Vi
förundras över Donald Trump. I presidentvalet var hans enkla slogan Make
America great again. Med massor av egna och andras kampanjpengar lyckades han
bli vald. Det vanliga taskspeleriet kryddade han med skumma kontakter med
Putins folk och Rysslands mångåriga kompetens att bedriva propaganda. Och Trump
vann valet genom en suverän förmåga att utnyttja sociala medier. Abraham
Lincoln talade länge och ganska komplicerat, sägs det. Trump tvittrar tonårsbudskap
på tre meningar. Det uppskattas av väljare i en nation som vuxit upp med
Hollywoods massfabricerade verklighet och tevesåpornas plastspråk. Inte undra
på att han har framgång, särskilt som motståndaren Clinton tillhör det
politiska etablissemangets storfamilj.
Jag är
inte den förste som i det tilltagande naiva samtalets förlängning ser ett
allvarligt hot mot demokratin. Vi har i USA redan sett vad som åstadkommits av B-skådisen
Ronald Reagans och hans på filmduken mer hyllade efterföljare Arnold
Schwartzenegger. Jag tänker inte på vad dom gjort inom politiken.
Resultaten följer kanske genomsnittet. Men i likhet med Trump har dom surfat på
en samhällsfas där flera traditionella medier samspelar för att skapa en
stjärnpolitiker, dvs kombinationen av pengar, press, teve och underhållningsfilm.
Genom en listig medial marknadsföring skapas en förförisk produkt, en president
med ett lättsmält och demagogiskt politiskt budskap.
Nu är
detta inte någon historisk nyhet. Några av romarrikets främsta makthavare
byggde sin ställning på bröd och skådespel. Men för två tusen år sedan spelades
med öppna kort. Substantiella bidrag i form av kontanter och vetemjöl slussades
till de romare som annars riskerade att störa ordningen. Framför allt måste vi
komma ihåg att merparten av Roms invånare var medellösa, oskolade och inte
läskunniga. Och de personer som manipulerade folket hade redan en ansenlig
politisk position i det romerska samhället.
Allt
fler varnar idag för effekterna av internet på politikens arena. Sociala media
har en enastående hävstångseffekt när det gäller att vidarebefordra
information, rykten, osanningar mm (gå in på www.flashback.org så får du se). Från
datorer och mobiler sprids blixtsnabbt budskap inom en nation och över dess
gränser. Idag arbetar tusentals mediestrateger med att planera politiska
kampanjer världen runt. Arbetslösa journalister sadlar om och tar jobb som
informatörer (eller desinformatörer) hos olika organisationer. Medierna – och i
bakgrunden finanskapitalet – styr med kraft
världens politiska utveckling. Ett viktigt tecken på detta är Donald Trump´s twittrande
och hans förmodade kontakter med ryska it-experter. Vi närmar oss den dag då
Facebooks majoritetsägare Mark Zuckerberg bestämmer sig för att gripa den
politiska makten i USA (i konkurrens med Oprah Winfrey?). På så vis blir de
sociala medierna demokratins gökungar. Dom slukar information och formar om den
i en hisnande takt. I förlängningen blir parlamentsval överflödiga. Google berättar
vad som är politiskt riktigt.
I
dagens Sverige spelar internet fortfarande en bakgrundsroll. Än så länge tycks ett
antal familjekluster behärska konkurrensen om de politiska topposterna och på
den vägen styra den politiska utvecklingen. Detta syns tydligast inom s-partiet,
där olika generationer av släktena Bodström, Åsbrink, Leijon, Johansson,
Sahlin, Damberg mfl under årens lopp skaffat sig välavlönade maktsysslor (för
att bara nämna de mest kända namnen). Även inom Alliansens går politiska jobb och
feta offentliga uppdrag i arv. Men också
i vårt land är det tydligt att mediala kändisar snabbt kan göra politisk
karriär i stil med Allan Larsson, Robinsonjanne, Lars Aduktusson och Alice Bah
Kuhnke. Men vanligare hos oss är ”osynliga” kopplingar mellan partierna och
journalister, som mer eller mindre öppet företräder deras politiska agenda. Tidningar,
radio och teve förmedlar politiska nyheter på ett vis som etablissemanget
önskar. Mediernas makt är stor, men anonym. Det publiken uppfattar som fakta är
kanske en åsikt, en politisk värdering, som – medvetet eller omedvetet –
mörkats av spelets regissör. Mer om journalisternas nätverk i min blogg nästa
vecka.
Vilken
beredskap har den svenska nationen egentligen mot strategisk desinformation från
nationella medier eller från illvilliga krafter på sociala media? Det är enormt
svårt att styrka att ett brott begåtts genom publicitet i tryck eller över internet.
Så vem stoppar smygande falsk åsiktsförmedling under en valrörelse? Ingen, så
vitt jag förstår. Okey, man kan ju alltid trösta sig med att vi har Datainspektionen
och Krisberedskapsmyndigheten, MSB. Men vilka instruktioner och vilken
kompetens har dessa tandlösa tigrar? Den förra vill skydda våra personnummer från
registrering (listor över tentamensbetyg på universiteten får inte innehålla
personnummer, men väl personnamn, om inte studenten själv samtycker, vilket hon
naturligtvis i praktiken gärna gör. Bra jobbat Datainspektionen!). Dessutom
vill inspektionens 40 anställda begränsa kameraövervakningen i landet till
skydd för din och min integritet (med resultat att jakten på brottslingar
försvåras).
Myndigheten
för krisberedskap, MSB, är en typisk organisation för offentlig legitimering. Man
finns inte till för att själv fixa problem, utan för att ge ett sken av
beredskap, dvs trygghet. 850 anställda jobbar nämligen bara med att stödja
faktiska aktiviteter som landets kommuner redan själva bedriver rörande
brandskydd, räddning och liknande. Visserligen har MSB en enhet för ”cybersäkerhet
och samhällsviktig verksamhet”. Men vem tror att några byråkrater i Karlstad
kan tävla med datafreaks på potentiellt illvilliga organisationer inom och utom
landet när det gäller kontrollen av desinformation över internet? Facebook och
Google kammar idag hem 80 % av de globala annonsintäkterna rörande digital
information. Här finns alltså resurser för riskabla politiska manövrer i stor
skala i framtiden. Slå därför ihop de två myndigheter som nämnts (med några
inom Försvaret) och prioritera kampen mot inre och yttre desinformatörer.
Sveriges
statsledning påstår sig vara en moralisk kompass för världen. Jag anser däremot
att man uppträder inbilskt och naivt. Och dessutom bedriver man själv desinformation
– Sveriges beredskap är nämligen inte
alls god! Den är bara på låtsas.
Torsten
Sandström
2018-01-19
Vem bär ansvaret för utgången av valrörelsen 2018?
