Chefer inom det som kallar sig ”public service” älskar att beskriva sin verksamhet som en samling kring ”lägerelden”. På så vis vill de ofta förklara varför strunt nojs och flabb får en så stor andel av SR/SVT:s budget. En kritisk svensk genomskådar förstås detta bedrägeri. Varken politiker eller chefer på SVT gillar nämligen banala och vulgära projekt, utan förespråkar privat normalt finkultur av traditionellt slag.
Förklaringen till ”public service” är politisk. Det rör en rädsla för att privata medieföretag ska dominera nyhetsutbudet. Olof Palme, som sannerligen med maktens ord vurmade för public service, insåg nämligen vilken potential en svensk kår av journalister hade, vad gäller rapportering om frågor som ligger vänstern varmt om hjärtat. ”Public service” motiveras alltså informellt av den vardagliga rödgröna propaganda som många journalister på SR/SVT driver. Inte alla journalister, men en betydande majoritet.
När det gäller SR:s ”Sommar i P1” syns majoritetsbilden med förödande tydlighet. Programledningen handplockar konsekvent sommarpratare som inte säger ett knyst som är politisk inkorrekt. Detta innebär att alla pratare aldrig snackar om frågor som högerväljare oroas över, såsom klanvåld, vårdköer, en skola som väljer jämlikhet framför kunskaper, bostadslöshet, invandringen som en fälla för bidragstagande och utanförskap, vikten av ett starkt försvar, vådan av höga skatter och byråkrati, den politiska klassens inavel och makt, skräpkulturens utbredande osv. Om ämnena undantagsvis nämns så är det aldrig ifråga om tuff kritik. ”Sommar i P1” vill predika vänsterns heliga bild av att Sverige är inkluderingens plats på jorden.
PK-Sommar följer därför lägereldens scenario. Det gäller att bädda in Sveriges många existerande problem i brandrökens dimmor. Då passar vänsters politiska teman som hand i handske. Det pratas alltså om jämlikhet, mänskliga offer för marknadens samhälle, feminism, hbtq och andra minoritetsfrågor, offer inom vården, besvärliga vuxna (aldrig barn!), ökande själsliga våndor, invandringen nytta (men aldrig dess kriminella och ekonomiska följder), klimatångest (men aldrig kärnkraft som lösning för elproduktion), hyllandet av allmän vänsteridealism samt alla vinklingar av inkludering, popkultur och inte minst kändisar med rödgrön kulör.
På så vis kommer ”Sommar i P1” att dominera vänsterkulturen under semestermånaderna. Politik, medial ekonomi och semesterledighet hos landets journalister fogas med andra ord samman. Det ena mediet ältar vad som händer i SR:s Sommar och det tredje mediet har en annan åsikt en det första osv. Det blir faktiskt parodiskt. SR och och flera medier rapporterar ev samfällt och återkommande om att skådisarna X och Y tvingats byta dag (datum!) för banalpratande pga av X fått förhinder. Bara detta visar den låga kravnivån rörande Sommar.
”Sommar i P1” blir på så vis en spegelbild av stormediernas Sverige och svensk journalistisk praktik. Märk väl att jag menar att endast en majoritet inom detta skrå – vanliga tecken på kåranda syns nämligen – sysslar med denna förvanskning av sin yrkesetik. Det finns alltså en minoritet som agerar enligt ideal från förr. Alltså innan Palme sått sin vänsterhavre och innan medieföretagen släppt makten över innehållet till arbetskraften. Det är alltså vänsterjournalisternas revolution som avspeglas i ”public service” och många andra medieföretag. Flaggskeppet heter ”Sommar i P1”. Som driver sitt motto in spe: ”god politik måste inbäddas så att man förför lyssnarna i smyg och håller dem lugna”.
Med andra ord är det svenska mediesamhällets politiska propagandafunktion jag talar om.
Torsten Sandström
