Det
klassiska demokratiska idealet från antikens Aten är folkligt styre direkt från platsen där fria
män samlas (kvinnor och slavar saknade rätt). Av praktiska skäl utövas numera
demokratin genom folkomröstningar och framför allt allmänna val.
Det tidiga
1900-talets svenska mål blir på så vis den lyssnande politikern. Dvs en person
som lägger örat mot marken och avlyssnar folkliga rörelser. Till bilden hör
givetvis opinionsbildning från partierna, dvs annonser som betalts via
medlemmarnas avgifter till partiet. Allt som allt en politik med rötterna hos
folket. Folket är basen och politikerna toppen i demokratins tempel.
Men så ser det
inte längre ut i Sverige. Man kan säga att templet nästan vänts upp och ned.
Hursomhelst försöker en framväxande politisk elit befästa sin topposition och
göra sig alltmer oberoende av folkliga opinioner. Främsta företrädarna för den
nya utvecklingen är vänstern. Detta är knappast förvånande. Deras folkliga stöd
har under de senaste 50 åren dalat rejält.
I viss mån kan
man säga att vänstern tagit lärdom av österlandets kommunism. Stalin och Mao
visste verkligen hur folket skulle dompteras. En partiapparat med ungdoms-, kvinno- och barnorganisationer.
Pravda hjälpte till. Hemlig polis, jurister och många andra myndigheter
verkställde ledarens och partiets våldsmakt. Vi ser delar av mönstret i
Sverige, men naturligtvis inte den fruktansvärda repressionen. Här används
smartare metoder.
Hur lyckas
politikerna i vårt land klamra sig fast vid makten? Viktigast är förstås en
gammal beprövad metod: att köpa röster med penningbidrag. Redan i Aten praktiserades
metoden. Och även om romerska kejsare inte var demokrater så excellerade dom med
bröd och skådespel. För den svenska vänstern är bidrag paradnumret. Och
motsidan svarar med att genomföra riktade skattesänkningar. Men det finns nya mönster
med mer raffinerad styrning från elitens sida.
1. Partistöden. Dvs offentliga bidrag som finansierar
de etablerade politiska organisationerna. Även deras underorganisationer får
offentlig penningstöd (på annan väg).
Och stöd ges till organisationernas tidningar. Partierna gör sig på så
vis ekonomiskt oberoende.
2. Utnämningspolitiken. Genom att politiker utses till chefer
inom olika myndigheter ges betrodda personer reträttposter (som landshövdingar,
ambassadörer mm). Att en statsministers fru blir VD för systembolaget är förstås
ingen slump. Dessutom kan de befordrade ofta hjälpa sina moderpartier att få
politiskt utrymme från sina nya positioner. Och på så vis verka för att
uppstickarrörelser hålls ned.
3. Nomineringsväsendet. Detta är en variant av den som nyss
nämnts. Men nu gäller det vilka personer partierna släpper fram till politiska
uppdrag i de egna organisationerna. Även här syns eliterna. Ofta är det
familje- och vänskapsband som gör att en person träder fram mot det politiska
rampljuset. Familjer med namn som Åsbrink, Ohlin, Heckscher, Bildt, Söder,
Nuder mfl spikar upp sina vapensköldar i den offentliga maktens korridorer. Mönstret
syns även utomlands, framför allt i USA. Men de politiska familjernas eliter
kan hotas av ekonomiskt starka uppstickare. Därför kräver den hotade eliten s nya
mekanismer för styrning.
4. Myndighetsreklamen. Under de senaste 10-20 åren har detta
blivit ett vasst vapen. Skattebetalarnas pengar används för propaganda, helt
enkelt. Universitet och högskolor talar om hur bra utbildning dom ger (främst
bland annonsörerna står dom som är tämligen mediokra). Vidare berättar försvarsmakten
hur dom håller landet fritt. Systembolaget (statsägt) hur dom främjar
nykterheten. SIDA hur dom frälser världen. Kyrkan hur dom helgar Jesus i landet (Svenska kyrkan har en
halvoffentlig ställning). Boverket hur deras regleringsiver förbilligar byggandet. SJ berättar om
hur tågen går i tid. Osv. En god del av denna propaganda är inte direkt
partipolitisk. Men den visar att Sverige är bra och ger på så vis gott stöd åt
den politik som eliten önskar.
5. Almedalsjippon. Detta är en särskild variant av
föregående punkt. Den knyter också an till följande punkt. En årlig
samlingspunkt väljs ut för detta propagandafyrverkeri. Främst tycks partierna
vilja visa att dom finns till. Stora delar av myndighetssverige deltar också i
ceremonin (dom vågar inte vara frånvarande). Platsen där riterna utspelas råkar
vara en vänsterikons ideala sommarvistelse (något som ofta framförs i olika
hyllningar). Efter veckan i Almedalen uppstår en tomhet, ett vakuum, vad var
det som egentligen hände? Tomheten är befogad.
6. Public service. Staten och partierna har sin egen
propagandacentral, SR och SVT. Förvisso ägs dom av en stiftelse, men i
ledningen syns många partiföreträdare och betrodda från närstående
organisationer. Verksamheten kostar omkring 8 miljarder årligen. Den betalas
genom tvångsavgifter (också från dom som bara lyssnar/ser på andra mediebolags
program). Även om en särskild nämnd håller koll på journalisternas göranden är
det allmänna omdömet att åsiktsbildningen är vänstervriden. Elaka tungor talar
om Sveriges Pravda. I vart fall verkar vänstern mycket nöjd, dom påstår nämligen
aldrig motsatsen! Och genom att erbjuda populära nöjes-, tävlings- och våldsprogram
så håller de statskontrollerade bolagen småfolket lugnt. Även om hyllningskören
gärna vill jämföra SR/SVT med BBC – som jag också följder nära och anser avsevärt
mer stringent och oberoende i sin praktik – talar vi om en svensk
propagandalösning av rang.
7. PK-service. Detta är den senaste och mest kostnadseffektiva
metoden. Nu gäller för det första att slå fast en politisk dogmatik, som är
lättillgänglig och lockande. Här kommer PK in i bilden. I och med att PK är ”vänster
light” går den hem över traditionella partigränser. För det andra måste dogmerna
basuneras ut via media av olika slag. För det tredje måste dogmerna genomdrivas
utan prut, genom hugg och slag mot oliktänkande. Genom att kalla kritikerna för
mansgrisar, fascister, klimatförnekare mm så vill PK-läran bli ensamma på den
moraliskt-politiska scenen. Public service och andra media ställer gärna upp.
Och många journalister agerar legosoldater (delvis i kraft av att jobben i
branschen sinar).
Slutsatsen blir att en omfattande förändring skett
i den svenska demokratins tempel under bara de senaste 50 åren. Eliten har med
stor uppfinningsrikedom steg efter steg minskat det folkliga inflytandet genom
olika mekanismer, som gjort att personer i templets topp alltmer kan manipulera
kåren av väljare i templets bas. Metoderna har tydliga inslag av propaganda.
Men även av opportuna familje- och partiallianser. Och framför allt genom utvecklingen
en gemensam, nationell, ideologi, som tillåts överskrida gränsen för
vänster-höger, nämligen PK-läran. På så vill eliten förmå oliktänkande att
rätta in sig i ledet, så att högstämda ord även i fortsättningen kan proklameras
från tempelbyggnaden.
Torsten
Sandström
2017-11-05
Bilden nedan är från Stockholms tunnelbana hösten 2017
Är det någon som känner sig tryggare efter år av nedrustning? Politisk propaganda!
