I min ungdom talade några av mina vänner som studerade psykologi och sociologi om ”bandwagon effect”. Innebörden är att en människa tenderar att ta efter det som andra människor gör eller säger. Det rör sig med andra ord om en mellanmänsklig attityd som är vanlig (även om den aldrig har gillats av mig). Om många hyllar Magdalena Andersson röstar alltså kvinnor på sossarna. Och om medierna i en kör kritiserar SD så drar sig många för att rösta på detta parti. Sådan är verkligheten i mångt och mycket. Människan är en social varelse. Man vill slippa tänka och bara vara snäll. Att gå mot idéströmmen är således svårt för många.
Inför det stundande riksdagsvalet finns det dagligen uppdaterade mätningar från ett otal institut som ger en fingervisning om det politiska läget. Ibland sammanställda och kommenterade av mediernas sk ”experter”. Den som ofta lyssnar på SR P1 – såsom jag själv gör – matas var dag med ord som talar om hur svårt Tidöregeringen har det i opinionen. Det är därför klart att dessa kommentarer tenderar att gynna vänsteroppositionen inför valdagen. Särskilt som merparten journalister mer eller mindre tydligt spär på med sina egna värdeomdömen och vinklade nyheter. Att tycka synd om personer med darriga uppehållstillstånd – eller upprepad misstro mot en riksdagsman som anklagas för barnpornografi – blir därför normalt något som spelar de rödgröna i händerna.
Detta är förstås känt inom politiska och mediala kretsar. I stället för att vara återhållsam surfar vänsterns aktivister på bandsvagnseffekten. Journalister på DN, SvD, SVT och SR formligen piskar upp opinionen mot Tidöpartierna. Man tar förstås sikte på tveksamma eller ointresserade svenskar. Drygt 1,2 miljoner av de 7,8 miljoner röstberättigade svenskar har nämligen inte ännu tagit ställning, enligt bandvagnsföretaget Verian! Man kan säga att det är denna grupp som avgör valet.
Jag menar att Sverige just nu befinner sig inför ett politiskt vägskäl. Å ena sidan fortsatt stapplande av Tidöpartierna efter valutgången. Å den andra en förskräcklig återställarpolitik genom S-partiet, som tvingas ge kommunister och gröna talibaner köttben. I det perspektivet är mitt val enkelt: tidöfolket. Här är åtminstone färdriktningen rimlig. Medan de rödgrön i grunden kommer att skada nationen vad gäller invandring, energipolitik, kriminalitet och den vanliga kravlösheten på i stort sett alla samhällsområden. Varning, ta betäckning!
En enda strimma av ljus finns om de rödgröna vinner. S-partiet har nämligen fullt klart för sig att kommunister och klimattalibaner är skadliga ör nationen. Därför kan en mindre öppning finnas för en regering i mitten enligt dansk modell. Lösningen blir mer trolig om SD går framåt – och M backar – vilket är rimligt att anta. Under Anderssons ledning kan alltså en regering med M, KD, L och C komma att bildas. Centrum av den politiska klassen tar alltså makten! Det blir i så fall traditionell svensk vänsterliberal drömpolitik, som enbart är ett klart bättre alternativ än att släppa livsfarliga kommunister och klimattalibaner lösa. Men drömmarna innebär tyvärr bara slagord och kommer att fortsätta en inkapsling av Sveriges många, många strukturproblem. Dessa kan nämligen inte en mittenkoalition lösa.
Torsten Sandström
