Jag ska nu
diskutera ett ämne som är känsligt pga det höga tonläge och de dimridåer som PK-läran
använder sig av. Politiker och media förkunnar nämligen dag efter dag ”att
människor har lika värde.” Jag tror nästan alla utan närmare funderingar
skriver under. Men är uttalandet verkligen sant i vetenskaplig mening. Utan att
vara skolad i filosofi vill jag försöka kort utreda om och hur mänsklig likhet kan
bestämmas. Jag diskuterar därför fyra olika
principer som besvarar frågan om vi är lika. Det finns säkert fler angreppsätt.
Är människor lika socialt sett?
Detta problem är
enklast att klara av. Sedan urminnes tider har olika sociala skikt funnits i
alla samhällen. I Sverige finns rika, fattiga samt människor med en ekonomi
mitt emellan. Vissa människor har omfattande utbildning, dom flesta är bra skolade, medan ganska många
halkar efter. Om man fortsätter på denna väg ser man skillnader i språk, boende,
hälsa, religion, kultur mm. Existensen av olikheter av detta slag kan inte
förnekas. Dom är ett faktum. Ingen lagstiftning förbjuder dom. Givetvis får var
och en tycka illa om sociala skillnader (såsom PK-läran förkunnar). Och många,
många juridiska normer syftar följaktligen till att upphäva – eller begränsa effekterna
– av en social skiktning.
Är människor lika i biologisk mening?
Problemet är något
mer svårhanterligt. Men modern forskning om människans gener/DNA-system hjälper
oss fram till ett svar. Människans DNA är som bekant delvis gemensamt med andra
biologiska varelser. Men homo sapiens gener är delvis unika, exv på så sätt att
enbart människor kan avla barn tillsammans. Trots denna unicitet finns det smärre
DNA-skillnader mellan olika grupper av människor, något som syns i hudfärg,
hårfärg, längd, muskelsystem, ögonform, tålighet avseende intag av födoämnen mm.
Tidigare sågs dessa etniska gruppskillnader som ”raser”, ett ord som makter i
historien (kolonisatörer, nazister mfl) allvarligt missbrukat. Men även vissa etniska grupper vill gärna själva markera en egen
gemenskap, såsom gruppen judar inom staten Israel, där även araber är
medborgare. Jfr även samer, inuiter och stammar av indianer i exv Nordamerika. På
så vis balanserar etnicitet mellan biologi och (social/religiös) kulturgemenskap,
men lutar enligt min mening i grunden åt gen/DNA-hållet.
En skillnad som
däremot inte kan från kännas en biologisk kärna är människans kön, med skillnader
i kroppsliga organ, hormoner mm. Olika sexuella preferenser utesluter inte att
biologiska skillnader finns mellan människor, även om PK-lärans feministiska
gren påstår att det enbart rör sig om sociala differenser. Här talas således om
att människan ”väljer” sitt kön. Att detta emellanåt sker medför dock inte att
biologiska skillnader mellan män och kvinnor upphör. Enligt min mening resulterar
biologin hos mannen och kvinnan att det blir enklare för oss att förstå varför
män i ett mångtusenårigt biologiskt perspektiv tenderar att bete sig aggressivt och kvinnor omvårdande.
Har människor lika juridiska rättigheter?
Här kan ganska klara
besked ges. Det svenska ståndssamhället ville se människor som olika, såsom tillhörande
grupper med skilda funktioner och olika rätt i samhället. Övergången till en marknadsekonomi
under 1800-talet innebar därför en revolution. Alla män ansågs ha lika rätt att
ingå avtal. Men kvinnor hölls länge utanför. I starten var dock politisk rösträtt inte lika ens för alla
män, utan graderades pga ekonomisk ställning. Idag är det bara barn som inte
ges lika rätt som andra samhällsmedlemmar att sluta avtal eller rösta. Och från
full rösträtt i Sverige undantas förstås utlänningar.
Som redan antytts
finns en vattendelare mellan offentliga
rättigheter och privata. Mot det
offentliga Sverige har alla myndiga svenska medborgare samma juridiska rättigheter.
Utlänningars ställning är däremot prekär. Detta avspeglas i grundlagen, 2 kap Regeringsformen (RF), se om RF och utlänningslagen i min blogg
av den 26 oktober 2017.
Privata
rättigheter knyts antingen till kontrakt eller till status. Att endast en svensk eller utländsk avtalspart
har rätt till avtalsprestationen ifråga – och inte en utomstående – är tämligen
självklart. Lika tydligt är att den som har status av förälder eller arvinge
har rättigheter, som inte tillkommer personer med annan ställning. Slutsatsen
blir således att man inte alls kan säga att alla människor i Sverige har samma juridiska
rätt.
Har människor lika värde i moralisk
mening?
Nu blir det riktigt
knepigt. Enligt PK-lärans katekes är svaret givet: alla människor har lika värde. Mot bakgrund av vad jag nyss skrivit måste
PK-svaret baseras på en moralisk princip, och inte rätt i någon av de
betydelser som nyss nämnts. Som moralisk utsaga är PK:s lösning sympatisk. Jag
skulle dock själv hellre säga att lika värde är en rimlig presumtion, dvs något
som gäller om inte annat kan påvisas.
Läsaren undrar:
vad menar du? Jag menar att det finns ett antal mer eller mindre självklara situationer
då jag inte godtar principen om personers lika värde. Att jag har juridisk rätt
att sluta avtal med den jag önskar är en del av den kontraktsrätt som nyss
nämnts (så argumentet saknar bärkraft här). Men även i vänskapsrelationer måste
var och en själv tillåtas bestämma vem man vill umgås med. Jag kan som privat individ vägra att ha med X
att göra på grund av att jag tycker att X är osympatisk, en tråkmåns, ofta blir
full, har dålig andedräkt osv. Jag måste alltså ibland tillåtas ställa en
persons värde mot en annans av odramatiska subjektiva skäl. Är personen en
brottsling, som gjort mig eller annan illa, framstår min subjektiva ståndpunkt som
moraliskt berättigad, anser jag. Däremot
inte om skälen innebär en diskriminering av X (märk att inget lagförbud gäller i
privata relationer).
Ett annat
exempel rör en båtolycka, som jag hamnar i. Jag måste välja vem jag först ska
rädda från drunkning: ett barn eller en åldring (en grupp som författaren själv
tillhör). Enligt min mening är det uppenbart att barnet har större värde i
denna situation. Den som tänker efter förstår att vårdpersonal ganska ofta
ställs inför liknande val.
Isolerad är principen om allas rätt enkel och god. Men i intressekonflikter mellan personer och grupper funkar den således sämre. Tänk exv på en kvinna från ett slitet svensk bostadsområde i kris. Hon har sina barn i en skola där kunskapsnivån är låg, hälften talar inte svenska och miljön är allmänt stökig. Nu kommer en politiker från ett välmående villaområde en bit bort och säger: principen om allas rätt innebär att du måste säga ja till att ytterligare flyende barn placeras i dina barns skola. Måste vår trötta kvinna svara ja?
Slutsats.
I sin påstådda godhet blandar PK-läran bort korten. Allas lika värde framstår som en självklarhet. Men det är i verkligheten en PK-slogan. Om denna isoleras som ett moraliskt påstående ställer jag,
som framgått, i normalfallet upp. Men i intressekonflikter funkar den dåligt. Den understöder PK-elitens krav mot redan utsatta grupper (ungefär som kyrkans bud förr krävde lydnad, tålamod och uppoffring). Dessutom riskerar PK-katekesen att blanda samman alla andra rättighetsperspektiv som nämnts
ovan. Och där är bilden att stora olikheter de facto gäller mellan
olika personers ställning.
Men min huvudsakliga
invändning är att PK genom dogmatiska uttalanden hindrar och kväver en saklig diskussion. Låt
motståndaren komma till tals. Lyssna även på kritiker av olika slag. Även om
dom kanske är dumskallar, så bör dom behandlas som lika värda att samtala med.
Torsten
Sandström
2017-10-28
