Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Svenska medier – framför allt SR och SVT- talar ofta om ”högerpopulism”. Den finns förstås, framför allt genom AFS dvs Alternativa för Sverige som är en läskig organisation för läskigt skitsnack. Min poäng är nu att svenska medier inte pratar om populism till vänster.
Där finns det nämligen mängder av simpel löftespolitik, utan besked om hur den ska realiseras. Rena önskelistan inför julafton, dvs valdagen. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet lovar runt på ett vis som innebär att dom självklart håller tunt. Det är rena cirkusen med propåer om hur skatter ska höjas för att frälsa dem som inte vill eller orkar jobba. Eller om hur ökade miljökrav – som kostar skjortan för svenska folket – ska hjälpa alla som inte vill jobba att vara hemma och odla biodynamiska grönsaker till sina kamrater. Inga lösningar på behovet av hur elektricitet ska produceras eller stora värden ska skapara drömmar om sol och vind samt om höjd inblandning av skogsråvaror i bensinen (som då den förbränns innebär lika stora utsläpp av CO2 som olja i tanken).
Svenska medier som vägrar att syna vänsterns populister vilseleder som vanligt publiken. Det vi ser är den svenska journalistkårens förfall, dvs dess utveckling till en rödgrön skara av propagandister. Det är givet att Socialdemokrater, V- och Mp-politiker kan surfa på denna våg av billig åsiktsjournalistik. Att de statsfinansierade medierna SR och SVT tagit ledningen i denna motbjudande kampanj är något allvarligt. Du och jag tvingas nämligen av staten att finansiera propaganda mot våra egna demokratiska ideal.
Jag har länge röstat på M. Men vacklar också sedan flera år genom SD:s nydanande resultatspolitik. Kombinationen av de två partierna är alltså en rimlig regeringskombination. Politiskt sett har SD pressat M att jobba hårt med nationens två största sammanhängande problem: invandring och våldsbrottslighet. Detta har SD fått mycket medialt/politiskt stryk för, som bekant. Men via folkligt stöd och Tidö har SD blivit en segrare, trots medievänsterns hat.
Reinfeldt har sagt en sak som irriterat mig mycket. Han berättade för flera år sedan att han ville att M – i likhet med sossarna – skulle bli ett statsbärande parti. Ord om levande och folklig demokrati hade passat mig bättre än snack om ett ideal som – i mina ögon – innebär grå sossebetong. Jag bekymrar mig av samma anledning för M-partiets personuppsättning. De personifierar bilden av lång och trogen tjänst i den politiska klassens regi. Visst finns det stjärnor som exv Forsell, Dousa och Strömmar. Men många andra har hoppat på en lång resa som yrkesjobbare inom den politiska klassen. Inom de 21regionerna häckar alltför många.
SD:s personuppsättning har en mer ungdomlig karaktär, vilket är bra och naturligt för ett nykomlingsparti, en uppstickare. Men man lider samtidigt delvis av sitt förflutna, dvs resterna av den unkna gatans parlament. Kent Ekeroth med järnröret och Björn Söders tes-tuggande om raser är varnande exempel. Jomshofs inhopp i valrörelsen med snack om quislingar likaså. Det verkar dock som partimajoriteten med Åkesson i spetsen försöker hålla ordning i leden. Om det nu inte bara är ett spel för gallerierna. Jag minns nämligen att Åkesson för flera år sedan inte – på en sedvanligt larvig fråga från en journalist – svarade att han inte kunde välja mellan Putin och Macron. Valet mellan trög demokrati och diktatur är ju inte svårt.
Så i skrivande stund har jag inte bestämt mig. Antingen blir det M:s – alltför sega ”trygghet” – eller SD:s krisiga framåtanda. Vad är bäst? Jag vet inte.
Omyndigförklarade svenskar undrar vad som händer. Wikimedia
Det är en djupt mänsklig drivkraft att få välja själv. Ändå har valfriheten en sorglig rättslig historia. Under det senaste årtusendet har endast under 1800-talet fram till nutid någotsånär förverkligat drömmen. För Sveriges del infördes näringsfrihet 1864 – alltså rätten att själv välja yrke och driva hantverk. Vad gäller rösträtt i politiska val mycket senare.
Svenskars resa mot avtalsfrihet är ännu inte fullbordad. Metalls nederlag i dagarna i en flerårslång strejk mot Tesla visar på att något saknas i vårt svenska rättssamhälle. Metall vill tvinga företag att sluta kollektivavtal oavsett att arbetsgivarna säger att det räcker med anställningsavtal. Och oavsett om företaget – som i Teslas fall – erbjuder minst lika bra anställningsvillkor. Med stöd av strejkregler från 1920-talet kämpar Metall för monopolmakt över verkstadsindustrins förmåner till de anställda. I den fleråriga strejken mot Tesla har till och med sympatiåtgärder mot Tesla kommenderats fram av statsanställda på myndigheter som enligt svensk rätt varit skyldiga att leverera viktiga tjänster till nationens folk och företag!
”Rätten till stridsåtgärder” har således blivit något heligt, trots att företagens ledare idag normalt är minst lika demokratiska och hyggliga som deras anställda. Metall har alltså stridit för en princip som blivit överspelad av tiden. Fackföreningarnas funktion var ursprungligen skön. Men i dagens samhälle är den inte längre ett värn mot förtryck. Deras roll är närmast urtidsödlans som kippar efter andan. Snarare har funktionen några decennier varit att pressa ned lönerna för kvalificerat arbete för att – under Socialdemokratins strama tyglar – höja lönerna för okvalificerat arbete. Principen tycks vara delad medelmåttighet är bäst. Detta är faktiskt följden av den ”svenska modell” som många politiker skryter om. Allt i den heliga jämlikhetens tecken. Följaktligen har även svenska lärares löner sjunkit katastrofalt. En tysk grundskollärare (årskurs 7-9) tjänar idag c:a 350.000 kronor mer per år än en svensk (2025)!
Samma dubbelmoral syns på hyresmarknaden. Även här finns lagregler som favoriserar en av Socialdemokratins många hjälporganisationer, nu Hyresgäströrelsen. Att stor bostadsbrist finns i en handfull svenska storstäder har gett Hyresgäströrelsen laglig makt att sluta avtal över huvudet på de enskilda parterna, hyresvärden respektive hyresgästen. I stället för avtalsfrihet för värden tvingas denne hyra ut gamla fina centralt belägna storlägenheter till struntpris, medan fastighetsägare till nyare bostäder i förorterna har det svårt att få hyror som räcker till reparationer. Lockelsen att bygga nytt blir knappast stor. Aktier på stora fastighetsföretag sackar. Och bostadsbristen består!
Det vi ser på dessa två viktiga samhällsområden är inte avtalsfrihet i vanlig bemärkelse. I blickfånget står en stat som hyllar avtalsfrihet men ändå styr och ställer över människors vardagsliv. Det är rättslig tvångspolitik. Oavsett om den historiska bakgrunden – i perspektivet av hundra år – kan tala för politiska ingrepp, så ser vi en juridik som sedan länge passerat bäst-före-datum.
Jag medger att en reformering kan bli knepig, särskilt inom hyresrätten. Men förebilder finns nog. Storstaden Berlin uppvisar fler tillgängliga lägenheter och hyresnivån är något lägre än i Stockholm. Enligt min åsikt är tiden i högsta grad mogen för införande av en marknadsmodell för arbete och hyresboende. Stridsrätten och slutande av kollektivavtal bör modifieras och knytas närmare till vad enskilda företags anställda tycker.
Vad gäller hyra gäller det att våga begränsa besittningsrätten och rätten till andrahandsuthyrning. Temporärt måste nog höjda bostadsbidrag till för att möta en hyresstegring. Men tyvärr visar Tidöregeringens reformer i nutid inte på någon vilja till förnyelse. I stället har den borgerliga regeringen grävt sig djupare ned i Socialdemokratins gamla träsk. Man har nyligen ökat möjligheterna till uthyrning i andra hand. Inte ens bostadsrättsföreningar, som äger sina fastigheter och naturligt nog vill ha koll på vilka som bor där, tillåts numera förbjuda spekulation genom uthyrning i andra hand!
