Min rubrik kan kanske få den okunnige att tro att vänsterpropaganda är något ovanligt i svenska medier i allmänhet eller i SvD i synnerhet. I själva verket är nära nog majoriteten texter i svenska medier personliga åsiktspredikningar med bäring åt de rödgröna på den partipolitiska skalan. Jag är av naturliga skäl mest känsligt för sådant i medier som jag själv direkt betalar för. För min del gäller det alltså SR, SVT och SvD.
Dagens dödskallemärke ger jag till SvD. Vad sägs om denna rubrik?
Essy Klingberg:
Han kan svensken bättre än Kristersson
Om du undrar vilken kännare av svenskhet som Klingberg menar så är det Per Anders Fogelström. Alltså författaren till böckerna om ”Mina drömmars stad” (1960). Klingbergs tes är att boken borde platsa på den svenska kulturkanon som Tidöregeringen – enligt min åsikt i fånigt nog – upprättat för att visa att man har en kulturminister. Därmed anser man uppenbarligen att den svenska ”kulturen” fixats. Själva uppgiften är nämligen omöjlig att lösa med sakliga principer.
I stället för att i rubriken kort slå fast Fogelströms fördel som författare så förfaller Klingberg till den vanliga propaganda vis ser – särskilt i valtider. Hade rubriken fört fram ett starkt skäl för Fogelström så vore jag således glad. Men SvD kan inte avhålla sig från att driva vänsterpolitik. Och då blir rubriksättningen därefter.
Det är för övrigt superbefängt – och alltså intellektuellt snömos – att jämföra Fogelströms och Kristerssons kunskaper om svensken. Den förre skildrar Sverige för 100 år sedan. Alltså det samhälle som sossarnas politik formats efter. Med andra ord fattigsverige.
Nu lever vi däremot ett välfärdsland där i vart fall ingen tvingas att svälta, sakna vård och se sina barn utanför skolornas klassrum. Jag har själv vistats i detta samhälle i stort sett hela mitt liv. Men om detta knappast nya Sverige har Fogelström inget att berätta.
Jag menar att vänstern numera spelat färdigt sin före detta goda politiska roll. I stället odlar S-partiet drömmar samt sina och den politiska klassens intressen. Detta för att bli kvar på den politiska arenan. Man utför med andra ord ett reptrick som ska lura svenska väljare. Vapnen är fortfarande en strimma klasskamp. Men annars i huvudsak bara klimatskräck och vänsterpopulims. Om detta visste Fogelström inte ett jota – av naturliga skäl. Jag tror faktiskt att han – som ärlig man – skulle vara lika besviken på sossarnas Sverige som jag är.
Däremot är Kristersson kännare av svenska folket av idag. Han lever ju här och nu. Det syns delvis i Tidöregeringens reformer som oftast innebär att pengar återförs från staten Glufsglufs till de svenskar som jobbar hårt (bland annat för att försörja dem som inte förmår eller vill arbeta). Visst är Kristerson och hans regering också en del av den politiska klassen. Men deras arbete är betydligt mer konstruktivt för nationens framtid än sossarnas ständiga bidrag till olika grupper – inte minst nyinflyttade i utanförskapsområden.
Därför kan det inte råda någon tvekan om att rubrikens påstående inte bara är vänsterpropagande utan också ett helt falskt budskap.
Jag skulle kunna sluta med att skriva några rader om varför majoriteten (det finns även exempel som är goda) av svenska journalister agerar så tarvligt som Klingberg gör. Dvs ord om deras utbildning, yrkesetik, kunskapsnivå, medlemskap i politiska kotterier, vänskapskorruption, dubbelmoral osv. Men jag avstår. Det anses nämligen inte vara god ton att kritisera journalister, även om det självklart måste ske i ett samhälle där medierna håller i den politiska taktpinnen. Jag tror ändå läsaren förstår vad jag menar.
Torsten Sandström
