på varje nivå i kontraktskedjan. Förhoppningen är
lägre byggkostnader. Avtalstypen omsätter många miljarder kronor årligen. Och
sysselsätter tiotusentals anställda. Utan att låta göra en rejäl rättslig utredning
(bara en departementspromemoria) skjuter nu regeringen från höften och önskar
förändra det civilrättsliga ansvaret i grunden för tusentals företagare.
Det rör sig om en form av ansvarsgenombrott mot – eller snarare tvångsborgen från – överordnat företag i en kedja av
entreprenader. Även om huvudentreprenören högst upp inte ens i detalj vet
vilket (av många) företag som utför arbete på mellan eller basnivå riskerar
alltså överordnat företag – förutsatt att lagen godtas av riksdagen – att
tvingas stå för lönekrav från anställda i bolag längre ned i kedjan. De stora
byggnadsföretagen med många hundratals anställda har förstås kollektivavtal och
slipper tvångslagen. Det är tusentals små svenska entreprenörsföretag som lagen
drabbar. Och många utländska
entreprenörer.
I lagen föreslås alltså att särregler införs enbart för
vissa företag inom samma bransch. Civilrättsliga regler om ett företags ansvar för egna
åtaganden utvidgas till att även omfatta ett ansvar för en tredje mans förpliktelser,
dvs för ett subjekt som riskerar att vara okänt för företaget ifråga. Frågan är
därför hur lagförslaget överensstämmer med den svenska Regeringsformen, som i 2
kap föreskriver:
Näringsfrihet
17 §
Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas
endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart
att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.
En näringsfrihet är enligt min mening inte förenlig med betalningsansvar
för underlåtenhet hos subjekt som näringsidkaren inte själv styr över. Inte
heller med en plikt att sluta avtal med visst subjekt för att få driva näring under
samma ansvar som andra företag. Det mindre företag som valt att inte teckna
kollektivavtal påläggs ekonomiska bördor (för andras anställda) som de
kollektivavtalsbundna storföretagen slipper. Av rättspraxis att döma förekommer
inte något lönesmiteri att tala om. Solventa företag betalar regelmässigt, om
än ibland till lägre nivåer än riksavtalen föreskriver. Men lönerna är lagliga.
Det finns med andra ord inget allmänt intresse bakom den föreslagna regleringen.
Det rör sig bara om ett intresse från LO om ett utvidgat inflytande över
byggmarknaden. Den föreslagna lagen avser att ge LO och förbunden en form av
monopolställning när det gäller bestämma vem som ska bära ett löneansvar. Hotet
om ett legalt löneansvar ska locka fler småföretag att teckna kollektivavtal
med LO-förbunden, för att på detta vis undgå ansvar.
För övervältring av löneansvar på en överordnad entreprenör räcker
det med att ansvarig arbetsgivare inte betalar. Om inte den närmast överordnade
entreprenören betalar görs huvudentreprenören löneansvarig. Här räcker det för
ansvar med ett påstående från centralt fack att man inte kan nå den närmast
överordnade entreprenören. Löneansvarets omfattning och räckvidd blir med andra
ord oklart. Idén bakom en entreprenad är som nämnts att företag på varje nivå
ska agera självständigt. Huvudentreprenören vet därför ofta inte med vem eller
på vilka villkor som avtal träffats på varje lägre nivå. Men löneansvaret
riskerar ändå att slå till.
Någon säger kanske att lagförslaget harmonierar med
befintliga lagregler om statlig lönegaranti vid konkurs. Detta stämmer inte.
Att staten garanterar lön i sådana fall är en rimlig offentlig välfärdssatsning.
Det löneansvar jag nu talar om drabbar däremot utomstående privata subjekt.
Pengakrav övervältras nämligen på företag som inte själva är löneansvariga och
de tvingas alltså genom lagstiftningen att åse att egen förmögenhet tas i
anspråk för annans räkning. Förslaget får därför verkningar som påminner om
expropriation, jfr än en gång Regeringsformen, nu 2:15. De föreslagna reglerna
stämmer även dåligt med s-regeringens egen argumentation rörande lagstiftning
på arbetsmarknaden. I diskussionen om särskilda lagbestämda löneregler för
nyanlända har regeringen påstått att normer av detta slag strider mot ”den
svenska modellen”. Mantrat har varit att staten inte ska sköta lönebildningen.
Men nu planeras en lagstiftning om löneansvar för tredje man i byggnadsbranschen.
Till saken hör att tanken bakom det nya systemet är att sätta press på
småarbetsgivare att sluta hängavtal med LO-förbundens centrala kollektivavtal. Att
högre byggkostnader riskerar bli följden är också värt att påpeka, inte minst
för en regering som påstår sig värna om landets många bostadssökande.
Lagförslaget är alltså på flera vis en främmande juridisk fågel
i svensk förmögenhetsrätt. Bestämmelserna framstår som ett beställningsverk
från LO-sidan. Reglerna avser uppenbart att gynna vissa rättssubjekt, dvs LO-förbunden
som har riksavtal. Konkurrerande fack har nämligen inte rätt att utfärda frikort
från ansvar till en entreprenör som man sluter kollektivavtal med. Allmänna
rättsgrundsatser kräver att en lag ska vara allmän och inte ta sikte på en viss
person eller visst rättssubjekt. Med hänvisning till ”den svenska modellen” fortsätter
ändå s-regeringen att på arbetsrättens område favorisera juridiska enheter inom
den egna rörelsen.
Att en arbetsmarknadsminister, som är fd riksdagsledamot från
vpk, inte har respekt för svenska rättsprinciper går kanske att förstå. Men att
regeringen avser att agera regelvidrigt är överraskande. Men inte om man vet
att s-partiet får 30 miljoner i partistöd från LO-sidan inför valet 2018 (trots
att medlemsmajoriteten inom LO röstar på andra partier). Nu visar regeringen genom
den föreslagna lagen att gåvor kräver gengåvor. Enligt min mening är detta en
form av politisk korruption.
Slutligen. Man kan säga att grunden för det moderna svenska industrisamhället
lades vid mitten av 1800-talet. Då infördes bla näringsfrihet och ståndsriksdagen
gick i graven. Därefter har landets expanderande välfärd byggt på den
avtalsfrihet och parlamentarism som blev följden. Men under senare årtionden syns
tydliga tecken på att en ny typ av skråsystem är under uppbyggnad. Nu ska LO:s
och medlemsförbundens avtalsställning cementeras vad gäller löner och
arbetsvillkor. Politiska block av betong tillåts med andra ord styra och ställa
i viktiga rättsfrågor. Det verkar vara dags
för en ny svensk frihetskamp. Nu mot den vänsterrörelse som motverkar ett sunt fungerande
näringsliv.
Det finns alltså flera skäl för att lagstiftningen bör stoppas
av riksdagen.
Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet
Publicerat 2018-02-26 på http://www.anti-pk-bloggen.se/
