Så här lyder en sorgsen mammas betraktelse över sitt elände i DN:s rubrik den 20/5:
Andra måste få chans att leva – det fick inte mina pojkar.
I underrubriken kan man läsa: ”det fick inte mina pojkar, som dog av överdoser”.
Mammans logik följer rådande system för logik. I decennier har nämligen politiker, medier och vänsterforskare talat om för svenska folket att det är samhällets fel om någon blir arbetslös, sysslar med brott, blir misshandlad av sin man, knarkar osv. Det rör sig om (menar man ) osynliga strukturer som på distans påverkar individernas livsbanor. Alltså absolut inte deras egna fria val. Individens egen vilja tycks alltså inte existera. Okej, kanske när det gäller att sträcka ut handen. Men inte då det gäller beslut att vägra ta ett ledigt jobb, döda, knarka med mera. Vi ser mao en av samhällseliten fabricerad offerteori. Den har fått förödande verkningar för Sverige och andra stater i västerlandet.
Förr jobbades det idogt, kriminaliteten var mindre, likaså det allvarliga drogberoendet, skilsmässorna var färre och barnen levde oftare ihop med sina föräldrar under kraftfulla förhållanden. Jag vill absolut inte påstå att allt var frid och fröjd. Men trots relativt begränsad välfärd var samhälls- och familjeproblemen trots allt mindre. Det måste vara en tankeställare.
Sedan decennier har välfärdsbidragen ökat rejält, antalet byråkrater har skjutit i höjden på allsköns myndigheter, utanförskapet har ökat pga av slapp invandringspolitik och familjesöndring, drogerna skördar liv och nära våld samt antalet psykiska diagnoserna för unga och andra har blivit oräkneliga.
Politiker och journalister måste vara blinda som inte vill se sambandet mellan de onda fenomen som vuxit sig starka å ena sidan samt å den andra dogmerna om att individen saknar eget ansvar. Människor är självklart inga robotar som styrs likt marionetter av sociala krafter (strukturer). Varje människa har en vilja och bär ett eget ansvar. Även om lockelser förstås finns måste vi alla lära oss att hantera våra drifter. För denna pedagogik svarar lagstiftaren och inte minst familjerna.
Visst kan som sagt svåra sociala omständigheterna pressa fram onda handlingar och passivitet. Men samhället måste vara på sin vakt och ständigt påtala individens eget ansvar och familjens roll för sammanhållning och styrning. Avvikare måste konsekvent kritiseras och sanktioner tillgripas – de ska inte bäddas i bomull, mängder av bidrag eller missriktad välvilja.
Det fasansfulla är att vänsterliberala politiker, journalister och forskare närmast konsekvent underlåter att formulera kraftfulla lösningar. Man väljer hoppets stig. Det vill säga nya bidrag, ny invandring, uppmaningar från statsteven att gifta sig vid första ögonkastet (med söndring som naturlig följd) och annan extrem slapphet vad gäller brottspåföljder, droger, psykdiagnoser osv.
Svenska folket har på så vis nära nog omyndigförklarats, men tillåts förstås ändå vid allmänna val rösta fram politiker som presenterar nya låt-gå-lösningar. Och det allvarliga är att de politiker som vinner valen ofta är de som står för ännu mer bidrag, passivitet och andra slappa regelsystem.
Framväxten av kravlöshetens Sverige har tyvärr skjutit idealet om medborgarens fria vilja i sank. Du och jag betraktas således som viljelösa robotar styrda av sociala spelregler. Den nya dogmatiken framstår – utmanande nog – som en garanti för att den politiska klassen ska segra vi allmänna val och behålla sin maktställning.
Hursomhelst har den politiska klassen misslyckats. I stället för att driva en balanserat kravfull politik har individens vilja skjutits i sank (särskilt avseende människor inom samhällets lägre skikt). Det är därför Sverige – och andra stater i väst – brottas med rader av svåra och självskapade problem! Opposition yppas inte sällan från förnuftiga medborgare som insett den samhällsfälla vänsterliberalismen gillrat.
Torsten Sandström
