I min e-postlåda på Lunds universitet dimper många intressanta brev ned. De ger på sitt sätt en bild av det svenska vetenskapssamhällets utveckling. Jag är gammal och kan därför jämföra med hur informationen vid det stora sydliga universitetet såg ut för omkring 50 år sedan. Slående är den politisering som ständigt pågår nuförtiden. Då var jag ung och vänster. Detta medförde att jag saknade politiska budskap. Idag är jag däremot emeriti, bosatt på Lidingö och ser mig som marknadsliberal (av den gamla sorten!). Nu storknar jag över alla flummiga politiska visioner som tränger ut de rent vetenskapliga aspekterna av forskarnas vardag. Det rör sig normalt om klimatskräck, human rightsflum samt budskap om att EU:s regelhysteri ska lösa alla problem. Det rör sig förenklat om en hej-och-hå-politisering som även många professorer sysslar med.

Häromdagen fick jag en cirkulär inbjudan från Lunds universitet att bidra till ”den sjätte konferensen om hållbar utveckling”. Jaha, tänkte jag – alltså än en gång detta flummiga mantra. Jag läste vidare för att kolla vad konferensen rör? Jo, ”vår gemensamma framtid: konflikt och hållbarhet”.

Frustrerad läste jag vidare. Följande sades om inriktningen. ”Konferensen syftar till att uppmuntra [interdisciplinära] dialoger om kunskaper rörande synergier och/eller konflikter mellan beredskap för hållbar utveckling.” Läsaren inser att det låter som budskapet i söndagens bibeltext. En kallelse till ett bönemöte med andra ord.

Detta budskap kom alltså från Lunds universitets ledning , närmare bestämt en avdelning med det pregnanta namnet: Sustainability Forum. Vad är det som egentligen händer på detta anrika universitet och i det svenska forskarsamhället?

Modern vetenskap kännetecknas av en indelning i skilda discipliner. Just denna uppsplittring och begränsning har inneburit en extrem fördjupning av de vetenskapliga kunskaperna. Gamla tiders prästerskap – som härjat i Lund med biskopen i spetsen till omkring år 1800 – har därför förlorat fotfästet. Men sedan ett par decennier pågår delvis ett återetablerande av en snedvriden politisk syn på forskningen. Nu påstås interdisciplinära studier tillhöra framtiden. Och mindre nogräknade vetenskapsfantaster tror att denna samling bör ske under klimatskräckens banér. Det superflummiga mantrat på plakatet är ”hållbarhet”. Visst kan gränsöverskridanden några gånger var nyttiga. Men att satsa på hållbarhet är en politisk återvändsgränd, vetenskapligt sett.

Förmodligen kommer denna vänsterliberala vision att prägla universitetets ledning under många år. Ty dessa män och kvinnor sysslar inte med forskning, utan med politisk administration. Men på det stora lundauniversitetets omkring 70 olika institutioner kommer forskning att i huvudsak bedrivas inom rådande interna ämnesgränser. Och det är naturligt. Tyvärr kommer stora penningsummor att destineras till den nya politiska hållbarhetssektorn. På sikt är denna sannolikt dock dömd att misslyckas. Annars kommer vetenskapen att återgå till forna helhetsideal under Guds ledning.

Den kritik jag framför borde vara högst upp på agendan vid Lunds universitet eller i svenska gammelmedier. Tystnad råder tyvärr i stort sett. Så var det också i Lund omkring är 1800 då naturvetaren Bengt Lidforss hånade prästerskapet.

Torsten Sandström