Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Det är dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag 2025 fått av vänliga följare. Exakt har bloggen enbart inbringat 4.065 kronor under hela 2025! Detta trots att den under senaste veckan haft mer än 15.000 besök sammanlagt. Man blir således inte förmögen av politiska skriverier (utan reklamintäkter) på nätet.
Men bloggen är förstås ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp (högtidligt sagt). Men även en ivrig samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!
Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen. Nu tar jag sats för höstens val!
Mediasamhället har helgdag var dag. Intigheter från USA, Europa eller Sverige beskrivs i detalj och hyllas. I grunden är en värdenihilism drivande. Allt som medierna vill blir stort. Alla aktörer som medierna gillar är folkkära. Några krav på kompetens eller kvalitet besvärar inte mediesamhällets präster i templet. Journalister idkar navelskådning. Deras politiska åsikter styr. Fenomenens verkliga vikt – om den öht kan mätas – struntas det i.
Just nu ska det internationella Mellot predikas. I fokus står en svensk kvinna med svart slöja. Kanske till stöd för Hamas – hon kritiserar nämligen Israel. SvD har i dagens tidning två artiklar om Mellot, dvs något som enligt min åsikt är intet kulturellt sett (mer än att det kan beskrivas som en avart). Mest komisk i SvD är Handelshögskolans hippie-professor Micael Dahlen. Han är forskare i ”lycka och glädje” (jag skojar inte, men Handels gör kanske det). Med en så bastant kompetens predikar han förstås att Mellot ”gör dig gladare”.
Mediesamhället har till uppgift att hålla konsumtionen igång. Inte konsumtion av kvalitet förstås. Utan av medial strunt som gör att vi glömmer livets vardagliga problem och inte organiserar oss för att genomföra större samhällsförändringar.
När jag kollar SvD på morgonen eller slappar inför SVT en stund på kvällen blir mediernas funktion som psykofarmaka fullständigt klara. Värst är att deras epistlar om lycka kombineras med att projektet bäst ska genomföras genom att du och jag ska rösta vänsterliberalt. Men denna lyckomyt är faktiskt logisk. Att rösta vänsterut är en dröm om ett samhälle där alla ska få som de vill utan att behöva anstränga sig.
Men att det sannerligen är en myt ger verkligheten tydliga besked om. Många måste nämligen via arbete och skattsedeln betala för mediernas löften till andra. Och ändå får underklassen inte vad man tror. Bostadsbristen skriar. Skolan utbildar inte fullt ut kloka människor, man sysslar med inbillning. Droger blir en flykt från drömmen som brast. Ett liv på bidrag återstår för den som går på vänsterliberalernas drömmar som alltid saknar tydliga krav. Liksom mediernas ständiga flabb och lyckobrus blir följden för många passivisering.
Det som är upprörande är att samhällets eliter gett klartecken till denna passivisering och det utanförskap som blir följden. Om detta skriver den konservativa brittiska psykiatrikern Theodore Dalrymple en bok som jag just nu läser. Den heter ”Livet på samhällets botten” (2001, med undertexten, ”Världsbilden som skapar underklassen”). Den borde studeras av alla politiker och journalister.
Jag tror att du som läsare av mina bloggar kommer att få fler epistlar i ämnet.
