Flera iakttagare av det politiska språket i svenska medier pekar på en allvarlig förgrovning. Några anser – med viss rätt tror jag – att Trumps agerande blivit en alltför lockande förebild. Han snackar vitt och brett utan att bekymra sig om fakta. Grova personangrepp tillhör bilden. För mig framkallas en känsla av hur klasskamp kan piskas fram, såsom i Paris efter 1789 eller senare under revolutionen i Ryssland eller Hitlers maktövertagandet i Tyskland.
Märk väl att de grova orden bara nu gäller ett fåtal journalister som vet att pöbelns språk kan locka en enkel publik. Dessa journalister samverkar – oftast på distans – med politiker som har en i deras ögon korrekt politisk uppfattning. Detta samspel skapar snabbt starka politiska stämningar. Vi ser i dagarna att namn som von Papen, Hitler och Quisling fungerar som slagträn i svensk politik. Typiskt nog nämns kommunismens massmord sällan! Att kvällspressen – framför allt Aftonbladet – är en ledare för ett samtal i drängkammaren är ingen nyhet.
För att åter peka på Trump tycks tendensen smittsam. Några sociala medier har tagit täten (Fria tider är ett skräckens exempel). Nya märken för lågvatten pekas ut var dag. Att en person som Marcus Allard ska tillåtas driva politik för inträde i riksdagen är självklart. Men att olika medier glatt rapporterar om han tillmälen mot sina motståndare är inget annat än läskig populism. Han kallar regeringens företrädare ”jävla losers” och ”idioter”. I stället för att rimligt noga bygga under sin kritik (så att läsaren själv kan dra slutsatsen) spyr han ut tillmälen. Och dessa plockas upp av journalister som för sina egna idéer och sin plattform vill vinna anhängare.
Okej, jag vet själv att det kan vara lockande att vässa orden i en politisk text. Övertramp riskerar att ske av ren iver. I det mediala bruset måste man försöka synas. Men flertalet journalister – tyvärr inte Anders Lindberg på Aftonbladet – har dock förstått att ett måttfullt språk är ett ideal. Man låter fakta och argument tala och avstår från pajkastning. Min kritik vänder sig nu främst mot chefer inom medierna som tolererar ren smutskastning. Men även de politiska partierna avstår från att ta sina anhängare inom medierna i örat.
Min ungdoms journalistik stoltserade med att dels skilja fakta från värderingar, dels att i sansad ton bygga under sina reportage. Den medialisering vi ser i nutid väljer alltför ofta den vulgära populismens linje. Vad gör mediernas ägare? Man tycks inte vilja eller våga hålla tillbaka sina anställda. Och vad gör de politiska partierna? De hukar av rädsla över att kritik mot journalister kan slå tillbaka mot partiet, med en förlust i kommande val som följd. Därför ser vi detta ”race to the bottom”. Mediesamhället hotar med andra ord den svenska demokratin!
Just nu slåss medier till vänster och höger om utgången av valrörelsen. Gammelmedierna och opinionsinstituten trumpeterar ut en rödgrön vinst. Den är tyvärr möjlig. Den fjärde statsmakten tycks nämligen ta hem spelet med SVT, TV4. DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan i spetsen. Men inte som oberoende kritiker av fakta. Utan genom att agera verktyg för en beroende politisering.
Torsten Sandström
