I Storbritannien rasar en diskussion om hur polisväsendet varit extremt passivt i olika samhällskonflikter där invandrare begått allvarliga brott. Framför allt har människor varit upprörda över underlåtenhet från samhällets sida att rapportera fakta om sexbrott mot unga kvinnor. Även förre premiärministern Keir Starmer hamnade i skottgluggen – inte minst i egenskap av före detta hög åklagare och folkrättskämpe. Den folkliga kritiken tar sikte på att politiker, polischefer och medier inte har gjort sitt jobb, utan önskat att dölja problem med en storskalig invandring till UK.

Vi ser inte exakt samma bild i Sverige. Men det finns tecken på en strategisk tystnad inom rättsväsendet om att den ”gängbrottslighet” man ofta talar om domineras av invandrargrupper. Jag brukar i stället skriva klanbrottslighet. Även in frågan om den etniska sammansättningen av det totala antalet fängelsekunder, som dömts för allvarliga brott, råder det tystnad ifrån sakkunniga statsanställda och även politiker.

Medierna gör inte heller sitt jobb att upplysa allmänheten om de risker som förknippas med storskalig invandring. Om ett par procent av alla nyanlända (inklusive deras barn) ägnar sig åt brott så blir det 20 kriminella per antalet tusen inflyttade. Du kan själv multiplicera utifrån siffrorna för invandring från SCB för åren 2024 och 2025, dvs 116 197 respektive 89 434. Även om c:a 98 % av alla inflyttare således är laglydiga så blir det i runda slängar omkring 2000 stycken brottslingar per år (2024-25). Stora skador riskerar med andra ord statistiskt sett att bli följden.

Slutligen bara ett exempel på hur mörkläggningen fungerar i en kort text som rubricerats för ett par veckor sedan:

Fyra män häktade efter dödliga knivbråket i Stenungsund

I korthet lyder berättelsen. Fyra unga män har häktats på sannolika skäl misstänkta för mord och mordförsök efter knivbråket vid badplatsen Hawaii i Stenungsund förra veckan, där en man i 20-årsåldern avled och en annan skadades. En konflikt på sociala medier, som enligt uppgifter rörde fotbolls-VM, ska ha eskalerat och lett till en överenskommen träff på badplatsen, enligt åklagaren.

Jag tror läsaren snabbt drar slutsatsen att det måste röra medlemmar i invandrarklaner. Såvitt jag kunna utröna från olika källor är konstaterandet korrekt. Medierna lägger alltså skeenden tillrätta för att slippa nyheter som kan bidra till nedsättande omdömen om etniska grupper. Anställda inom rättsmaskineriet bidrar till denna maskerad. Makthavare av olika slag censurerar med andra ord viktiga fakta om verkligheten även i vårt land.

Jag menar givetvis inte att utlänningar ska skandaliseras. Såväl positiva som negativa fakta måste upp på bordet! Ty om allvarliga fenomen förtigs så raderas förstås en del av det politiska underlag ut som behövs för god samhällsplanering.

Torsten Sandström

Detta kända utrop från den före detta chefen för Scania lastbilar chockerade svenska politiker, byråkrater och medier. Deras ryggmärg skälvde. Större delen av det vänsterliberala etablissemanget fick av en konkurrensutsatt företagsledare hör något som uppfattades som en svordom i kyrkan. Oroat undrades om inte politiska drömmar skulle räcka. Ska man också kräva rimliga resultat?

Liknande kritik av etablissemanget flög genom mitt huvud i morse vid morgonkaffet. På radion – SR P1 Morgon – upprepades nämligen budskapet:

”Pappor drabbas av förlossningsdepression lika ofta som mammor”

Forskare vid Karolinska institutet hade kommit fram till detta märkliga resultat. Alltså ännu ett tecken på hur framför allt psykiatriker och psykologer försöker vidga redan flummig sjukdomsbegrepp. Diagnosen för mamman som kroppsligen upplevt något kring födseln går att förstå. Men att mannen som bifigur skulle kunna pekar ut födseln som sjukdomproblem, jämfört med andra händelser i livet, är magstarkt. Vi ser hur jämlikhetsdogmen – kvinnor och mäns liga ställning – sprider sig in till rent ockulta slutsatser och läggs till grund för sjukdom.

Knappt hade jag avslutat min första smörgås med leverpastejen Lilltårta förrän nästa PK-attack drabbade mig. I SvD kröntes en helsida med rubriken:

”Skvätt inte spad på bordsgrannen”

Texten rörde vanliga tips om etikett, nu inför en kräftskiva. Den säger antagligen en hel del om journalisten Hanna Lindströms sällskapsliv. Så urbota banalt, vulgärt och fånigt. Kräftor är svåra att äta, så lite spill tillhör väl bilden. Kanske får man glad över att Lindström inte tagit itu med ett seriöst ämne för i så fall hade jag riskerat blodpropp.

Efter detta stannar jag vid frågan vad SR och SvD under det svenska mediesamhällets zenit egentligen presenterar den publik som betalar? Överdrivet självmedvetna journalister släpper således fram rent strunt. För övrigt sker sak samma i deras rapportering om partiernas kamp inför höstens val. Här bli resultatet av deras ord än mer ödesdigert. Journalistskråets rödgröna lirare riskerar för sjutton att ta hem valet (åt sina partifavoriter)! Vad fan får jag då för pengarna? Rena katastrofen demokratiskt och politiskt sett.

Torsten Sandström