Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Inför höstens val jobb jag – som vanligt – på med politiken enligt devisen ”droppen urholkar stenen”. Mina kostnader är inte jättestora. Men uppmuntran behövs. Varför inte swisha en liten peng? Eller alternativt via Vulkan, Adlibris eller Bokus köpa den bok som jag gett ut i januari. Den är tjock men inte alls särskilt dyr. Den handlar inte bara om renodlad politik, utan mest om hur våra liv – från vaggan till graven – kontrolleras genom ett nätverk av ritualer mm. Särskilt den historisk intresserade kan kanske finna några guldkorn. Boken handlar på så sätt och vis om dig och mig….
Torsten
I denna bok kan du läsa om samhällsritulaer av alla de slag. Även om den politiska klassens ceremonier.
Förr styrde Kalle anka åsikterna i barnkammaren. Nu styr Kalles efterföljare politiken nationellt. Wikimedia.
Visst är det väljarnas röster som formar Riksdag och Regering. Men röstningen blir en formalitet. Ty i verkligheten är det svenska medier som talar om vad som sker i landet och på så vis även bestämmer politiken. Detta genom att majoriteten journalister systematisk rapporterar om vad de själva anser som bra respektive dåligt. Åsiktsjournalistiken (utan att rapportören klargör sin egen politiska partiposition) blir på så vis utslagsgivande då svenska folket lydigt går till valurnorna den 13/9 2026. Man tror nämligen i allmänhet på vad journalister myndigt säger.
Årets valrörelse har gjort detta fenomen något tydligare. I exv SVT och DN har journalistiska pajaser – alltså människor som sysslar med flabb eller ytligheter – fått i uppgift att intervjua partiernas ledare. I SvD sysslar Henrik Torehammar med denna flumpropaganda med rödgrön sorgkant. Landets statsvetare är tysta och skrattar antagligen med i kören.
Mediernas roll blir på så vis avgörande politisk. Detta trots att alla gammelmedier kallar sig oberoende så pläderar majoriteten av deras anställda för egna åsikter. Och det innebär en politik som är rödgrön – detta finns tydligt klarlagt i vetenskapliga studier för den som inte vill tro sina ögon/öron då man ställs inför vad SR, SVT, DN och SvD politiserar. Det är trist att behöva upprepa dessa grundläggande fenomen. Men medierna själva har alla anledning att dölja sanningen. Särskilt som majoriteten av de fyra medier som nyss uppräknats får bastanta skattepengar för sin propaganda.
Det nyss sagda gäller politiseringen på en högre eller nationell nivå. Det är den som som är allvarligast. Men det vardagliga politiska finliret – eller rättare sagt fulspelet – är också eländigt. Ett typfall är rapporteringen om Israels krig mot sina fiender Hamas och Hisbollah. Varje dag rapporteras om dödade araber. Visst är det trist. Men vad Hamas och Hisbollah gör nämns i bästa fall bara parentetiskt. Ingen säger ”att så länge dessa terrorister dödar israeler så måste Israel försvara sig för att fortsätta sin existens som självständig av FN bestämd stat”. Genom en enögd rapportering – ofta framförd av journalister med västorientaliska namn! – styrs svenska folkets åsikter. På fester möter jag människor som är skrämda över Israels framfart och som inte vet ett dugg om den dödliga terror som Hamas och Hisbollah envist bedriver (delvis med stöd från ”bistånd” från naiva stater i Europa).
Lika illa är det alltså på flertalet politiska områden. Inte minst ett ständigt spridande av klimatskräck tillhör denna bild. Vad ska unga människor tro om CO2-skräcken? Särskilt svenska skolflickor tycks bekymrade. Denna oro passar förstås medierna på att framhålla. Särskilt SR Studio ett har tagit saken på entreprenad. Mönstret av en mer aller mindre smygande propaganda präglar alltså nationen och dess medier.
I vårt land behövs därför inga val – om det inte vore för behovet att legitimera journalisternas röster i landets medier. I Absurdistan sköts politiken med andra ord rationellt. Stalinistiskt tvång är givetvis förlegat. Medierna sköter politiken snabbt och smidigt på folkets bekostnad. Och det sker på den politiska klassens uppdrag.
Glad midsommar om du förmår fira! Jag skriver för att skingra min ångest.
