Jag har tidigare bloggat om
de svenska mediernas marsch mot likriktning. Det tycks som en osynlig hand
driver press, teve och radio fram på en enfilig åsikts- och nöjesautostrada. Mindre fakta och
granskande reportage, mer opinionsbildning (utanför ledarsidorna). Totalt sett
ett alltmer tillplattat medielandskap. #Me too är bara ett av många exempel. Så
ska du tycka! Så ska du göra för att ha det trevligt! Politiska pekpinnar och
galareportage i rad efter rad. Tror du att mina påståenden om en medial
värdegemenskap är sanna? Och i så fall, varför har det blivit som jag hävdar?
En notis 2018-01-18 i SvD fick
mig att komma loss. Där beskrevs kort och sakligt att Sofia Wadensjö Karén,
chefredaktör på den socialdemokratiskt lierade tidningen Vi, utsetts till VD för
Utbildningsradion (UR). Mitt intresse väcktes av att SvD:s chefredaktör bär liknande
efternamn (Fredrik Karén visar sig vara gift med Sofia). Några googlingar via
Ratsit, UC/alla bolag och Merinfo.se öppnade snabbt dörren till ett för mig upphetsande
privat kontaktnät – något av en svensk medial adel. Några dussin namn som står i förbindelse med
varandra kors och tvärs i ett – som jag ser det – stort spindelnät för värdekoncentration.
Det rör sig om ett omfattande
privat journalistnätverk. Gruppbildningen formaliseras genom två ideella
föreningar, av vilka Utgivarna förefaller ha störst politisk tyngd. I
föreningens styrelse sitter flertalet av landet mediakoryféer, bland annat
makarna Karén, Jan Helin (fd chefredaktör på AB nuvarande programchef på SVT),
Tomas Mattson (chefredaktör på Expressen) samt en mängd högsta chefer från SR,
SVT, TV4 mfl. Ordförande är ingen annan än Sofia Wadensjö Karén! Medlemmar i föreningen
Utgivarna är juridiska personer, varför styrelsens ledamöter var och en har sin
bas i något medlemsföretag, en tidning eller ett radio-/teveföretag. Enligt
föreningens stadgar ska föreningen bevaka tryckfriheten, etiska frågor och medlemsföretagens
gemensamma intressen. Det angivna syftet omfattar givetvis inte utstakandet av
ett gemensamt mediaprogram! Men de nära relationerna – mellan företag, familjer
och vänner – medför ändå en risk för inofficiell medial styrning. Varför?
För det första finns en
drivkraft för ekonomisk styrning från
medlemsföretagen, dvs de tidnings- och radio/teve-hus som direkt eller indirekt
kontrolleras av Staten, Bonnier, Schibsted mfl (se skissen nedan). Till bilden
hör att de privata mediaägarna har förhållandevis svaga affärer. Exv är SvD
till och med beroende av stort tidningsstöd från staten. Den ansträngda ekonomin
är den främsta förklaringen till dagstidningarnas ökade satsning på korta
lättsmälta texter. Det nya konceptet ger större svängrum åt journalisternas
personliga värderingar. Dom måste skriva om det man tror folk vill läsa. Och då
blir det mycket krönikor, pristävlingar och relationsproblem. Något överdrivet
kan man säga att dagstidningarna framstår som kvällspressen light.
För det andra talar nätverken
för en informell politisk styrning.
Jag utgår från att de fyra kontrollgrupper som syns i skissens hörn inte styr
direkt, men väl indirekt genom cheferna på de företag som producerar det
likriktade mediainnehåll jag kritiserar. Chefernas styrning sker säkert inte på
kommando från ovan. Men allt talar för att lyhördhet är att räkna med, särskilt
som tidningarnas och kanalernas framtid är pengaberoende. Förmågan att rätta in sig gör det enklare att gå från en chefsstol till en annan inom nätverket. Anpassningen blir en
grund för intressesamverkan och här ser jag föreningen Utgivarna som en symbol
för gemenskap. Jag tror som sagt inte att styrelsen diskuterar programfrågor
eller politiska målsättningar. Men väl etiska och liknande värderingsfrågor.
Varje mediehus har sin egen linje – men profilerna är idag mycket mer
gemensamma än för tjugo år sedan.
Jag ser inte scenariot som
en sammansvärjning mellan anonyma manipulerande krafter. Den bistra ekonomiska
verkligheten för tryckta dagstidningar är alltför tydlig. Men det rör sig ändå
om en styrning i smyg. Vetenskapliga undersökningar visar nämligen att 70% av
landets journalister röstar på partierna s, v och mp (Kent Asp, 2012). Statens
kontroll utövas via Förvaltningsstiftelsen, som utser styrelseledamöter i
SR/SVT/UR. Såväl dåvarande som nuvarande regering förefaller nöjda med vänstervridningen
– man gör ju inget åt den. Bonnier, Schibsted och de andra prioriterar å sin
sida tidningshusens ekonomi och har därför ingen anledning att ta itu med
skribenternas värderingar. Så länge upplagorna hålls uppe tillåts
journalisterna leverera reportage inom den nyetablerade åsiktkorridoren. Även
om jag inte vill tala om skumrask så är det ändå tydligt att helhetsbilden
visar på en dold värdegemenskap, med position till vänster i politiken. Föreningen
Utgivarna, som ivrar för öppenhet, blir på så vis en samlingspunkt för
publicistisk slutenhet och förstelning. Detta leder till en farlig
åsiktskoncentration. Det är just risken för ett alltmer begränsat åsikts- och debattklimat
som är mest oroande, som jag ser det.
Torsten
Sandström
2018-01-25
