SvD:s återkommande texter ”Under strecket” har hittills sysslat med litteratur, historia och centrala vetenskapliga frågor. Därför har plats getts till kvalificerade författare, ofta med lång erfarenhet av forskning eller annat viktigt författarskap. Normalt har kolumnen därför erbjudit publiken fin läsning. Oftast är det inte längre så. Tidningens finansiella svårigheter talar sitt tydliga språk. Numera skriver således ofta SvD:s egna journalister krönikor ”Under strecket”.
Ett lustmord på traditionen sker idag (25/6) genom SvD:s egen Essy Klingberg. Hon skriver om ”Cringe-kulturens uppgång och fall”. Alltså en text om något som antagligen inte ens inträffat, annat än i Klingbergs eget huvud. På så vis ger hon understreckarnas huvudfåra en dödskyss.
Förvisso har i alla tider krypandet inför det pinsamma varit något som får människor att titta bort. Det i nutiden kraftigt uppförstorade slangbegreppet ”cringe” har alltid varit en del av människans värld och livsstil. Morsor och farsor har alltid sagts obekväma saker som barnen skämts över och vänt huvudet bort från. Det har skett när jag var ung – rädslan att göra bort sig är ett naturligt själsfenomen. Och jag har själv som vuxen i andras närvaro agerat så att mina barn önskat mig åt skogen. Men det skulle aldrig falla mig eller någon annan in – frånsett Klingberg – att klassificera mitt beteende som en del i en nutida kulturell och politisk rörelse för frigörelse. Klingberg sysslar alltså med hittepå.
Jag har försökt utreda vad Klingberg egentligen vill säga. Det är typiskt nog omöjligt att avgöra, något som i sig är pinsamt för henne och SvD (även många läsare tycker att det är svårt att uthärda). Hennes exempelsamling är nämligen en välling av popkultur, politik och egna idéer. Men hon tycks mena att tidigare avståndstaganden mot dålig ton och smak (vad det nu är) i nutid håller på att befria dem som beter sig avvikande. Klingbergs tes om New Yorks borgmästare Mamdani är inte alls klargörande, men hjälper läsaren att förstå min kritik av Klingbergs snurriga tankeliv:
Ur politiskt hänseende är pendelsvängningen väntad. Coolhet föddes som en motståndshandling och den som vill vara cool tjänar på att vara i opposition. Under sin borgmästarkampanj lyckades Zohran Mamdani skapa momentum genom att framställa sig som etablissemangets motsats – plötsligt blev det coolt att bry sig om New Yorks lokalpolitik, också bland folk som inte bodde där.
I min värld är valet av Mamdani inte ett tecken på något nytt. Han företräder vänsterns drömmar. Den lockar inte så få väljare i New York. Visst är det en form av protest. Men vad har det med känslan av obekvämhet (cringe) att göra? Rörelsen i NY visar hur ett folk kan luras att tro på att en röst på Mamdani kommer att ge människor en bättre framtid i ett land och i en stad där majoriteten av rådande politiska krafter klokt nog inte alls tror på Mamdanis gratisluncher.
Såvitt jag förstår tycks allt eller inget vara ”cringe” beroende på perspektivet. Därför handlar Klingbergs text – som förts in ”Under strecket” – egentligen om ingenting. Meningen med understreckarna var kanske att ge extra plats för åsikter som är kvalificerade. Men Klingbergs ord är tyvärr bara en en enda röra.
Torsten Sandström
