Länge har jag i mina bloggar kritiserat C-partiet. Orsaken är partiets extremt naiva beschäftighet. Sedan Annie Lööfs golgatavandring har C utmärkt sig med en starkt navelskådande tro att C utgör politiken centrum. I stället har C fungerat som en bromsklots för viktiga samhällsförändringar.
Partiet är alltså en inkarnation av inbilskhet. Detta bekräftas av att man inte officiellt gjort upp med sitt förflutna från 1930-talet avseende ett utbrett kramande av nazismen. Då SD tar fram en tjock vitbok mörkar bara Centern sin trista historia. Förvisso rör det händelser långt tillbaka i tiden. Och jag kan borte från det gamla om ny och tydlig vilja finns till pragmatiska reformer.
Men C saknar denna pragmatism. Det stolliga syns i hur partiet ständigt ritar röda linjer. Nu tänker jag främst på den mot SD.
Det infernaliska är att C därför blivit ett verktyg – ett enkelt byte – i sossarnas händer. En hel del talar för att att vi kommer att få se en ny samling av splittrade rödgröna partier under en löjlig etikett av avtal. Regeringsformen saknar sådana tankar, men Decemberöverenskommelsen (DÖ, 2014) var en stilbildare för att hålla SD utanför. Alltså något av röda linjernas formella lansering.
I denna sörja har C normalt agerat sedan dess. Ledare har kommit och gått. Jag menar att vi ser den politiska korrekthetens grundlagsfiasko. SD:s invandringskritik har nämligen visat sig korrekt. I grunden har majoriteten av DÖ-partierna accepterat att den storskaliga invandringen var ett misstag. Men ändå är risken stor för att vi som final på årets valrörelse kommer att få se ännu en Sandlådeöverenskommelse 2026.
Hursomhelst kommer C-partiet självklart att beskriva sig som vinnare. Liksom Kinas härskare länge sett sig som Mittens rike inbillar sig C att man för en mittenpolitik. Sådana tankar växer som bekant ofta fram bland småbarn i sandlådan.
Torsten Sandström
PS! Såväl Elisabeth Thand Ringqvist och Magdalena Andersson har studerat på Handelshögskolan i Stockholm. Den vill gärna beskriva sig själv som en svensk elitskola. Hur det än är med den saken – jag tvekar förstås – så bidrar nog de två till att Handels rykte skamfilas. Båda personerna utgör nämligen ett hot mot en förnuftig svenska samhällsutveckling. De framstår närmast som politiska schamaner. Handels har som bekant numera inlett forskning om ”Lycka” under hippien Micaeil Dahléns ledning. Kanske borde ämnet nu utvidgas till att omfatta olycka? DS
Torsten Sandström
