Torbjörn Nilsson skriver politik i SvD. Men inte i den yrkesetiska roll som präglas av sakligt oberoende. Utan i den nya – dvs den som säger att journalistens egna åsikter ska dominera rapporteringen. Dagens rubrik i SvD – två veckor före valdagen – är syn för sägen. Rubriken skriker:
Tidösamarbetet faller samman inför öppen ridå
Många mer eller mindre okvalificerade opinionsmätningar har länge visat på rödgrön vinst i valet. Trots att 20% sagts sig ännu inte veta hur man ska rösta framställs siffrorna som klara besked. Medierna basunerar ut dem som sanningar. Nu tycks osäkerheten bara vara på omkring 10% och avståndet mellan blocken påstås också av siarna ha minskat. Ändå är alltså omkring en tiondel av väljarna osäkra. Och antydningar i senaste mätningar tyder på att Tidöregeringens partier får ökat stöd. Om fjorton dagar talar därför mycket för att Tidöregeringen än en gång kommer att ta hem spelet, trots spåmännens kategoriska gillande av de rödgröna.
Vad gör då Torbjörn Nilsson? Jo han basunerar ut att Tidösamarbetet faller. Till och med inför öppen ridå så att alla kan se det med egna ögon. Han skriver alltså inte om hur de rödgrönas lag spretar åt alla håll och är oeniga i flertalet av för Sverige viktiga framtidsfrågor.
Nilsson väljer alltså megafonen för propaganda. Och det publicerar SvD med en axelryckning, precis som tidningens journalister gör exakt som dom vill. Och tyvärr gör dom det sedan ganska länge. Chefredaktören Lisa Irenius bär en del av ansvaret för tidningen förfall till vänsterblaska. Hur bra ledarredaktionen än är så är SvD som helhet tyvärr ett propagandaorgan. Det är pinsamt.
Låt oss se vad som sker på valdagen! Jag hoppas och tror att folkets majoritet är klokare än Nilsson. Det behövs nämligen inte mycket för det…
Torsten Sandström
