Vänstern är en ulv i fårakläder. Politik bedrivs med klasskamp. Den lille är god och den store ska bestraffas. Ständigt ska andra betala för de vänsterröster som avges i valurnan.
Snacket om ”miljardärskatt” är därför bara ett exempel. Det låter så oskyldigt. Hur många miljardärer finns i Sverige frågade jag AI och svaret blev: Omkring 500 stycken, av vilka ett antal bor utomlands. Drygt 50 av dessa äger omkring 10 miljarder. När vanliga svenskar hör talas om en sådan skatt blir ingen orolig. Det rör ju inte mig. Det är bara bra att någon annan betalar notan, ropas det.
Då kommunister, sossar och gröna talar om ”mijardärskatt” är det alltså en liten krets som enligt ordalydelsen ska beskattas. Dessutom: om de ska bli klirr i statens kassa måste skattesatsen för detta fåtal bli skyhög. Vidare kommer flera miljardärer som inte redan bor utomlands att flytta ut ur landet för att slippa de rödgröna vargarnas angrepp.
Sanningen är alltså att tanken om en ”miljardärskatt”är sluga ord utan större praktisk betydelse. Utformningen av skatten kommer därför att omfatta många andra än bara rena miljardärer! Många, många fler kommer att de facto att drabbas av höjda skatter då de röda ska spendera och dela ut nya bidrag. Redan idag betalar för övrigt varje svensk med ett ISK-sparande över sammanlagt 300.000 en mindre skatt till staten. Till saken hör att de rödgröna nu vill införa en extra ISK-skatt för svenskar med besparingar på över 3 miljoner! Att detta drabbar sparsamma spelar för vänstern ingen roll. Liksom under franska revolutionen är det hat och klasskamp som driver deras politik. Dessutom vill vänsterns politiker skåpa in mängder av pengar till staten för gåvor/bidrag till sina väljare.
Miljardärskatt är alltså ett snack som tillhör vänsterns ständiga klasskamp. Alltid ska andra betala mer för de rödgrönas samhälle. Man kan säga att detta är ett av demokratins inbyggda problem. Röstköp rubbar den goda tanken om gott folkstyre.
För att demokratin ska fungera enligt idealets modell måste förnuftiga och stabila människor hantera politiken. Människor som inte görs beroende av det offentligas köttgrytor, utan enbart periodvis, alltså till och från, utövar politisk verksamhet. Då människor får politiken som yrke uppstår samhällsfara. Den politiska klassen sätter nämligen sig själv främst. Och för att bli kvar vid köttgrytan gäller det att driva klasskamp. Vänstern vill jaga de människor som själva – normalt genom tufft jobb, egen verksamhet och sparsamhet – gjort Sverige rikt. Alltså människor som redan idag betalar ofantligt många gånger mer skatt än dem som vänstern prioriterar.
Alltså är framväxten av en politisk klass något som måste motverkas i det goda samhället. Rop om detta hörs förstås aldrig från svenska politiker. Vad krävs mer i bevis för att reformer ska startas som innebär rotation avseende politiska uppdrag och utveckling av direkt demokrati?
Torsten Sandström
