Anti-PK-bloggen

En fem år gammal opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro 2014 visar att (utav 1 171 tillfrågade) bara 15 procent av Alliansväljare upplever public service-medierna som helt opartiska. Utav SD:s sympatisörer var motsvarande siffra enbart 10 procent. En massiv borgerlig opinon är alltså missnöjd med SR/SVT.

Man måste därför fråga sig hur den sk Granskningsnämnden fungerar. Om man ser på anmälningsfrekvensen – dvs i praktiken det missnöje som artikulerats mot SR/SVT:s journalister – så är frekvensen fällande beslut förbluffande låg. Av 1446 anmälningsärenden hos Granskningsnämnden det aktuella året resulterade alltså bara 5 procent till att programinslaget fälldes, eller friades med viss kritik. Av 1446 anmälningar friades med andra ord hela 95 procent eller så avskrevs de (dvs ärendet prövades inte ens i sak).

Den mycket låga frekvensen fällande avgöranden måste bero på en avgrundsdjup klyfta mellan en kritisk allmänhet och Granskningsnämndens beslutsfattare. Det finns med andra ord en mekanism för fortlöpande bortsortering av kritik mot SR/SVT. Även om gissningsvis hälften av anmälningarna är svagt grundade så måste rimligtvis relevant kritik ha framförts i mer än de bara de 5 procent fall som faktiskt fällts.

Bortsorteringen måste rimligtvis ske systematisk via nämndens föredraganden och/eller dess beslutsfattare. Förmodligen har de personer som utreder och föredrar anmälningar ett viktigt ansvar för det extremt låga antalet fällande beslut.

Men ändå vilar ett tungt ansvar förstås på de personer som är satta att döma i de ärenden som nått nämnden. Nämnden består av en ordförande – normalt en extraknäckande HD-domare – samt sex ledamöter och fyra ersättare, vilka samtliga utses av Regeringen. Den politiska makten väljer med andra ord de personer som ska döma i dessa politisk känsliga ärenden!

Märk att vid sidan av ordföranden är övriga ledamöter normalt icke jurister, i stil med journalister eller chefer inom medieindustrin. Man kan därför säga att majoriteten är medlemmar av journalistkåren,. Alltså män och kvinnor som ska fatta beslut i ärenden som rör kritik mot det egna yrket. Alla som sagt handplockade av Regeringen.

Min slutsats är därför klar. Granskningsnämnden fungerar som ett organ för legitimering. Funktionen är att bekräfta att allt i huvudsak står väl till i en public service som i betydande utsträckning bryter mot lagens krav på oberoende och saklig rapportering.

Därför måste en kommande borgerlig Regering ändra den aktuella lagstiftningen. Som den fungerar idag ger den grönts ljus till en konsekvent röd rapportering. Detta är inget annat än otillständigt i ett Sverige som vill kalla sig rättsstat.

Torsten Sandtröm

MIn blogg baseras på följande text av den moderate riksdagsmannen Måns Cederberg. https://www.dagensmedia.se/experter/debatt/granskningsnamnden-ett-spel-for-gallerierna-6536299

Närsomhelst då man knäpper på SR/SVT intervjuas Göran Greider. Varför får denna flummiga vänsterpoet ständig plats i svensk public service? Svaret är enkelt. Journalisterna är enligt lag förhindrade att själva framföra politisk propaganda (vilket de ändå ofta gör). Men Greider blir deras serviceman. Greider rycker ut – om han inte redan har lön och rum från SR/SVT. Han rings in för att framföra det budskap som journalisten vill höra.

Metoden bygger på ett av de viktigaste knep som journalister på SR/SVT använder i sitt arbete. Intervjua den som har samma åsikter och politisk inriktning som du själv så blir innehållet det du önskar. Metoden brukas i stort sett varje timme.

Den svenska Granskningsnämndens kompetens är med avsikt synnerligen svag. Och resultatet blir därefter. Få fällningar. Att tvinga skattebetalare att finansiera vänsterpropaganda är något oerhört. Men det är tyvärr vad som händer i vårt land.

Torsten Sandström

Ett problem jag tidigare skrivit åtskilliga gånger om är hur sossarna genom lagstiftning och statliga pengar byggt ett nätverk för att konservera sin egen maktställning över Sverige. Det är ett ämne för en helt bok, ty framför allt sedan Olof Palmes tid har lagstiftningen varit ett allt vanligare medel för att konservera S-partiets egen ställning. Alltså en metod som i princip är grundlagsstridig, dvs att använda rätten för ett enskilt subjekts nytta. Alla ska ju vara lika inför lagen, brukar det heta.

Värst är förstås lagstiftningen som ger S-partiets systerorganisationer laglig makt över arbete- och hyresmarknad. Andra exempel är inrättandet av myndigheter som ger makt över svenska kulturpolitik, skola, universitet osv och där följden blir att rader av sossar kan parkeras i ledande ställning som spjutspetsar för partiets ideologi. Likaså är lagstiftningen om public service en dimridå för vänsterns maktställning i och med att granskningsnämnden som ska kontrollera övertramp inte alls fungerar i praktiken. Uppräkningen kan som sagt bli lång. Tänk bara på att det i en annars sträng svensk lotterilagstiftning görs undantag för de politiska partierna – där sossarna länge varit aktiva och tjänat stora pengar (utan att tydligt ange att överskottet går till S-partiet, i form S-lotter eller dylikt).

Idén till dagens text fick jag då jag häromdagen läste att det sk Finanspolitiska rådet kritiserade den nya regeringen. Nyligen har ett annat sk råd – det klimatpolitiska – gjort samma sak. Förklaringen är förstås att rådens sammansättning formats av S-regeringar. I toppen av dessa politrukråd sitter trogna sossar och resten av ledamöterna är handplockade. Svensk lagstiftning fungerar alltså inte neutralt i praktiken. Det är en metod för sossarna att skapa makt över nation, byråkrati och ytterst folkets hjärnor.

Det vi ser är sossarnas kontrollapparat. I åratal har akademiker i karriären enrollerats i sossarnas maktstruktur. Antalet administratörer är tyvärr mycket stort – särskilt på toppnivå har de ökat – och följden har normalt blivit att sossevänligt folk har utsetts. De vill göra karriär och det sker bäst genom att lydigt titta uppåt och fråga vad den politiska klassens ledning vill. Så beskrivs inte byråkrati i svenska grundlagar – där är avsikten meritokrati dvs de skickligaste sakligt sett. Vad sossarna önskar är bekant, nämligen att behålla makten över Sverige. Hittills har de tyvärr lyckats ganska bra, även om deras tid nu förefaller vara på sluttampen.

Torsten Sandström

Häromdagen dömde Stockholms tingsrätt svenska staten skyldig att betala 100.000 kronor i skadestånd till en kvinna, Linda Karlström. Det intressanta med domen är att allvarlig kritik riktas mot Sverige – dvs svenska staten – för brister i vårt rättssystem. Ännu mer märkligt är att bristerna tar sikte på reglerna för Granskningsnämnden kontroll av SVT. Alltså just en fråga som faller under direktiven till den utredning som den nya regeringen just tillsatt.

Bakgrunden är SVT-journalisternas användning av en dold kamera i ”Dokument inifrån: Vaccinkrigarna”. Karlström kände alltså inte till att hon emellanåt filmades i smyg. Inte heller att intervjuarna – dvs SVT:s journalister – dolt sina identiteter vid samtal med henne som spelats in och använts programinslaget, som dessutom lagts ut på SVT Play. Hon trodde att hon snackade med åsiktsvänner. Därför menade hon att staten kränkt hennes privatliv. Som skäl angav hon Europadomstolens praxis vid tillämpning av Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR. Hon pekar på att hon vägrats skydd av såväl Granskningsnämnden som Justitiekanslern, JK, trots begäran därom.

Låt mig bara saxa och citera en liten bit av de långa och mycket intressanta domskälen:

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det i Sverige saknas ett tillräckligt adekvat och effektivt skydd för Linda Karlströms privatliv såvitt avser vissa av de ingrepp som Linda Karlström utsatts för, nämligen publiceringen av material från inspelningar med hjälp av en dold kamera samt genom användandet av falska identiteter och vilseledande i det journalistiska arbetet.

Såsom tingsrätten har uppfattat statens talan har staten gjort gällande att staten ändå inte har kränkt Linda Karlströms rätt till privatliv enligt artikel 8 EKMR om journalisternas rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 EKMR i detta fall väger tyngre. —

Tingsrätten delar inte denna uppfattning.—

Domen blir på så vis en käftsmäll mot det svenska systemet för Public service. Därför måste den tillsatta utredningen se till att SVT utsätts för en rejäl granskning till skydd för medborgarna och deras mänskliga rättigheter. Statens undanflykter är uppseendeväckande: för journalister som wallraffar gäller en egen oskriven rätt.

Jag har – med många covidsprutor i kroppen – ingen särskild sympati för sk antivaxxares argument. Men deras juridiska rättigheter måste ovillkorligen skyddas. Smygfilmning för SVT:s räkning är en kränkning av privatlivet. Men det skyddet förvägrades således Karlström av politiskt korrekta SVT-journalister. Indirekt även av den svenska staten som lanserat ett otillräckligt rättsystem för granskning. Detta trots att kritik länge riktats mot Granskningsnämndens anmärkningsvärda passivitet i rader av ärenden.

När det passar journalistkåren gråts det krokodiltårar över deras uppgift som tredje statsmakt. Men bara då de finner det lämpligt avseende yrkets politiska ambitioner. I övrigt struntar svenska journalister ofta i att kritisera den offentliga makten och sin egen mediala apparat. Färdriktningen bedöms på politiska grunder.

Det är därför jag gläder mig åt tingsrättens dom. Bakom kränkningen av Karström syns en politiserande aktivism inom journalisternas skrå: att ta sprutor anses korrekt, ovilja till vaccinering måste stigmatiseras. Journalisterna rapporterar alltså inte enbart fakta, utan vägrar att visa respekt för den enskildes åsikter och privatliv. Utvecklingen sammanfaller med svenska mediers färd från fakta- till åsiktsjournalistik. Att public serviceföretagen SVT och SR verkar i denna riktning är allvarligt.

I sammanhanget bekymrar mig dessutom ännu en sak. Som framgått krävs det att staten bevisligen överträtt en rättighet som är reglerad i EKMR för att krav om skadestånd ska kunna riktas mot det offentliga. Jag skriver detta i perspektivet av att statsmakten i nutid driver en historiskt omfattande och enastående politisk kampanj med grunden i den bara delvis styrkta vetenskapliga tesen om att utsläpp av växthusgaser förstör vår värld. Bevisen är oklara, men radas likväl upp av FN och dess klimatpanel IPCC såsom fastställda vetenskapliga sanningar. Därefter basuneras FN:s ord ut av nationens medier och statens klimatpolitiska tråd. Motsidans argument ges inte minsta plats i offentligheten. Kritikerna smutskastas och kallas ”klimatförnekare”.

Ett så storskaligt och kostnadskrävande propagandaprojekt i statens händer tycks inte kunna stoppas genom en domstolstalan i stil med Karlströms process vid Stockholms tingsrätt. Det är allvarligt att bristen på ett medialt öppet samtal inte sanktioneras i svensk rätt, i situationer då statens resurser brukas för propaganda.

Torsten Sandström

Nu finns de efterlängtade direktiven till en utredning om framtiden för SR/SVT. Rubriken lyder ”Långsiktiga villkor för ett hållfast och oberoende public service”, Dir 2023:27.

https://regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2023/02/dir.-202327

Redan rubriken pekar måhända på att inga grundläggande förändringar planeras. Det är i så fall allvarligt. Men å andra sidan ges utredning stor frihet. Så fältet är öppen för utredningens ordförande, Göran Hägglund, före detta KD-ledare, att leva upp till det begrepp han myntat: ”verklighetens folk”.

Wikipedia skriver följande om dessa hans ord:

Begreppet och dess innebörd förklarade Hägglund senare mer djupgående i en debattartikel i  DN (den 17 september 2009, mitt tillägg). Hägglund beskrev både i sitt sommartal och i debattartikeln att han ansåg att det i Sverige fanns en allt starkare växande vänsterinriktad kulturelit  som hade radikalt skilda åsikter jämfört med vanliga människor, ”verklighetens folk”. Hägglund menade att de åsikter som fördes fram på landets kultursidor och i annan media inte skildrade den grundläggande samhällssyn som verklighetens folk besatt och att man från elitens sida ständigt sökte förtrycka, förneka och förlöjliga de åsikter som inte gillades av kultureliten.

Dessutom finns det i direktiv uppmuntrande formuleringar som ger plats för tuffa reformer:

Mot denna bakgrund är det angeläget att granskningsnämnden i lag ges utökade möjligheter att granska innehållet och meddela sanktioner om nämnden kommer fram till att public service inte följer de villkor som ställts upp för verksamheten.

Det är just vidgade befogenhet för en nyskapad granskningsnämnden som behövs. Dagens nämnd saknar muskler, varför den främst sysslar med att legitimera att allt står rätt till (framför allt genom att lägga ned anmälningar eller stryka SR/SVT medhårs). En ny nämnd behövs som själv gör stickprov. Vidare en nämnd som tillåts kräva intern granskning och rapportering från SR/SVT. Och en nämnd som kan döma ut kännbara penningpåföljder mot SR/SVT ifall bolagen överträtt gällande regler.

Även om min inledande prognos är något dyster så har Hägglund nu sitt livs chans att bli ihågkommen som en politiker som själv tillhör ”verklighetens folk”, i den kloka mening han klargjort i DN 2009. Spelar Hägglund korten väl kommer han att bli en hjälte. Vad han bör göra har jag redan beskrivit i flera bloggar (där jag också kartlagt journalisternas många knep för att låta listigt valda intervjuoffer och andra att driva vänsterpolitik.

Själva valet av Hägglund som utredningens ordförande är kanske det mest lovande i sammanhanget.

Torsten Sandström

i

i

Vänsteraktivisten Olle Lönneus förnekar sig inte. Han driver som vanligt Bonniers vänsterlinje. Vad sägs om denna rubrik på nyhetssidorna :
Kristerssons första 100 dagar – därför tappade han folkets förtroende

Det han menar är uppenbarligen att regeringen är körd redan efter 100 dagar. Hur han vet det är en gåta. Förmodligen någon opinionsundersökning. Jag vill minnas att Kristersson var den partiledare som fick högst förtroende?

Hursomhelst äger just nu den förväntade klappjakten rum på den nya högerregeringen. Vänsterns journalister driver stenhård politik mot Kristerssons regering. Var det meningen att den tredje statsmakten skulle propagera och föra partisk inrikespolitik på nyhetssidorna? Något likande har vi inte sett från bonnierpressen då sossarna under åtta år kört nationen i botten. Det vi ser är vänsterpropaganda, helt enkelt.

Ändå påstår nationens journalister och deras arbetsgivare att man driver saklig och oberoende journalistik. Den som tror på det måste var en stolle. Därför måste SR/SVT omformas. Jag vill inte betala skatt för smygpropaganda som liknar Lönneus skrönor. Nya regler för Granskningsnämnden och företagens egna kontroll måste till! Och SVT:s tal om samling vid lägerelden är lika töntigt som korvgrillning i ABF:s regi.

Torsten Sandström

Det är ett tidens tecken att Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet, häromdagen ges plats i SvD för en omfattande plädering för att SR/SVT ska få ännu större rättsligt svängrum att rapportera som man vill. Inte så att hon har medvind i den politiska opinionen, som nu tycks tycka tvärtom. Utan just som ett tecken på en vana att tala i egen sak. Ordföranden för journalisternas skrå måste givetvis ge sina medlemmar ett köttben.

Av Hyllerts artikel att döma råder de bästa förhållanden inom de statsfinansierade företagen SR/SVT. Folket älskar företagen. Och de rapporterar så politiskt oberoende att lagregler tycks kunna slopas. Dessutom måste företagens utbud vara brett, så att folket får den underhållning som efterfrågas. Hennes principlöshet är enorm, inga funderingar om eventuella problem med medier som staten tvingar medborgarna att finansiera.

Det sistnämnda är nämligen min utgångspunkt för kritiken av SR/SVT. Det rör sig om principer inom en demokrati. Ifall skattebetalare över huvud taget ska tvingas betala för medier de inte själva slutit avtal med, så krävs en kraftigt rättsligt kontroll. Att journalister och deras skråorganisation vill ha största frihet är begripligt. Men då många – med mig – anser att rapporteringen från SR/SVT ofta är vänstervriden måste kontrollfrågan lyftas och regleras mer noggrant. Alternativt måste tvångsfinansieringen slopas och avtalsfriheten upprätthållas.

Enligt den mening jag presenterat i flera bloggar måste Granskningsnämnden alltså få en ny utformning. Det ska inte vara som idag, dvs att en handplockad HD-domare extraknäcker som ordförande i en nämnd där journalistkåren och medieföretagen fullständigt dominerar. Nämnden ska i huvudsak bestå av domare, som i lagen ges utvidgade skyldigheter och befogenheter. Självmant – och via stickprov – ska nämnden ha rätt att granska om SR/SVT i olika sammanhang sysslar med saklig och politiskt oberoende rapportering. Dessutom bör lagen kräva att SR/SVT tvingas att själva systematisk årligen rapportera vilka åtgärder man vidtagit och hur det interna utfallet blivit.

Den pågående miljardrullningen till två företag med journalister som själva politiserar måste nämligen upphöra. Det är ju ingen mänsklig rättighet för journalister att kunna tvinga medborgare finansiera journalisternas egen yrkeskår. Men just det tycks ordförande Hyllert tycka.

Torsten Sandström

Så måste åtminstone situationen uppfattas av statsminister Ulf Kristersson efter TIDÖ. Hela den missnöjda vänsterns politiker gormar. Skriker gör också alla journalister som till 70% röstar på S, V och Mp. Fram ur myndigheternas byråkratier stiger dessutom rader av chefer som fått sina jobb av S-regeringar och talar om att TIDÖ förstör Sverige. Till eländet hör också att landet många sk välgörenhetsorganisationer (som riskerar minskade statsbidrag) slänger skit på den nya regeringen. Den sammanlagda bilden projiceras av de statsfinansierade medierna – som knappast kritiserat åtta år av S-regeringar – men som nu leker hela havet stormar.

Den som inte förstått att vänstermedierna är Sveriges största problem måste vara blind och döv. Allt som möjligtvis kan skada Kristerssons regering tas fram och slängs mot statsråden som knappt hunnit börja på sina nya jobb.

Och finns det inte i TIDÖ så gräver vänsterpolitiker och medier i arkiven. Då visar det sig att Kristersson varit ordförande för Adoptionscentrum under åren 2003 – 05. Alltså för nästan tjugo år sedan! DN påstår att han känt till att barn i Kina rövats för att adopteras bort. Vem kan tro på detta? Och varför bråka om det just nu?

Men förnuft och sans spelar nu ingen roll. Vänstern som förlorat regeringsmakten ger sig inte. Man vill tillbaks i Rosenbad. God hjälp får vänstern förstås från Liberalerna, där partiledaren vid ett internt möte slängt brun skit på det parti (SD) med vilket L-partiet själv samarbetar med och vars stöd i riksdagen hela regeringens är beroende av. Det är ju inte klokt vilka badwill-problem L vållar den regering partiet sitter i!

Det är alltså svåra tider för Kristersson och den svenska demokratin genom vänsterns infernaliska sammansvärjning. Men det gäller att metodiskt reformera Sverige. Vad har högst prioritet näst det blodiga våldet? Enligt min mening måste SR/SVT antingen avvecklas eller ges en ny oberoende kostym. Det krävs i vart fall ändringar i reglerna om Granskningsnämndens sammansättning, kontroll och om intern granskning inom företagen SR/SVT. Ett fungerande kontrollsystem kan väl inte anses som ett hot mot public service? Det var ju själva idén från början (innan sossarna under Palme tog över).

Dessutom bör en översyn ske av nationens journalistutbildningar. En fortsatt produktion av vänsterrobotar är inte heller förenligt med kraven på läroanstalternas politiska oberoende. Man kan fråga sig om särskild utbildning över huvudtaget krävs av journalister. Enligt min mening är ämneskunskaper viktigast. Dessa kan inhämtas vid landets universitet. Konsten att formulera sig behöver ingen särskild skolning, däremot handledning på landets redaktioner. Skolningen innebär tyvärr att vänsterns anhang tittar fram!

Torsten Sandström

Vänsterns journalister är skiträdda för att en svensk regering ska styra upp SR och SVT. Vem som helst som delar deras vänsterns oro får bästa spaltutrymme. Idag har därför Helan och Halvan fåt plats i DN Debatt. Där skriver Sven Hagströmer och Björn Rosengren dagens epistel. Den förre är förvisso en god finansman. Men den senare är en ökänd politisk skojare, som suttit på så många politiska stolar att han betraktar sig själv som ett orakel. En inte ovanlig utveckling inom S-partiet.

Artikeln är ett fundamentalt magplask. Man väntar sig kritisk substans. Men den stannar i stort sett vid rubriken att ”det är hög tid att ta hoten public service på allvar”. Jaså? Jag hoppas verkligen en ny regering styr upp SR(SVT.

Själva huvudfrågan undviker däremot Helan och Halvan på samma vis som det övriga etablissemanget åt vänsterhållet. I min bloggar har den lyfts fram snar hundra gånger, tror jag. Den är: Det som SR/SVT misslyckats kapitalt med i åratal är att presentera en politiskt oberoende och saklig rapportering.

Orsaken till misslyckandet är flera. Den främsta är att granskningsnämndens kontrollsystem inte fungerar. Alltså bara enstaka punktvis kritik för att visa att nämnden finns. I övrigt fritt fram. Bristen på kontroll av de statsfinansierade medierna är en stöld från folket och en förolämpning mot demokratin!

En annan viktig orsak är att flertalet journalister – inom alla svenska medier ! – röstar rödgrönt. Hade de röstat blågult förstår alla att det blivit full fart åtminstone på Rosengren att reformera public service.

Den svenska demokratin vilar på att privata medier måste respekteras. Men bara för att den svenska staten valt att etablera SR och SVT som aktiebolag gäller inte samma princip. Alla vet ju att bolagen finansieras över skattsedeln. Och om du och jag ska betala – tvångsprenumerera – måste det förstås finnas garantier för att rapporteringen sker sakligt och oberoende. Sådana garantier saknas idag. Se följande blogg.

https://anti-pk-bloggen.se/?s=granskningsnämnden

Sverige är ett märkligt land med en enögd blick åt vänster. Helan och Halvan har under en livstid inte reagerat över att journalisterna på SR/SVT sprider vänsterns budskap via åtskilliga knep, som också diskuteras i mina bloggar. Att Helan inte hajat detta beror antagligen på bekvämhet i kombination med fullt fräs i affärslivet. Att Halvan är av banan beror ju på hans position inom den politiska klassen, där han vuxit upp och blivit försörjd (till sist genom att överlåta kvarlåtenskapen som minister till Kinnevik). Halvan inser förstås inte varför de åsikter som SR(SVT presenterar skulle vara samhällsskadliga. Ty han tycker att vänsterns budskap är sant. Och med budskapet har sossarna hållit kvar vid makten. Tills nu.

Torsten Sandström

I allmänna ordalag

På valnatten var alla partiföreträdare nöjda med sina insatser – trots att många av dem drabbats av kännbara förluster. Man vågar inte säga den sanning som väljarna ser.

Sak samma i de politiskt korrekta gammelmedierna – som i nästan alla sammanhang under valrörelsen genomgående -men ibland bara som sig bör på ledarsidorna – stött de röd-gröna. Här plockas nu enbart fram de positiva korn som kan finnas för journalistens egna åsiktsinriktning. Slutligen, om utfallet i det nationella sk skolvalet, som häromdagen visat på en synnerligen kraftig blå-gul övervikt – är det inte sällan helt tyst, som på exv SVT.se. Eller så så letas några ”ljusglimtar” fram för skolor som röstat rött, såsom i Sydsvenskan. Om det blivit vänsterseger i skolvalet hade det blivit en toppnyhet.

Så funkar tyvärr det politiska Sverige. Så borde det inte vara. Varför är det så? Kan förklaringen vara att den politiska klassen är hårt sammantvinnad med nationens journalister, som till omkring 70% röstat röd-grönt? De bildar tillsammans en form av elit. Därför agerar man egoistiskt och vill inte tala om sanningen.

Därför är en utredning om SR/SVT:s framtid av högsta prioritet. Banta utbudet till samhällsanalys (sport, underhållning och allt fånigt nöjesflams kan de privata kanalerna sköta). Viktigast är ny lagstiftning om kontroll av public service oberoende. SR/SVT:s företagsledningar ska åläggas att forma tydliga riktlinjer och själva kontrollera deras efterlevnad (exv genom kvartalsvisa rapporter). Och granskningsnämnden måste få skärpta regler om kontroll inte bara efter anmälan utan också självmant (avseende exv vissa typer av program). Vidare måste kännbara påföljder mot företag och journalister införas. För de senare ska likande regler gälla som för en domare som avviker från lagens regler. Ytterst måste ett ärende om anmälan och påföljd kunna drivas till Förvaltningsdomstol.

Någon undrar om inte detta är en inskränkning av journalisternas frihet. Jovisst. Men det rör ju inte vilka mediabolag som helst, utan två företag som skattebetalarnas tvingas betala för.

Torsten Sandström

Jag lyssnade på Medierna i P1 häromdagen. Alla svenska vänsterjournlisters ikon Jan Guillou fick breda ut sig (i ett reportage från förr). Han beskrev sin egen journalistiska stil ungefär så här: Alltid korrekt, men inte opartisk.

Enligt min mening kan en kritisk journalistik inte byggas på två så motstående ambitioner. En partisk ambition medför att aktören per definition lyfter fram fakta och skeenden som passar den egna berättelsen. Alltså tenderar personen att bortse från argument som inte passar det egna budskapet.

I programinslaget kritiserades Guillou för att han använt din egen mamma som källa i ett reportage. Mannen som alltid vet bäst själv svarade att det var inte minsta problem, ty det gäller att använda källor som man litar på och sin mamma är ju den person man känner bäst.

Slutsatsen måste bli att Guillou alltid är partisk och att han använder sig av källor som han själv litar på, men som många andra inte alls skulle kalla korrekta i sammanhanget. Med andra ord bygger han sin journalistik i grunden på subjektiva fakta.

Överhuvud taget är hans debattstil besserwisserns ensidiga tilltro till sig själv. I Aftonbladet förväntar sig läsekretsen enbart att möta Guillou i rollen som stålpojken. Men när han agerar i public service – där han varit mycket aktiv – gäller som bekant en legal ram som förbjuder partisk journalistik. Det struntar med andra ord Guillou i. Det gör för övrigt merparten av de anställda på SR/SVT också. Men de säger det inte rakt ut som Guillou vågar göra. Därför har han antagligen svenskt rekord i fällningar vid Granskningsnämnden.

Att det är tämligen ovanligt att anställda vi SR/SVT fälls i Granskningsnämden sammanhänger nog med att de förnekar sina lagbrott – även de åberopar korrekta fakta. Dessutom har Granskningsnämnden i realiteten inte uppgiften att sopa rent från vänsterpropaganda. Nämndens roll är att ge ett ske av reell prövning. Nämnden är ett organ för legitimering. Främst gäller det att dölja det faktum att vänsterns journalister – liksom Guillou – inte kan skilja mellan egna åsikter och fakta.

Torsten Sandström

Nu har jag under några dagar på SVT hört och sett trailers om SVT:s försök till folklig rapportering inför valet. Visserligen är meningen att uppnå en humoristisk touch. Men bakom skämten finns en ännu mycket tydligare ambition till politisering, dvs propaganda till förmån för den sittande regeringen.

I SVT ser vi tre skrattande journalister, som apostroferar moderatledaren Kristersson och talar om att han har en ambition till ”storkukslugn”. Orden återkommer i SVT varje kväll under mer än en veckas tid. Meningen är solklar – vem kan lita på Kristersson? Feministernas idé är ju självklar. De menar att han inte kan leda landet, vilket den sittande kvinnliga socialdemokratiska statsministern däremot antas kunna.

I ett försök att balansera det vulgära angreppet talar de tre feministerna om en annan partiledares ”pattar”. Vidare snackas om en hittepå-romans mellan Åkesson och Busch. Allt är lika tarvligt och saknar partipolitisk relevans. Men tarvligheterna är finansierade med pengar som jag själv tvingas betala över skattsedeln. Har jag inte rätt att bli förbannad?

Någon invänder kanske att det är okej att skämta med landets politiker även under en valrörelse. Okej säger jag, bara skämten fördelar jämnt och har en finess som strävar efter verkliga skillnader mellan Sveriges partier i förestående val. Men det är ju inte detta som händer då de tre kvinnorna löper amok i de trailer jag kritiserar. Vad sjutton har moderatledaren med ”storkukslugn” att göra?

Den läsare som tvekar över min irritation måste tänka ett steg vidare. Det gäller nu att föreställa sig vilka vulgäriteter de tre feministerna inte vräkt ur sig. Tänk bara om de skojat om Magdalena Anderssons kropp eller könsdelar! Föreställ dig att de tre utvalda lika tarvligt snackat om ”en vänsterfitta” som bara sysslar med köp av röster inför höstens val via statsbidrag! Alla inser att sådana ord genast medfört att ett medialt uppror uppstått. Det går nämligen inte an att förnedra en kvinna som är statsminster och som dessutom ledare för ett socialistiskt parti.

Läsaren förnimmer säkert min indignation över vad som sker i en SVT-kanal, som enligt lag är skyldig att agera sakligt och oberoende. Det som jag pekar på är en uppenbart vinklad propaganda för sittande regering. Att det dessutom är smaklöst är närmast ovidkommande.

Ändå tänker jag idag anmäla feministernas vulgariteter till Granskningsnämnden. Med intresse väntar jag på nämndens besked. Det jag kritiserar utspelar sig bara någon månad inför höstens val. Men genom ett beslut efter valdagen har nämnden en möjlighet att undvika att kritiken påverkar socialdemokratins långvariga makt över statsapparaten.

Torsten Sandström

Efter åtta år svänger sossarna. Igår talades på SVT om förlängd användning av befintliga reaktorer och eventuell satsning på små modulära reaktorer. Det är jäkligt sent och har skadat svenska folket, men är rätt väg.

På gårdagens SVT tilläts alltså sosseregeringen tillkännage sin omsvängning. Helan och Halvan – vilka ministrar som avses är upp till läsaren att bestämma – fick sannerligen gott stöd inför valet i en fråga som partiet misskött under åtta års tid. Nu framstår de som fixare.

Det bedrövligast var ändå att SVT:s inte lät sina reportrar ställa frågan: varför först nu – efter 8 år? Tystnaden visar klart hur SVT driver regeringspropaganda. Och man gör det i vetskap om att Granskningsnämnden är impotent. Och i sin tur vet nämnden själv detta – ty ledamöterna har valts just i syftet att sopa mängden vänsterproblem under mattan.

Sådant är sk public service 2022!

RÖSTA BORGERLIGT I HÖSTENS VAL – ALLTSÅ INTE PÅ CENTERN!

Torsten Sandström

I Sverige finns tre mediehus som fullständigt dominerar den politiska diskussionen i landet. Alltså först Bonniers med slagskeppen DN, Expressen, Sydsvenskan och TV4. Sedan Schibstedts med SvD och Aftonbladet. Och slutligen staten, genom en stiftelse och företag som enligt lag finansieras genom tvångsavgifter. Härifrån styrs alltså SR och SVT. Vi står således inför en mäktig medial trojka.

På såväl nationell som EU-nivå talas högtidligt om konkurrensfrihet. Hur kan någon med rimligt sunt förnuft påstå att det råder sådan frihet inom mediasektorn i vårt land? En irriterad läsare invänder kanske att trojkans medier har helt olika politisk inriktning – statens bolag ska ju enligt lag till och med vara politiskt oberoende.

Mitt svar är att det inte räcker med en högtidlig politiska etiketter för att skapa oberoende och åsiktsfrihet. Avgörande måste rimligtvis vara hur medierna tonar fram politiskt i verkligheten. Jag medger att det här förstås syns några dimmiga skillnader mellan trojkans olika medieföretag. Mest tydlig – om än vacklande – är den nog mellan SvD och Aftonbladet. Men hur stor är egentligen denna skillnad?

Det är statistiskt klarlagt att omkring 70 % av nationens journalister röstar på V, S och MP. Och trojkans medier ger enligt min mening syn för sägen. Skillnaderna i substansen mellan de olika företagen är försvinnande liten. Enligt min mening råder i huvudsak ”samling vänsterut”. Frånsett ledarsidorna, där en viss partitrogenhet råder, är det alltså full fräs åt vänster som gäller i såväl nyhetsreportage som krönikor av olika slag. Kulturreportagen ska vi inte tala om – här det närmast helrött. Till och med sportsidorna har blivit hurtigt feministiska rakt över, så man inte kan avgöra om det berättas om något viktigt eller bara är fråga om propaganda…

Vänstertrojkan på ägarsidan får alltså allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten i landet samt den politiska konkurrensen mellan nationens partier. De tydligaste exemplen är kanske statens medieupplägg och Bonnier flaggskepp DN (med sina patrullbåtar landet runt i tidningar och teve). I fallet Bonnier har en tydlig kursomläggning dessutom skett genom L-partiets stegvisa sammanbrott. Nu backar DN – och till och med Dagens industri ! – tydligt upp socialdemokratin, med några smärre undantag som rörande kärnkraften. Denna partipolitiska glidning har inte basunerats ut. Nej, nej! Ingen från Bonniers skulle ens medge att man flyttat vänster ut. Så här bedras dagligen kapitalt den okritiska delen av läsekretsen.

Det i särklass störtsta problemet inom trojkan rör statens mediala skyddslingar, SR och SVT. Här förnekar cheferna existensen av minsta vänstervridning. Det måste de förstås göra, men de framstår samtidigt som cykloper, som bara ser och hör det man vill. Problemet med den faktiska vänsterrapporteringen är att den bärs upp och finansieras genom oskyldiga skattebetalare som till omkring 50% röstar höger om mitten. Den som inte kritiskt analyserar de reportage som SR/SVT gör riskerar med andra ord att proppas fulla med vänsterideologi. Jag menar att Socialdemokraternas mångåriga målsättning de facto varit ett direkt vänsterberoende hos SR/SVT. Och det var också så Olof Palme ville ha det. Det finns bevis på hans dröm i olika uttalanden från hans sida i olika partisammanhang (där han kämpat för svenskt ”public service”).

Ett tecken på att mina och andras klagovisor rörande vänstervridningen stämmer är att trojkans medier över huvud taget inte diskuterar problemet med bristen på konkurrens. Att röra i vänstersmeten är en alltför het fråga. Till en del beror avogheten på att människor ofta bara ser det man önskar. För vänsterjournalisten är den egna ideologin i själva verket inte en personlig åsikt – det är sanningar som är självklara och övertrumfar kritikernas invändningar om indoktrinering till vänster.

Om oppositionspartierna till Socialdemokratins regering ska vinna framgång i höstens val måste trojkans vänstersamtal brytas. Hur det ska gå till under kommande halvår kan inte jag förstå. Och om det lyckligtvis skulle inträffa så kommer borgerligheten fortsatt att regera i motvind.

För att medial åsiktskonkurrens och ett fritt samtal ska kunna etableras i Sverige måste förstås dagens borgerlighet ta itu med statens mediala företagsgrupp. Här måste lagens krav på oberoende och opartisk rapportering genomföras i praktiken. Basta! Annars måste svensk public service upplösas helt enkelt.

Ett spontant förslag är att ersätta nuvarande Granskningsnämnd med en domstol där enbart oberoende jurister ska agera domare och inte nuvarande uppsättning av fackliga och mediala koryféer. Vänsterns medier går förstås i taket och yrar om statlig kontroll av medierna. Men det vi ser idag från Granskningsnämnden är inget annat än en informell statlig kontroll, som kraftigt silar mygg och sväljer kameler. Kalla organet vad som helst – okej för Granskningsnämnd – men det viktiga är att den ska bestå av ledamöter som utses på samma vis som högre ordinarie domare. Man bör åtminstone pröva om inte detta kan vara en praktisk lösning. Den nödvändiga lagreformen måste för övrigt även innebära att ledningarna för SR och SVT i lag tydligt tvingas hålla rent internt från dagens massiva vänsterprassel.

En reform kommer att blir en jobbig, kanske omöjlig uppgift. Så nedläggning av SR/SVT är kanske bäst. Låt vänsterns journalister försörja sig som bloggare! Dvs det skrå som de själva kallar horor…

Torsten Sandström

Som frekvent lyssnare på SR P1 undrar jag över en hel del. Ekoredaktionen är i allmänhet intressant, låt vara att vänsterns problemformuleringar är legio, medan den frisinnade högerns i allmänhet saknas. Alltså en följd av den konstanta vänstervridning som främst motståndaren upptäcker. Att vänsterns journalister själva agerar blint är logiskt: deras egen syn på samhälle och värld upplever de förstås som sanningar. Därför väljer de tämligen konsevent intervjupersoner från den egna åsiktsgruppen osv. På så vis blir SR P1:s utbud en meny av åsikter som sossar, V och MP gillar.

Om man i fågelperspektivet betraktar de tvångsfinansierade medierna, SR och SVT:s, programval är ett liknande fenomen slående. Varför saknar närings- och affärslivets problem den tyngd i rapporteringen som motsvarar deras betydelse för samhällets finansiering och framtid? Och vidare, ifall de ges ges utrymme är det i åtta fall av tio fråga om fusk och oegentligheter. Alltså ännu ett missbruk av det politiska oberoende som statsmedierna enligt lag är tvingade att följa. Varför är rapporteringen så minimalt? Jämfört med Kultur- och Sportreaktionerna hamnar det svenska näringslivet helt i skuggan. Trots att företagen till stor dels försörjer samhället.

Jag upprepar därför min slutsats att SR och SVT måste avvecklas- Alternativt att SR/SVT ges en ny och effektiv reglering så att det politiska oberoendets de facto efterlevs. Företagens ledningar måste tvingas redovisa vilka insatser för oberoende man gör internt inom organisationen. Och framför allt måste Granskningsnämnden ges en ny extern reglering, som innebär att ärenden som anmäls får en frekvens fällande utslag som är rimlig. Idag funkar nämnden närmast som ett organ för legitimering av att allt står rätt till.

Torsten Sandström

På SR/Dagens Eko kunde man idag höra talas att danska UD kritiseras av en nationell kommission för att hindra protester mot Kina , rörande Tibet. Tidigare har svenska medier berättat om danska ministrar som agerat vårdslöst och utsatts för domstolskritik. Nyligen har den danska SÄPO-chefen utsatts för ingripande av rättsvårdande myndigheter (och t.o.m häktats). Ofta rapporterar svenska medier med en triumfatorisk förundran över vad som händer i grannlandet. Se och hör hur hemskt det är i Danmark (dvs hur bra vi har det i Sverige)

Jag menar att skeendet tvärtom speglar den svenska rättsstatens brister. I Danmark anstränger sig myndigheterna normalt för att följa lagens regler. Myndigheter ska veta hut och felande politiker/byråkrater ställas till ansvar. I Sverige gäller alltför ofta tyvärr motsatsen. Vår lagstiftning saknar regler som gör att en myglande politiker kan hamna iför domstol, eller att en vrängande byråkrat normalt kan dömas till tjänstefel. På centrala positioner vet svenska myndighetschefer vad S-partiet önskar. Inte så att de får direktiv. Det behövs inte. Inte så få har fått sina myndighetsjobb pga partimeriter. Flera andra har partisympatier och vill gärna visa framfötterna för sina överordnade. Detta är bilden av myndighetssverige i ett nötskal.

I Danmark anstränger sig däremot nästan alla jurister för att hylla rättsstaten. I Sverige försöker alltför många manipulera den. Och mediernas journalister – normalt på vänsterkanten förstås – orkar eller vill inte tänka kritiskt. På så vis är det svenska läget dyster. Något som förstås inte den statsfinansierade radion och teven vill tala om.

Därför är det inom parantes symtomatiskt att Elsa Widdings (och flera andras) anmälan av Erika Bjerströms teverapportering hos Granskningsnämnden häromdagen tillbakavisats av en extraknäckande domare från Högsta domstolen, Dag Mattsson. Erika Bjerström har enligt honom minsann inte agerat i strid mot lagens krav på opartiskhet och saklighet, då hon utpekat personer som ”klimatförnekare” ed samt uttalat sig om naturvetenskapliga frågor utan sans. Klimatskräckens förespråkare nummer ett i SVT står alltså ovanför all kritik.

Därför måste du och jag jobba för att en handlingskraftig svensk borgerlig regering väljs i höstens val. Alltså: inte mer sossepolitik och byråkratvälde (där tjänsteansvar saknas). Vi vill inte heller se ännu en borgerlig regering som driver sossepolitik (således måste Annie Lööfs nuvarande C-linje hållas utanför). Vidare hotas den svenska demokratin och rättsstaten av mediernas tystnad om byråkratins mångfald och svåra brister. Medierna biter inte den hand som föder dem med bidrag.

En fungerande rättsstat kräver därför en frisinnad högerpolitik i Sverige.

Torsten Sandström

Svenska folkets tycks ha vant sig vid att de två tvillingprogrammen Rapport och Aktuellt agerar husbondens röst, dvs som sossar resp sossar light. Dessutom med i stort sett samma nyhetsvärdering. På söndagarna närmast exakt samma. Tittarna gäspar uppenbarligen och väljer att zappa in någon annan kanal.

Som salig dumbom sitter jag kvar. Den 9/2 serverade SVT1 ett insmickrande reportage från svenska marinen, som låtit statsminister Andersson köra båt och uttala sig luddigt om framtiden för det lilla försvar som ännu finns kvar. Med andra ord ett inslag i valdebatten om antingen försvaret eller feminismen. Vad vet jag?

Direkt efteråt körde samma SVT1 en daglig trailer för Anders Holmbergs intervjuprogram med partiledarna, kallat ”30 minuter”. Här var minsann inte någon sosseledare med i trailern! Men de övriga partiernas ledare klipptes i trailern sönder och samman. Liksom en bunt fånar, som bara tilläts säga dumheter, om något alls. Fokus var ju inte främst på politiken, utan på Holmberg själv. Och frånvaron av en sosse bland alla som framställdes som dumbommar var skriande.

En normalbegåvad svensk skulle snabbt kunna författa en rapport om hur propagandan i SVT fungerar via några dussin olika typer av trix. Om det bara vore tillåtet – enligt lagen som ställer krav på saklighet och oberoende rapportering – skulle Granskningsnämnden själv enkelt och snabbt kunna sammanställa en redogörelse för de vanligast trix som vänstermediet SVT brukar till vardags. Men inget av detta händer. Därför år efter år med samma lagöverträdelser.

Inte undra på att S-partiet haft makten över Sverige i åratal. Inte undra på att sossarnas värnar det tevebolag som ger dem ett så fint stöd. Mer förvånande är att partier som kallar sig opposition är så flata. Och att de tvingar medborgarna att betala för vänsterpropagandan.

Torsten Sandström

I svensk lag krävs att de medier som finansieras med statliga avgifter ska rapportera politiskt oberoende. Det vill säga så länge det finns tydligt skilda åsiktsriktningar i sakfrågor ska båda sidor ges utrymme. Att FN och IPCC gjort sitt val avseende CO2 innebär alltså inte att tystnad om alternativa förklaringar ska gälla. FN och IPCC:s val är inte 100% vetenskap, utan har tydliga politiska implikationer. Så länge omkring tusen meriterade forskare inom exv Clintel https://clintel.org är kritiska till IPCC:s teorier måste alltså emellanåt även denna sida komma till tals i de svenska statsmedierna. Det är alltså SVT:s förbannade skyldighet och inget annat.

Som bekant ger Erika Bjerströms rapportering i SVT bevis för total ensidighet. Intressant nog bestrider hon inte sina vinklade reportage, dvs att avvikande åsikter öht inte ges plats. Hon säger nämligen i en intervju i e-magasin följande:

”Skeptikerna anmäler hela tiden mina inslag till Granskningsnämnden. Men på SVT har vi bestämt oss för att inte bry oss så mycket om dem. Vi har ett utslag i nämnden som säger att vi inte behöver skapa något slags falsk balans genom att säga ‘å ena sidan och å andra sidan’ när det handlar om att klimatförändringarna är orsakade av människan eller att det pågår havsnivåhöjningar.”

https://www.e-magin.se/paper/jgnpsd5p/paper/1#/paper/jgnpsd5p/26

Hon menar med andra ord att Granskningsnämnden gett SVT och henne frikort avseende klimatförändringarnas orsaker. Påståendet är korkat, helt enkelt. Som journalist är hon lagligt skyldig att ta del av motsidans argument och i rimlig omfattning meddela publiken vad skiljelinjerna finns. En statlig nämnd har inte laglig kompetens att ge den typ av undantag som Bjerström påstår.

Bjerström agerar som en trosviss predikant för FN och IPCC. Den typen av journalister är inte ovanliga, men i statsmedierrna borde de vara förbjudna som lagens ord säger. Så är tyvärr inte fallet, än så länge. Det är tragikomiskt att ta del av Bjerströms intervjusvar ovan. Det är ett tecken på största journalistiska tankeoreda och naivitet. Att det är ett utslag en trång åsiktskorridor förändrar inte alls min bedömning.

Torsten Sandström

Under demokratins västerländska genombrott trixades det en hel del med juridiken i rädsla för den framväxande demokratin. Framför allt genom att straffrättsliga regler brukades mot fackföreningar och deras strejker och protestaktioner. Med rätta kritiserade arbetarrörelsen regler, som i stil med Munkorgsslagen och Åkarpslagen (från 1800-talets senare del) skapats för att motverka de anställdas fackliga och politiska aktioner. Men det är värt att notera att dåtidens juridiska fingerfärdighet skedde genom spel med tämligen öppna kort. Lagstiftningens antifackliga syfte stod klart.

I dagens Sverige duger duger lyckligtvis inte längre liknande brutala lagliga lösningar. Nu brukas juridiken mycket mer raffinerat för att nå de syften som politikerna anser är korrekta. Man kan därför tala om lagar för skens skull eller regler som tillkommit i legitimerande syften. Lagstiftarens ord blir sköna, medan den verkliga meningen är motsatsen. På så vis duperas de berörda och allmänheten. Man tror att lagen är god, men i själva verket skapas juridik för att dölja något eller åstadkomma status quo, dvs bara en liten ändring eller ingen alls. Kontentan är hursomhelst att lagstiftningen blir oklar och därför enkel för gemene man att tolka fel. Denna oklarhet strider mot rättsstatens princip. En nation under lagarna förutsätter givetvis att reglerna är rimligt klara.

Vid tillkomsten av medbestämmandelagen (MBL) – om någon idag minns denna författning – sa Olof Palme hör och häpna att det var fråga om den största lagreformen ”sedan den allmänna rösträtten”. Tala om stora ord och försåtliga drömmar! I själva verket var det bara fråga om en modernisering av reglerna om förhandlingar och kollektivavtal. Det påpekade kloka jurister. Men Palme visste bättre.

Ett vanligt fenomen avseende den nutida lagformen är lanseringen av oklara gummiregler, dvs generalklausuler, där lagens ord är hoppingivande, men tämligen intetsägande. I lagen om anställningsskydd, introduceras begreppet ”saklig grund” som krav för uppsägning av anställd. Själva innebörden framgår dock inte av lagens ord. Men i finstilta motivuttalanden. Där sägs att arbetsbrist i princip är en saklig grund, dvs omorganisationer, företagsnedläggelser och likande. Som hinder för arbetsgivaren kvarstår alltså enbart enklare misskötsamhet på den anställdes sida od. Det kan inte vara någon slump att upphovsmannen, socialdemokraten Carl Lidbom, undvikit att klargöra denna viktiga princip i själva lagtexten.

Ett annat återkommande juridiskt fenomen är att frågor som i grunden är starkt ekonomiskt och socialt laddade – och därför borde hanteras av politiker centralt eller lokalt – i stället läggs på myndigheters och domstolars bord. Typexemplet är Miljöbalken (MB) från 1998 som är ett exempel på en sk ramlag, innehållande ett mycket stort antal svepande regler om hur god den yttre miljön ska vara i vårt land. Men många av de viktiga detaljerna anges inte i MB, utan ofta genom i föreskrifter av myndigheter, framför allt Naturvårdsverket.

Resultatet har blivit att hundratals tjänstemän på olika myndigheter getts makt att bestämma över synnerligen viktiga frågor för enskilda, vilka tvingas till domstolsprocesser för att befria sig från byråkratsvärmarnas påbud. Och ytterst måste jurister på domstolar tolka miljöföreskrifter som egentligen främst är av politisk eller ekonomisk karaktär och inte direkt följer av MB:s ord. Vi har i nutid sett liknade exempel rörande juridiska tillstånd till investeringar i exv oljeraffinaderier, cementproduktion samt lantbrukares strävan att effektivare utnyttja sina åkrar och skogar. Det vi ser är införandet av en sorts planhushållning via gummiregler, som handhas av byråkrater och beslutas av domstolar. Alltså en storskalig planerad inskränkning i företagarnas rätt att utnyttja sin egendom. På så vis utarmas sysselsättningen på landsbygden – förstås under applåder från Mp-fanatiker boende i städerna.

En tredje variant innebär att en het politisk fråga fullständigt lämnas över till en särskild nämnd, med ledamöter som utses på politisk nivå. Nu tänker jag exv på den Granskningsnämnd som har till uppgift att exv pröva om inslag i SR och SVT är politiskt ”oberoende”. Nämnden har ingen makt att döma ut andra beslut än friande/fällande. Den kan inte heller självmant systematisk kontrollera – följa upp – vissa typer av inslag. Således inte heller utmäta en påföljd mot företagen SR/SVT i stil med bötesliknande skadestånd. I och med att nämndens ordförande handplockas från Högsta domstolen – på extraknäcksbasis – är det naturligt att frekvensen fällande beslut blir mycket låg. Denna lösning omhuldas uppenbarligen av många svenska politiker.

Granskningsnämnden blixtbelyser hur lagstiftning kan användas för att legitimera en politisk känslig verksamhet. Lagen säger att politiskt beroende rapportering i SR/SVT ska fällas. En stor grupp svenska medborgare – och några politiska partier – anser att ett betydande antal programinslag är lagbrott då de förespråkar vänsterns lösningar. Men lagens regler har formats – och tillämpas – så att endast mycket få ärenden i praktiken mynnar i fällande beslut. Det vi ser är således inget annat än en lagstiftning som ger sken av att rättvisa ska skipas.

Den som fördömer 1800-talets klasslagar bör enligt min mening vara synnerligen kritisk till nuvarande skenlagstiftning, som varken talar klarspråk eller främjar en demokratisk rättsstat.

Torsten Sandström

Efter sin hemkomst till Sverige efter ett tämligen normalt korrespondentjobb i USA illustrerar hon SVT:s helt övergripande problem: statstelevisionen är inte förmögen att hantera lagens krav på politiskt oberoende. Det blir alltmer tydligt att de tvångsfinansierade mediernas funktion är att stödja vänstern i svensk politik.

Naturligtvis inte officiellt. Nej alla makthavare inom Regeringen och SR/SVT hävdar stenhårt att journalisterna agerar politiskt oberoende. Det är deras publika uppgift. Något annat vore ett lagbrott. Men genom chefernas undfallenhet och konspiration med en journalistkår som till omkring 70% lutar till vänster blir det propagandaradio och vänsterteve. Och Granskningsnämnden rullar tummarna och legitimerar på så vis det som händer.

Ett starkt bevis för mitt påstående är just hur en tämligen oprövad korrespondent som Bergfeldt – av personliga skäl – hämtas hem från USA för att ersätta en lättviktig showman som Skavlan. Från första början har Bergfeldt i naiv anda – och till synes ovetande om gällande regler om politisk oberoende – stövlat på och gjort val efter eget vänsterhuvud (till talkshowens premiär inbjöds Stefan Löfven med fru. Bergfeldt tycks inte ens ha förstått att hon jobbar för ett medium som folk tvingas betala för och som därför enligt lagen måste agera försiktigt neutralt. Hon kör sitt eget race.

Resultatet har blivit den ena fadäsen efter den andra på kort tid. Det visar att journalisterna på SR/SVT inte förstått sin uppgift enligt lagen (att de däremot känner stöd från S-partiet och vänstern är något annat). Inom det statskontrollerade medieföretaget är de anställda inte ens oroade över att överträda lagens krav på politiskt oberoende (om de ens känner till reglerna ifråga).

Ytterligare ett bevis är att journalisterna på SR/SVTfortsätter på samma linje trots senare tiders kritik från M, KD och SD. Alltså, inga strama direktiv mot vänsterförgripelser. Ingen intern kontroll av personalens oberoende i den dagliga praktiken. I huvudsak bara låt-gå.

Därför ger Bergfeldts agerande prov på att statstelevisionen nått vägs ände. Under decennier har SR/SVT:s ledning visat undfallenhet mot vänsterpropgandan (väl medvetna om att de ha rader av sosseregeringars stöd).

Därför hoppas jag att ”fallet Bergfeldt” nu blir spiken i kistan för de statliga vänstermedierna. Liksom statsstyrda medier i Polen och Ungern måste det system som byggts kring SR/SVT kritiseras tills det upphör. För rättelse krävs tung lagstiftning, rejäl kontroll tillsammans med ett omskakande hot om nedläggning.

Torsten Sandström

Bekant är att Olof Palme kämpade hårt för den statsfinansierade radio och teve vi lever under idag. Det berättas att Olof Palme vid lanseringen av SVT andra kanal ville att sossarna skulle ha ett eget nyhetsprogram. Han har tyvärr fått precis vad han strävat efter.

Häromdagen klockade jag SVT1 Rapport, som verkligen blivit partiets eget beställningsmedium. Självfallet på bästa nyhetstid för den breda allmänheten. Ofta upprepar SVT 2 Aktuellt någon timme senare samma buskap, ibland med någon problematisering/fördjupning. Under de drygt 20 minuter som Rapport SVT 1 varade denna kväll så inträffade följande.

1. Magdalena Andersson talade om regeringens skattesänkning
2. Hallands sossar har nominerat Magdalena Andersson till partiordörande
3. LO:s ordförande talade om sina krav på skattesystemet
4. LO-Kommunal presenterade sina självupplevda problem inom vården
5. Minister Hallengren talade om utredningen om eventuellt förstatligande av vården (hon tvekade)
6. Det meddelades att S-partisekreteraren Baastad ska avgå i höst
7. Kort om läget i Afghanistan
8. Sametinget vill ha en sanningskommission, en Mp-minister backar upp
9. Bidrag pga buller från vindkraftverk är bra
10. Covidrestriktioner avseende körsång slopas
11. Väder

Enbart tre inslag (7, 10 och 11) saknade direkt anknytning till S-partiets rörelse eller regeringens verksamhet.

Det är därför helt klart att SVT:s chefer vägrar att se hur lagens krav på oberoende journalistik ideligen överträds genom Rapport och ofta även Aktuellt. Det vi möter är inget annat än en planerad indoktrinering av svenska tevetittare i vänsterns riktning. Granskningsnämnden rullar som vanligt tummarna. Det som händer i polska och ungerska statsmedier väcker berättigad indignation i svenska medier. Men de är helt blinda för vad som äger rum i svensk sk public service.

Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är allvarligt kritiska och i grunden vill förändra SVT/SR är till 100% förståeligt. Reformer måste ovillkorligen komma tillstånd! Svenska folket orkar inte leva längre under Palmes variant av Pravda.

Torsten Sandström

I DN har pågått en debatt mellan mediekoryfén Jan Scherman – tidigare TV4 och numera sossarnas medietempel Aftonbladet – och moderaternas talesmän i mediefrågor, Ord Eiken och Viktor Wärnick. Saken gäller kontrollen av de tvångsfinansierade SR och SVT. Svenska familjer tvingas som bekant betala för medier man själv inte valt – i vart fall saknas rätt att slippa betala.

Moderaterna agerar enligt min mening helt rätt för en reformering av apparaten kring Granskningsnämnden, med rejält utökad inspektion av hur medierna fullgör lagens krav på oberoende .Moderaterna vill se aktiv koll och undersökningar från särskilt utsedda revisorer. Även utredningar initierade av Granskningsnämnden.

Scherman menar att följden blir att oberoendet minskar och beroendet ökar. Han slår in öppna dörrar genom påståendet att radio och tv i allmänhetens tjänst är viktigare än någonsin, varom mera snart.

Scherman visar tydligt att han egentligen inte vill haja vad saken gäller, nämligen ett tämligen brett folkligt misstroende visavi SR och SVT. Missnöjet bottnar enkelt uttryckt i en vänstervridning. Undersökningar visar också att landets journalistkår i stor utsträckning – omkring 70% – röstar vänster.

För att tvinga svenska medborgare att betala till SR/SVT krävs en betydligt större tilltro thos allmänheten om att personval, programinslag, intervjuer och rapportering sker utan systematiska sidoblickar vänsterut. Därför krävs en ny form av kontroll med muskler och inte den tandlösa låt-gå-kontroll vi idag ser, som främst avser att legitimera att allt står rätt till.

Socialdemokraterna kämpar med näbbar och klor för status quo. Uttalanden av Olof Palme visar att vänsterkontroll över SR/SVT har högsta prioritet för partiets maktställning. Därför är det nu verkligen hög tid att vänsterns makt över SR/SVT – som finansieras över skattsedeln – bryts. Lägg ned SR/SVT, gör betalning frivillig eller genomför moderaternas förslag i tuff form! En oberoende radio och tv är nämligen viktigare än någonsin i tider då vänstern medvetet och i betong byggt dagens enkelriktade PK-korridor.

Torsten Sandström

Det vore korkat att påstå att SVT är identiskt med kommunistiska regimers propagandakanaler. Men fler likheter finns faktiskt än vad människor i allmänhet tror.

Alla som kommit i kontakt med teve från kommunistiska nationer slås av en intensiv bevakning av gärningar som nationens politiska ledare uträttat för dagen. Inte bara kransnedläggningar, utan också brobyggen, mottagande av höga kollegor från utlandet osv. Något liknande händer i vårt land. Någon kanske till och med säger att detta är syftet med public service. Hursomhelst är en vinkling på den politiska makten en uppenbar risk med en teve som finansieras genom statliga pengar eller tvångsavgifter från folket.

För en kort tid sedan – dagen efter en omfattande kritik i Riksdagen mot Anna Ekström – så hölls en presskonferens om en utredning rörande förändringar i förskolan. Vem dök då upp i i ljuset framför teves kameror i SVT Rapport, S-partiets eget nyhetsprogram? Och vem fick framstå som handlingskraftig. Jo, förstås Anna Ekström!

Förstås inte ett ord om det stora magplasket dagen innan pga fusket med PISA-statistiken! Nu erbjöd SVT Ekström en chans att visa att hon minsann sköter svensk skola. En minister som nyss lärt skolelever hur man ska fuska med fakta framstod alltså som små barns bästa vän. Jag har svårt att tro att programmakarna inte funderat över att rollen som skurk ena dagen nu förbytts till hjältinna den andra. Journalisterna måste helt enkelt ha passat på tillfället att ge Ekström den tröstande dunk i ryggen hon så gärna önskade.

Svenskar skrattar med alla rätt åt nordkoreansk teves nyhetsuppläsare. I Sverige använder public service självfallet mer sublim propaganda. Att den används är dock ett faktum, trots existensen av lagregler om ett kontrollsystem. Problemet är att Granskningsnämnden är en Papperstiger. Genom ett mycket litet antal kritiska ingrepp legitimeras existensen av kontroll.

Enligt minmening är svenska folket i grunden lurat. Det finns förvisso påföljder mot vinklad rapportering. Men de används alldeles för sällan. Endast i flagranta fall. Den dagliga vänstervridningen ses det mellan fingrarna med, ty den uppfattas av Granskningsnämnden som saklig rapportering. Och detta gillar förstås vänsterns journalister samt cheferna på SVT och SR.

Varför är landets politiker så passiva? Ge granskningsnämnden mer muskler. Och utse granskare som tar sin kritiska uppgift på yttersta allvar.

Torsten Sandström

Det är ingen tvekan att AB Attendos äldreboende på Sabbatsberg agerat förkastligt mot den vårdanställde som blåst i visselpipan. Antagligen också lagstridigt. Hennes chefer står med byxorna långt nere. Det måste verkligen framhållas.

Men när det är sagt finns det anledning att kritisera hur skattefinansierade SR, som styrs av politiker och fackpampar, under flera dagar kölhalat vårdföretaget. Attendo har fått bära hundhuvudet för hela nationens tillkortakommanden inom covidvården, som inneburit många åldriga svenskars alltför tidiga död.

SR:s envisa vinkling mot privatföretaget är verkligen i strid med lagstiftningen för statsmediet ifråga. De äldreboenden som drivs i kommunernas egen regi har faktiskt något högre dödstal procentuellt sett jämfört med de företagsstyrd. Dessutom innebär ett fokus på enbart en privat vårdgivare att ansvaret för Regeringen, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten hamnar i skymundan. Ifall dessa makttunga offentliga aktörer handlat snabbt och förnuftigt så hade vårddirektiv utfärdats raskt så att de svenska dödstalen hamnat på samma låga nivå som i Danmark, Norge och Finland. Men man ”tänkte inte på det”, som ett ljushuv från Lorry brukar säga.

I grunden rör det sig förstås om den vänsterpolitik som statsmediet normalt driver genom sina journalister. Nu vill man statuera exempel. Enögda programmakare har inte förstått att upphandling genom konkurrens ger upphov till lägre vårdkostnader och därför också lägre skatter för folket. Statistiken visar vidare att den privata vårdens kvalitet och effektivitet allmänt sett är högre än kommunernas egen. Men fakta struntar vänsterns journalister i. För dem är vinstutdelning som ytterst härstammar från en offentlig upphandling en styggelse (även om priset och kvaliteten blivit oförenligare i offentlig regi). Och som vittnen inkallar de rader av fackliga förtroendemän med samma åsikt, dvs sossar och V-partister.

Den som vill kasta bort sin tid kan försöka göra en anmälan hos Granskningsnämnden. Där kommer en extraknäckande hög domare med vändande post att lägga ned ditt ärende. Det kallas svensk rättssäkerhet.

Med fog läggs tid och arbete ned på att kritisera offentliga medier i Polen och Ungern. Men varför resa så långt bort för att finna bevis på otillbörligt hänsynstagande? Det räcker ju med att ta 4:ans buss till Radiohuset på Östermalm.

Torsten Sandström

Det händer intressanta saker på SR och antagligen också SVT. Biträdande programdirektören Olov Carlsson agerar mot att företagets egna journalister uttalar sig i radion i frågor där de har ett eget engagemang. Han pekar med andra ord på uppenbara brott mot kravet på oberoende. Jag hoppas att det rör sig om en allvarligt menad kursomläggning och inte bara vackra ord för gallerierna.

Att det sker just nu är högst intressant. Det tycks vara fråga om en reaktion framför galgen. På senare tid har nämligen flera riksdagspolitiker från högersidan och journalister på GP och SvD framfört kritik mot en pågående och gammal vänstervridning som SR/SVT:s chefer hittills inte erkänt. Även Boris Johnson´s framfart mot BBC finns möjligtvis med i bilden. Det är tydligt att de statligt kontrollerade svenska mediebolagen i Europa börjar känna oro inför framtiden.

Kanske har SR/SVT fått kalla kårar efter år av låt-gå-till-vänster. Man har försummat en systematisk kontroll av innehållet i de egna medarbetarnas budskap i mediet. Dessutom har granskningen brustit vad gäller journalisternas val av intervjupersoner och ämnesinslag. Men inte ens interna reformer räcker.

Det gäller att meddela regeringen att lagtillsynen måste skärpas. Även Granskningsnämnden måste nämligen dammas av och dagens törnrosadomare bytas ut mot oberoende och kritiska rättskipare. Idag riskerar endast extrema övertramp av kravet på oberoende att få kritik och i så fall i milda ord. Nu gäller det att röja upp i den dagliga vänsteraktivismen (eller för den skull högerpropaganda, som dock är närmast obefintlig).

Nämnden ger enligt min mening ofta uttryck för en liberal förståelse av SR/SVT-journalisternas åsiktsfrihet. En frihet som nämnden i sin praktik dessvärre anser ska få komma till uttryck även i programinslagens substans. Här finns roten till det onda. I ett privatfinansierad medieföretag bestämmer ägaren över journalisternas frihet. Men för SR/SVT, som är finansierade genom lagstiftning, gäller ett krav på politiskt oberoende. Detta lagkrav kan inte sättas åt sidan av förstående vänsterliberala domare i Granskningsnämden!

Att mycket måste göras från statsmediernas sida är uppenbart. Några av de journalister som nyligen utsatts för intern kritik reagerar häftigt i pressen. Deras reaktioner pekar på att många journalister på SR/SVT inte kan skilja mellan sin egen frihet att tycka å ena sidan och skyldigheten att agera oberoende i ett programinslag å den andra.

SR/SVT har en trist historia av S-partiets vilja att ha makt över etermedierna. Olof Palme har i olika partiinterna samband sagt det rakt ut. I åratal har de två medieföretagen också hjälpt partiet att behålla den politiska makten över nationen. Nu tycks S-partiets framtid hotad. Och med verkligt oberoende statsmedier – eller inga publika medier alls – är vänstern definitivt uträknad från makten över Sverige.

Det sist sagda talar för att en lagreform avseende SR/SVT först kommer att ske efter kommande riksdagsval.

Torsten Sandström

Jag har allmänt sett inget emot Fredrik Önnevall på SVT. Han verkar eftertänksam och välmenande. Men ändå framstår han som en symbol för SVT:s stora problem: den försåtliga vänsterrapporteringen. Trots att han blivit dömd för att i tjänsten olagligt ha smugglat in en flyktingkille så har han en framträdande position hos SVT. Eller rättare sagt kanske på grund av just denna politiskt korrekta kriminalitet.

Önnevall är en i vänstergänget på så vis att han utnyttjar en gemensam arbetsmetod. Den är utstuderad och därför svåråtkomlig för Granskningsnämnden, ifall den mot all förmodan ställs inför problemet. Som intervjuare ger han inte själv de politiskt korrekta svaren åt vänsterns håll. Nej, det sker i stället genom de ämnen och framför allt personer som han väljer i sina intervjuer. Alltså ett intervjuobjekt – ett ombud – som exv är tydligt för vidgad invandring, för existensen av en klimatkris och för feminismens syn på mannen som patriark. På så vis fungerar Önnevall som en effektiv murare av ett bastant värn för den svenska åsiktskorridoren. Och ingen på SVT kritiserar förstås honom – ty detta är vänsterjournalisternas knep, något som även gillas skarpt av PK-ismens chefer.

Häromdagen intervjuade han en popmusiker från Weeping willows. Personen ifråga framförde en hel bunt av de vanliga klimatkrisklichéerna. Rena åsiktsterrorn, från en person som inte gjort sig känd som vetenskapare utan som populärmusiker. Inte ett försök till nyansering. Än mindre underbyggnad med naturvetenskapliga argument om solen, molnens och jordens eventuella roll i sammanhanget. Alltså en repris på Greta T:s eviga spikande av enkla teser på Riksdagshusets dörr. På så vis gjorde Önnevall som intervjuare ännu en insats i den politiska korrekthetens tjänst. Om han förstått sin roll som beroende rapportör vet jag inte. Jag tror han helt enkelt uppfattar åsikterna som 100 % sanna. Och att motsatta åsikter är rena galenskapen. Han utför alltså något av en frälsares gärning.

Enligt min mening har han givetvis rätt att plädera för sina åsikter. Men det ska inte ske i ett publikt medium, som enligt lag ska visa politisk oberoende. Att han – och en stor flock av likasinnade kollegor – systematiskt kringgår reglerna med förbud mot politiskt beroende rapportering i statligt tvångsfinansierade medier är egentligen en rättsskandal. Och det blir inget annat genom att det sker dag efter dag – bara en ännu större rättsskandal. Det visar att landets ledande politiker är slapphänta med att se till att rättsordningen upprätthålls i situationer då de själva gynnas.

Torsten Sandström

Att svenska medier är vänstervridna känner varje svensk till, även om tidningsägare och statsmedier med all kraft slår ifrån sig. En färsk statsvetenskaplig undersökning har nämligen fastslagit detta – något jag återkommer till i en framtida blogg. I vänsterrepertoaren ligger som bekant tricket att förklara brottslingar som ansvarslösa, särskilt om de har bakgrund som invandrare. Åtminstone framhåller medierna konsekvent alla tänkbara förmildrande omständigheter.

Jag skriver detta idag då en invandrarman i första instans dömts till livstid för det brutala mordet på Wilma från Uddevalla. I den dömde mannens lägenhet – inplastad i en väska – återfanns Wilmas avskurna huvud. I övrigt vet ingen så mycket om vad som hänt med Wilma. Utan att känna till alla detaljer måste jag säga att förvaringen av Wilmas huvud i en egen väska hos den tilltalade måste ses som ett ytterst allvarligt indicium, tillsammans med bevisning om upprepade våldsamma konflikter mellan den dömde och hans offer.

Om jag var journalist skulle jag förstås framför allt berätta om Wilmas huvud i väskan i den åtalades lägenhet. Och om bråken mellan de två. Men också säga att mannen nekar till brott.

Framför teven ikväll får jag därför andnöd då SVT Rapport inleder sin presentation av domen med att meddela publiken att att ”någon kropp har inte hittas”. Efter någon minuter sägs att en ”kroppsdel” har hittas, men inte att fyndet gjorts i den dömdes väska. Som du inser har den mest väsentliga bevisningen bakom domen medvetet fördolts av SVT Rapport. Märk att Rapport inte säger något osant – en ”kropp” brukar språkligt ta sikte på något större än en ”kroppsdel”, som kan avse ett finger. Men den som vet att kroppsdelen är den mördades huvud genomskådar givetvis Rapports mörkläggning av verkligheten. Och blir lika upprörd som jag.

Ser nu när det mörknar att en kvinnlig journalist kommenterat rättsfallet i SvD. Trots den oroande rubriken ”Vittnesmålen i domen lämnar mig ingen ro” så vinklar denna journalist sin kommentar på ett annat vis. Texten blir en litania över mäns opålitlighet och våldsamhet. Även här redovisar journalisten bara de fakta som passar in i hennes berättelse och försöker på så vis göra sin berättelse objektiv. Men vad har andra mäns våld med Wilmas död att göra? Dessutom är endast en liten minoritet män våldsbenägna.

De två kommentarerna till Wilmas död illustrerar enligt min mening tydligt den svenska journalistikens bastanta vänsterpolitisering. Rapport döljer väskan med offrets huvud i den dömdes lägenhet. Och SvD – som hör och häpna kallar sig oberoende moderat – gör Wilmas död till en feministisk offerrit riktad mot män i allmänhet.

Sådan är alltså den svenska journalistiken. Jag menar att det inte rör sig om två ”olycksfall” i arbetet. Nej, det är fråga om en samtida medveten och systematisk vinkling av fakta för att passa in i en vänsterideologi. Att det sker i det privat ägda SvD – med 40 miljoner i årligt presstöd från staten – är beklämmande. Men att det skattefinansierade SVT – som i lag är ålagd att vara oberoende – agerar uppenbart vänsterideologiskt är inget annat än en skandal. Jag hoppas att någon gör en anmälan till granskningsnämnden. Efter tidigare misslyckande med denna väg tror jag personligen att nämnden inte är något annat än en instans för legitimering att ”allt är i sin ordning”.

Jag kan meddela att SVT Nyheter kl 21 också gjort en slingrig balansgång mellan kropp och kroppsdel i Wilmafallet. Men ändå nämns fyndet av huvudet, om än inte med närmare detaljer om platsen. Min slutsats blir därför att Olof Palme – 30 år efter sin död – lyckats med sin ambition att ge S-partiet en skattefinansierad nyhetskanal som agerar megafon åt vänstern. Det är väl det som gör ett parti statsbärande?

Torsten Sandström

Antagligen har jag utvecklat en form av allergi. Den är inte biologisk. Utan medialt betingad. Så fort jag öppnar en tidning eller slår på teve/radio så grips jag av en form av vanmakt. Ett slags kroppslig och mental ångest drabbar mig.

Förklaringen sammanhänger med att jag räknar med att en journalist ska rapportera det han eller hon verkligen har sett eller hört. Inte bara en spontan inlevelse, utan vad som faktiskt hänt och framstår som riktigt efter en analys av om det inträffade verkligen speglar sanningen. Mina sjukdomssymptom utlöses av varje vinklad rapportering. Och denna typ av journalistiska utsagor tillhör tyvärr numera vardagen.

Det är inte så att jag tror att den rapporterande journalisten vanligtvis vill vinkla sitt reportage eller önskar fuska. Problemet är det motsatta. Rapportören är så fixerad vid sina egna värderingar att han eller hon tror att det som rapporteras är allmängiltigt och korrekt, även om det som sägs är tillrättalagt i linje med journalistens värderingar.

Jag skriver detta den 10/7 efter SVT Rapport där journalisterna än en gång presenterar covidsvårigheter hos ett privat vårdbolag i Sundbyberg. Detta trots att Socialstyrelsen visat att vårdbolag i kommunal regi har högre dödlighet i covid (se min blogg 30/6). Trots att statistiken är klar och SVT rättsligt har skyldighet att agera oberoende är reportagen är vinklade mot det privata – och därför omvänt till förmån för kommunala äldreboenden. I bakgrunden intervjuas än en gång en fackföreningspamp från Kommunalarbetareförbundet som för S-partiets sedvanliga talan gentemot vård i privat regi.

Om du förstår mig rätt menar jag att reportagen är en typ av propaganda, dvs ord som döljer sanningen och för fram ett falskt budskap. Som skattebetalare och finansiär av SVT tycker jag förstås att detta är allvarligt. Och jag kan tyvärr säga dig att det lönar sig inte att klaga hos det som kallas Granskningsnämnden. Med närapå vändande post får jag ett besked om att ärendet är avskrivet. Jag har nämligen försökt klaga. Men kommer inte att fortsätta med denna dödsdans. Granskningsnämnden fungerar inte som kontrollör, utan främst som ett instrument för legitimering av att SVT:s utbud är neutralt. Vilket det alltså inte alls är.

Mina allergiska reaktioner är alltså i hög grad naturliga. I detta läge står jag inför två val. Att antingen lägga av med kritiken efter konstaterandet att upplägget med ett oberoende SVT (eller SR) är rena löjan. Eller så fortsätter jag kampen mot vinklad journalistik. Jag väljer den senare vägen, trots allt.

Förklaringen är att jag önskar se det goda samhället. Jag vill se en öppen och kritisk journalistik, där skribenter och rapportörer försöker att rapportera sakligt och med kritisk distans till de egna åsikterna. I dagsläget saknar journalistiken ofta denna kvalitet. De stora medieföretagen godtar avvikelserna – ja det tycks som man till och med uppmuntrar åsiktsjournalistiken. Ty den verkar att sälja tidningar.

Som vän av det öppna samhället jobbar jag ändå oförtrutet mot de många åsiktsmånglare som härjar på mediernas redaktioner. Vilken sida som kommer att segra är svårt att säga. Men så länge sociala medier existerar och tillåts sprida fria budskap finns det ändå en möjlighet att jag kommer att få rätt. Men vägen dit tycks tyvärr svår och lång.

Torsten Sandström

Projektsanning publicerade häromdagen intressant statistik som Tino Sanandaji lagt upp på Facebook. Den visar coronadödligheten på äldreboenden i privat- respektive kommunalstyrd regi. En något större dödlighet i offentlig regi. Se bilden nedan med förklaringar. Statistiken är från Socialstyrelsen. På grund av dess innehåll är landets vänsterjournalister förstås kallsinniga.

När jag såg dessa fakta erinrade jag mig ett teveinslag för några veckor sedan på såväl SVT Rapport som Aktuellt samma kväll. Där intervjuades en facklig representant från S-anstrukna Kommunalarbetareförbundet. Det rörde sig om påstådd överdödlighet på ett privat äldreboende. Intryck skapades av att ” så är det med privat vård”. Jag tänkte: Det ska bli intressant att i framtiden få se statistik om detta.

Nu finns den första rapporten, alltså statistiken ovan från Socialstyrelsen. SVT måste därför visa skam över sitt reportage. Och alla kramare av vård i offentlig regi måste inse att privata vårdföretag inte allmänt sett erbjuder lägre kvalitet. Den tycks tvärtom vara högre, något jag bloggat en hel del om.

När jag idag renskriver detta blogginlägg hör jag i bakgrunden ett reportage från SR P1 Nyheterna. Där anklagas privata Attendo för att ha undermåliga ansiktsmasker för sin personal. Möjligtvis är det så. Men hur ser det ut på alla kommunala vårdinrättningar?

Landet politiska elit har under årtionden haft svårt att förstå mängden anklagelser mot vänstervridning inom SR/SVT. Lika blinda är juristerna i Granskningsnämnden. Jaja, de ser och hör vad de vill, säger jag och pekar på min två exempel från vårdsektorn.

Torsten Sandström

Häromdagen intervjuades SVT:s chef Hanna Stjärne i bolagets egna program Go´ kväll. På frågan om kritiken mot journalisternas vänstervridning försökte hon först prata bort problemet genom att tala om att SVT erbjuder så många olika typer av programinslag. Då frågan upprepades svarade Stjärne än en gång undvikande genom orden (ungefär) att hon ser många inslag men inte märkt någon vänstervridning.

Man undrar vilken verklighetsuppfattning Stjärne har. Man kan förstå att en mediechef har svårt att medge att dom egna journalisterna bryter mot kravet på trovärdighet, opartiskhet samt oberoende i förhållande till politiska intressen. Men faktum är att Granskningsnämnden emellanåt (tyvärr alltför sällan) framfört kritik. Det vet förstås Stjärne. I stället för att säga att varje övertramp är allvarligt och att SVT:s ledning kontinuerligt jobbar mot partiska värderingar i sändningarna så passar Stjärne, helt enkelt. Problemet förefaller inte existera i hennes tankevärld. Och något systematiskt arbete mot övertramp bedrivs inte inom SVT/SVT, vad jag vet. Förmodligen skulle en sådan fortlöpande intern granskning av journalisters berättelser anse strida mot etiska yrkesprinciper.

Att den som på bilden kramar om henne heter Jan Helin och är programchef på SVT vet Stjärne däremot säkert (hon har nämligen anställt honom). Men att Helin jobbat omkring tio år som chefredaktör på socialdemokraternas flaggskepp Aftonbladet har Stjärne förmodligen ”ingen aaaaning om”. Nej, i hennes värld är alla anställda på bolaget opartiska och oberoende. I hennes värld följer dom gällande regler. Punkt slut! Så agerar en person från drömmarnas värld. Ingen kontakt alls med verkligheten.

Just nu har en debatt om avveckling SVT och SR flammat upp. Moderaternas ungdomsförbund går i spetsen. Det är bra. Jag stödjer en avveckling. Det finns tillräckligt med nöjes- och kvalitetsmedier vid sidan om dom som finansieras med tvångsavgifter. Och dom bästa kvalitetsjournalisterna på SVT/SR – som jag ömmar
för – skulle säkert få nytt jobb efter en avveckling. Hur det går för dom som visat sig politiskt beroende är däremot mer ovisst. Med all rätt. Dom har ju brutit mot gällande normer för SVT/SR. Jag föreslår att dom ska blogga! Många vänsterbloggare blir det alltså!

Torsten Sandström

2018-11-30