Det är uppenbart att inställningen till kropp och sexualitet
tid efter annan förändras i samhället. Mycket tyder på en nutida minskad
respekt för lagens gränser och en ökad nonchalans mot medmänniskorna. Grova sexövergrepp
blir alltmer ett vardagsproblem. Hur detta ska förklaras är osäkert. Men en del
pekar på att ökat mediesex, internets öppenhet, ny gängbildning och ökad invandring
kan vara skäl till att män alltoftare går över gränsen och blir brottslingar.
Mörkertalen är antagligen stora, särskilt när det gäller kränkningar som inte
når upp till det som förbjuds i brottsbalken. Det finns alltså inte bara ökad
kriminalitet utan också en sjunkande umgänges- och sexmoral, tycks det.
Ändå blir jag förvånad över svallvågorna kring det som
kallas #Me too. Fram väller hundratals kvinnor och berättar om övergrepp, som
dom utsatts för i förfluten tid. Man undrar varför dom inte gått direkt till
polisen om dom utsatts för brott? Då hade i vart fall förövaren fått sig en
näsbränna, även om brottet visar sig svårt att styrka och polisen lägger ned
utredningen. Och är det en moralisk kränkning som inträffat – alltså något icke
kriminellt – så kanske den klandervärda
mannen bort skakas om rejält? Många av dom som nyss kommit ut i media som Me
too-fall svarar att dom känt sig så förnedrade att dom avstått. Jag kan förstå
vad dom menar. Men jag förvånas ändå över hur tuffa ministrar, skådespelare,
journalister mfl visat så litet kurage i en utsatt position. Jag kan därför inte
låta bli att fundera över tänkbara alternativa förklaringar.
Vilka är de kvinnor som trätt fram under #Me too? Har dom
något gemensamt? Det officiella svenska svaret i feminismens Sverige är att sexövergrepp
drabbar alla kvinnor (och att männen som grupp bär ett kollektivt ansvar). Men
är det verkligen så? En snabb undersökning visar att Me-too-folket nästan alla
jobbar i mediebranschen. Är detta en slump? En förklaring kan vara att modiga
medietjejer vågar säga att nu är det nog. Men med tanke på att (merparten av) dom
initialt valt tystnad övertygar inte denna förklaring.
Låt mig pröva en tänkbar alternativ bakgrund till mediernas #Me
too. Vad är det som mediebranschens anställda har gemensamt? Jag kan snabbt se
flera mönster. Det är en bransch som skapar stjärnor, ibland megakändisar. Det
är en bransch med många karismatiska människor och massor av starka egon. Det är en bransch (nu filmens värld) där mannen normalt presenteras som stark och kvinnan som ljuvt svag. Det
är en bransch där stora pengar finns att tjäna. Det är en hård bransch, med korta
eller osäkra anställningsförhållanden och stora risker att hamna utan pengar. Det
är en bransch med oregelbundna arbetstider, med en hel del ledighet varvad med nattligt
dryckjom och festande. Det är en bransch där par- eller familjebildning påfallande
ofta sker inom yrket. Och inte minst är det en bransch där kontakter i
allmänhet knyts utan vanliga pappersmeriter, i stil med examina, betyg,
referenser osv. ”Förtjänst och skicklighet” och liknande grunder för jobb och befordran
funkar nämligen dåligt inom mediernas värld. Rekryteringen blir där mer
subjektiv, dvs öppen för personliga kontakter och relationer.
Genom denna hastiga branschanalys löper en röd tråd, ett tragiskt
scenario, som jag tror läsaren börjar ana. Umgänge med karismatiska chefer är
lockande. Det kan för övrigt ge ett snabbspår till jobb, befordran och bra
pengar. Den personliga relationen till beslutfattande chef blir alltså på många
vis guld värd. Det kan därför vara frestande att fjäska och flirta en del. Efter
jobbet blir det kanske fest. Den egotrippade chefen känner sig beundrad och
omtyckt. Han lovar brett och infriar mindre. Men i slutändan visar sig chefen vara
en sexmarodör. Och ännu mycket längre fram i tiden ställer kvinnan upp som
offer i # Me too.
Jag skriver inte detta för att försvara den manliga marodören.
Verkligen inte. Men jag undrar om inte offret, nu kvinnan, också bär en liten del
av ansvaret. I statsfeminismens hemland är delat ansvar aldrig aktuellt. Klasskampens
paroller har här ersatts med en tvåpartskamp mellan könen: mannen är
förtryckaren och kvinnan den utsatte – basta! Men nu måste vi skåda bortom drömmarnas
Sverige och försöka se sanningen i vitögat. Den som ger sig in i en tuff
bransch med stjärnglans och lockande belöningar på lut ska inte utsättas för kränkningar.
Men jag tycker man kan kräva att den som med öppna ögon satsar på en hård och
subjektivt färgad hantering agerar snabbt i rollen som offer och pekar ut den
manliga marodören. Att 465 skådespelerskor reagerar gemensamt nu är
förståeligt, men oj så sent.
Torsten Sandström
2017-11-10
