Den gamla tidens svenska riksdagsledamöter var laglydiga och betrodda män och kvinnor. Alltså myndiga personer, borgerliga pampar, förmögna bönder och med tiden arbetare som vunnit brett folkligt förtroende.

Den valrörelse som nyss avlutats visar att det sedan flera decennier inte längre är så. I en valkrets har Vänsterpartiets valsedel medfört att en man från ett fjärran beläget klansamhälle blivit vald. Mannen har bara varit svensk medborgare kort tid, trots uppenbara problem med sin skötsamhet. Killen har varit part i flera processer avseende rollen inom sin svenska familj. Han har omfattande skulder, rörande obetalt underhåll, skatter, polisböter och avgifter. Mot denna bakgrund uppstår även frågan om hur hans resor till fjärran land för samtal med nationella klanledare har gått till.

Så kan alltså en riksdagsledamot från Vänsterpartiet se ut idag. Han är inte helt ensam bland de 349 ledamöterna som avlönas med minst 81.000 kronor i månaden. Han tillhör ändå en liten minoritet. Ett mycket viktigt påpekande är att inom denna krets av ledamöter ska allas vandel absolut inte lyftas fram. Men ringen sluts ändå kring en liten grupp av vänsterpolitiker som enligt Magdalena Anderssons syn på saken varit med om att vinna valet och därför nu ska bilda regering.

Jag menar alltså inte att riksdagens ledamöter i huvudsak saknar folkligt förtroende. Här finns många goda män och kvinnor som definitivt måste respekteras. Men politik har tyvärr blivit ett yrke. Inom yrket samlas inte längre nationens mest framgångsrika aktörer, dvs män och kvinnor med i allmänhet bred erfarenhet av hårt arbete i det svenska samhället. Politiken har nämligen till stor del blivit en syssla för unga lycksökare, som formas redan under sin tid i skolan.

Viktigt är att min blogg idag ändå inte har fokus på enskilda individer. Den tar sikte på ett viktigt demokratiskt problem. Tyvärr vill inte dagens politiska klass diskutera detta ämne. Det är i sig ett sjukdomstecken.

Torsten Sandstrom